Börja med dig själv

Det är lätt att gå förbi Sjöstadsskolan utan att förstå att det är just en skola. Inte för att den är liten och oansenlig, tvärtom rymmer den över 650 elever i år f–9, men utseendet påminner mer om ett kontor. Byggnaden smälter in i mängden bland de ljusgrå, fönstertäta komplexen som ligger på rad längs tvärbanans spår i Hammarby Sjöstad, strax söder om Södermalm i Stockholm. Sjöstaden ligger vid den gamla Hammarbyhamnen och är ett relativt ungt bostadsområde som fortfarande växer. Skolan har funnits i lite drygt fem år.

Först bakom byggnaden blir det uppenbart vad det rör sig om. Skolgården är stor – för att ligga i Stockholms innerstad – och känns ny och modern. Här klänger barnen i spejsade klätterställningar, de leker i sandlådan, gungar i jättegungan, kör hårt på bandyplanen, skejtar, rider på betonghästarna och så är det full fart på fotbollsplanen som har något grönt som liknar gräs …

– Inte fotbollsplan, multiarena, rättar Fredrik Wannebo, fritidspedagog på avdelning Skogen.

Det där med namnet är viktigt. Han berättar att de har fullt sjå att få elever och föräldrar att inte vanemässigt kalla det för fotbollsplan.

– Arkitekten var noga med att det skulle heta just multiarena, säger Fredrik Wannebo och förklarar att det beror på att man inte ska ha förutfattade meningar om vad planen ska användas till. Den kan ju användas till så mycket mer än fotboll.

Det är just på grund av förutfattade meningar som jag befinner mig på Sjöstadsskolan. Fritidshemmen här deltog i Stockholms stads satsning ”Jämställdhetsintegrerad skola” under förra året och vi ska se hur genusarbetet lever vidare. Under projektåret tillhandahölls utbildning och handledning från genuspedagoger, något som Fredrik Wannebo och hans kollega Kajsa Åhs-Halvarsson uppskattade. Men på fritidshemmen förväntades man även göra en kart-läggning och planera ett utvecklingsområde att arbeta med tillsammans. Vilket kändes lite motigt i början, enligt Kajsa Åhs-Halvarsson.

– Min första reaktion var: ”oj, ännu en sak som ska hinnas med”. Men när det fick mogna förstod jag att det handlade om att se med andra ögon på det man ändå gör.

Hon berättar att valet av utvecklingsområde kom till på grund av en slumpartad aha-upplevelse inför skolans elevledda samtal. Alla killarna i ettan var inne och övade på dem medan tjejerna fick en spontan rast och hade skolgården för sig själva.

– Helt plötsligt var flickorna ute på multiarenan och spelade fotboll, något de aldrig brukar göra annars. Vi började fundera över vad det var som hände när pojkarna var borta. Ur detta hittade vi en utgångspunkt för projektarbetet, säger Kajsa Åhs-Halvarsson.

Pedagogerna började medvetet observera barnens utevistelse och kartlade var och vad de lekte. Och de konstaterade att killarna helst spelade bollspel medan majoriteten av tjejerna lekte på betonghästarna eller kull.

På Skogen ville de få eleverna att prova på aktiviteter som de normalt inte skulle välja – samt att leka med dem som de inte brukar leka med. En metod för detta, som de hade fått tips om från genuspedagogerna som höll i satsningen, var leklotteri. Det går lite förenklat ut på att man lottar vilken aktivitet man ska göra och med vilka.

Leklotteri hölls både ute och inne. Inne fungerade det över förväntan. Dels leker barnen nu mer med andra som de inte brukar leka med. Dels vill de fortsätta med själva aktiviteten i andra sammanhang. Tjejer och killar leker också mer tillsammans som grupp. Ettorna som var ”försökskaniner” går numera i tvåan och de har ännu inte tröttnat. De är också tydliga med att de tycker det är roligt och försvarar aktiviteten när andra frågar.

Det var svårare att få till aktiviteten ute, främst eftersom fler barn än de som är med i lotteriet leker på skolgården. Det blev ofta rörigt och dessutom var det svårt att neka andra barn som ville vara med. Av någon anledning blev det också mer protester från barnen utomhus, de var upprörda över att inte få välja själva.

Till slut rann leklotteriet utomhus ut i sanden.

– I och för sig så leker killarna lite mer med betonghästarna nu, svarar Fredrik Wannebo fundersamt på frågan om det alls har gett några effekter.

– Tidigare avskydde killarna hästarna, de protesterade vilt när de fick det på sin lott. Nu kan de vara där frivilligt och leka cowboy och indian, fortsätter han.

Kajsa Åhs-Halvarsson infogar att det inför en fotbollsturnering märktes vilka som hade deltagit i leklotteriet utomhus. Dessa barn valde i högre utsträckning att spela i lag med blandade killar och tjejer.

Deras ambition är att göra nya försök så småningom, att tänka ett varv till. Kajsa Åhs-Halvarsson tycker att det är just utomhus som könsskillnaderna blir mer tydliga och att tjejer och killar leker för sig.

