Teater tränar socialt samspel

– Jag vet, på teater får man se folk som klär ut sig, säger en pojke.

De barn på förskolan som är fyra år och äldre har varit på teater förut, men för de flesta treåringarna är det första gången. Personalen har inte fått så mycket information om pjäsen. Det enda de vet är att den heter Kloss och spelas av Teater Tre som är på turné. Här i Smedjebacken brukar barnteater erbjudas förskolan ungefär en gång per termin. Förskollärarna säger att de försöker ta tillvara på all kultur som erbjuds via kommunen.

– Jag tror det är viktigt att de får uppleva något annat än tv som de ser så mycket på i dag, något livslevande. Att gå på teater lär barnen så mycket. Det ger träning i socialt samspel, kommunikation och gemenskap med andra barn, även från andra förskolor, säger förskolläraren Agneta Hellström.

– Barnen får nya upplevelser och får se andra vuxna än vi som gör något, riktiga skådespelare, säger kollegan Katarina Ströberg.

Här på avdelningarna Gluggen och Propellern jobbar de med sagor. Både vuxna och barn brukar till exempel dramatisera Bockarna Bruse. Förskolläraren Aino Granfors upplever att drama ger glädje till barnen och att de får träna sig i att identifiera sig med och anta olika roller. Att gå på teater ger även inspiration till henne själv i arbetet. Hon tycker att hon vågar mer när hon ser andra vuxna ta plats på scenen.

När alla barn är påklädda bär det av ut i kylan. Till Folkets hus är det bara några minuters promenad, men det är gator som ska korsas så det är viktigt att alla går lugnt i det ringlande tåget.

I foajén på Folkets hus blir det en stunds väntan efter att alla jackor hängts upp. Till sist öppnas den stängda dörren och barnen kommer in i den mörka salongen med riktig scen. Barnen sätter sig i de fällbara stolarna med röd tygsits som nätt och jämt hålls nere av deras vikt. De tre skådespelarna från Teater Tre i mörkblå snickarbyxor hälsar på publiken. Barnen får extra sittkuddar i plast så att de ska komma lite högre upp i stolarna.

Så släcks ljuset i salongen och det är andäktigt tyst. Strålkastarljuset lyser upp scenen och rekvisitan av färgglada klossar. De tre skådespelarna kommer ut en efter en och putsar varsin kloss medan de gör knasiga ljud med munnen. Skrattet släpper loss i salongen. Så vecklas en trettiofem minuter lång föreställning fram om livet i klossrummet. Fysisk teater, korta ord, upprepningar, humor och några musiksnuttar samverkar med enkel rekvisita. Dramat är uppbyggt kring leken, att ha klossar eller inte, att äta, hoppa, bygga och riva. Det handlar även om storlek, ordning och konstruktion. Klossarna i rött, gult, blått och grönt i olika storlekar används för att illustrera allt från tåg och torn, till gubbar och murar. Publiken skrattar ofta under föreställningen, framför allt när skådespelarna ramlar omkull och när de busar med varandra. Ibland kommenterar olika barnröster vad som händer: Han ramlar! Han kan inte lyfta den. Nu vart han rädd! Vad bygger de för något? Är de kompisar nu? Hon är ledsen…

Bara mot slutet börjar några barn vrida på sig lite rastlöst i sina stolar.

Efter applådtacket frågar skådespelarna vad publiken gillar bäst, bygga eller riva? Barnen får varsitt vykort om pjäsen när de går ut. En flicka pekar på kortet med bilden på de tre karaktärerna i pjäsen och berättar.

– Det handlade om klossar. De sprang runt med klossar. Han där byggde ett tufftuff-tåg, och han satt på en liten, gul kloss och hon satt på en stor, grön kloss.

Efter att de varit på teater brukar barnen alltid få prata om och rita sina upplevelser. Förskolläraren Aino Granfors konstaterar att det var blandade känslor inför pjäsen.

– Mycket skratt och igenkänning. De visade precis hur det är för barnen i leken. De bygger, förstör och tar av varandra. Men några barn på första raden blev rädda och tyckte det var obehagligt. De fick sitta kvar i knäet hela föreställningen.

Tillbaka på Fridhems avdelning Propellern samlas barngruppen i ett smalt litet rum med många stolar och böcker. Förskolläraren Agneta Hellström ställer frågor om vad barnen tyckte om pjäsen och vad den handlade om?

–Torkade klossarna.

– Byggde och rev.

Blev de kompisar?

– Nä. I teatern blev hon sur för hon fick bara en kloss.

– När hon blev sur då vart de snälla mot henne igen och då hämta de andra klossarna.

Vad byggde de för något?

– Ett tåg. Sen sa de varsågod och ryckte bort klossen.

Några av barnen gör hjulrörelser med armarna för att illustrera tåget.

Var det något som var otäckt?

– Ja, när de släppte den jättestora klossen.

– Det var kul när flickan tog alla klossar till sig, säger en flicka.

På syskonavdelningen Gluggen intill pågår en liknande pratstund mellan förskolläraren Katarina Ströberg och barngruppen som sitter i en stor cirkel på golvet. Längs ena väggen står fyrkantiga kuddar i rött, gult, grönt och blått, som tagna ur teaterpjäsens rekvisita. Även här minns barnen att det var otäckt när en av karaktärerna var på väg att kasta en jättestor kloss ut i publiken.

Katarina Ströberg tycker pjäsen var en av de bättre som kommit till Smedjebacken.

– Den utgick från barnen. Det var bra av dem att lyckas fånga dem så länge. Ibland är barnteater på en nivå som är för svår för barnen. Det kan vara rörigt med mycket grejer på scenen. Här var rekvisitan enkel och det handlade om sådant barnen känner igen.

Dagen efter teaterföreställningen fick barngruppen på Propellern rita och prata om sina upplevelser igen, berättar förskolläraren Aino Granberg.

– Vi märkte också i kuddleken att de blivit inspirerade. De gjorde stolar och byggde med klossar på höjden.