Men är det egentligen ett problem – kan man inte låta var och en göra som den vill? Och ska man egentligen tvinga barnen på deras fria tid? Det är frågor som Kajsa Åhs-Halvarsson har fått förut av både andra lärare och föräldrar.

– Det klart att man kan tycka att alla ska få göra som de vill. Å andra sidan kanske inte det valet är medvetet. Jag kan bara gå till mig själv när jag var barn, jag var absolut inte någon som vågade testa något nytt. Men det berodde nog inte på att jag inte ville prova, utan på att jag inte var trygg med att prova.

Hon har märkt att om man ”tvingar” barnen att göra saker kan det bli en ursäkt för dem att våga prova, de kan skylla på att de måste finna sig i det.

Enligt Fredrik Wannebo är det lätt att göra misstaget att förutsätta att det är flickorna som behöver fokus, att det är just tjejerna som ska ”pushas”. Han berättar om när han arbetade på ett annat fritidshem där det faktiskt var en förälder som fick upp ögonen på honom.

– Majoriteten av barnen var pojkar som var uppslukade av bollsporter och vi hade en liten grupp med ett tiotal tjejer som vi därför ville fokusera lite extra på. Vi började med speciella tjejgrupper och försökte tillvarata deras intressen. Men då var det en pappa som poängterade att vad som också fanns var en ännu mindre grupp med pojkar som faktiskt inte alls var intresserade av boll. De hamnade helt utanför.

Inne på fritidshemmet är pyssel en populär aktivitet, men på Skogen heter det ”fix och trix”, just för att det ska locka både killar och tjejer. Kajsa Åhs-Halvarsson har slagits av hur svårt det är att hitta pysselprodukter som inte riktar sig direkt till tjejer. Tillverkarna är väldigt tydliga med att de förutsätter att det är glitter- och rosaälskande tjejer som vill pyssla.

– Vi försöker febrilt hitta sådant som kan locka killarna. Vi ska börja sy Kalikå-djur, det verkar gå hem. Vi funderar också på att köpa in fingerboards – små miniskateboards – och sedan bygga egna banor till dem, säger hon.

Kajsa Åhs-Halvarsson menar att barnen själva tycker att det är intressant att prata just om genus och fundera runt det. Under skoltid leder hon samtalsgrupper där de ofta berör ämnet. Bland annat har de talat om genus och kläder.

– Jag frågade dem hur det såg ut när de gick till affären för att köpa kläder. De kom fram till att det var olika avdelningar beroende på kön, även om barnen var små. Sedan kom de på att det var olika färger på flick- respektive pojkkläder och undrade varför. Därefter började de fundera över varför kläder skiljer sig så mycket i modellerna eftersom deras kroppar ser likadana ut. Och så fortsatte det.

Kajsa Åhs-Halvarsson tror på att arbeta mer med övergripande teman på skolorna. Som det ser ut nu är det några som arbetar med genus, några med hälsa, det finns en likabehandlingsgrupp och så vidare.

– Det blir så snuttifierat. Det blir en grupp som har ansvaret för just en bit. När det gäller genusarbete kan det vara bra om alla arbetslag är involverade, då kan vi inspirera varandra och alla kan arbeta åt samma håll, tycker hon.

Fredrik Wannebo menar att man också måste ha en realistisk syn. Han håller upp händerna framför sig i en gest:

– Vi kan jobba med den här lilla biten, just den här biten när eleverna är i skola och på fritids. Vi tävlar hela tiden mot könsroller i hemmet och i samhället i stort men vi kan göra mycket i skolan om vi arbetar aktivt med könsrollerna, säger han.

Fredrik Wannebo menar att genusarbete måste börja bland pedagogerna för att bli lyckat bland barnen. Själv har han under sitt arbetsliv fått känna på fördomar om att vara man i skolan – och i fritidshem. Bland annat har han ett riktigt skräckexempel i minnet.

– På ett möte, ja, det var faktiskt med mitt eget fackförbund, var det en kvinna som starkt ifrågasatte att män som själva inte har barn arbetar i skolan. Jag blev alldeles stum. Hon utvecklade inte resonemanget och jag är inte säker på att jag hade velat höra. Men det här var alltså en lärare. En pedagog! säger Fredrik Wannebo.

Andra mindre – men nog så irriterande – fördomar som han har kämpat med under åren är att kollegor förutsätter att han ska vara bättre på vissa saker för att han är just kille.

– Till exempel är det många som har tagit för givet att jag är den som ska spela bandy med barnen.

Han säger att han har växt med erfarenheten. Numera accepterar han inte automatiskt att leda bollsporter utan väljer hellre att leda bakning eller pyssel. Men när man är ung i yrket är det inte lätt att säga nej och dessutom har man kanske inte samma eftertanke.

– Typiskt för fritidspedagoger är att vi kan lite om väldigt mycket, vi är ”breda”. Då vill man inte heller för evigt vara hänvisad till att leda bollsporter. Det rimmar ju inte heller att pedagogerna ser varandra efter kön och inte efter individer, hur ska då en genuspedagogik föras över till barnen, ifrågasätter han och fortsätter:

– Det viktigaste genusarbetet måste vara att börja med sig själv och försöka se människor som individer utifrån det de har att erbjuda.