Jag är målare. Jag är lärare, målarlärare. Dessutom nyexaminerad och har nu min första lärartjänst. Förvirrande, komplext, identitetsprövande och förmodligen stundtals alldeles underbart, om jag ges tid att känna efter. För det har jag inte hunnit ännu.
Alla som jobbat länge vet vad yrkeskunskap innebär, man har jobbat upp status och identitet. Man är trygg i det man verkar i, man kan, vet om att man kan. Som målare och företagare fick jag ofta bekräftelse på mitt arbete, resultatet gick att ta på, bra där Pia, liksom.
Att vara ny lärare är något helt annat. Trots numera 40 + och mer än tjugo års arbetslivserfarenhet har jag hamnat i en sits som går att likna vid Bambi på isen. Jag halkar omkring genom skolorganisation och korridorer. Glider ömsom in på arbetsplatsmöten, verkstadslektioner, teorilektioner, elevvårdskonferenser och föräldrasamtal. In och ut halkar jag i nya situationer. Bromsa för att finna balans hinns inte. Bekräftelse på att jag gör något bra, eller mindre bra också för den delen, lyser frånvarande. Mer än en kollega har sagt: ”Första året med ettorna är det ofta så, det är i tvåan, trean man får skörda frukten av sitt arbete.” Hua, ska jag vingla omkring på isen så länge och tänk om det visar sig i trean att jag gjorde fel i ettan, hur gör jag då?
I denna vingliga framfart jobbar jag även med ny reform, vilket för mig inte spelar någon roll men till saken hör att studiematerial behöver skapas då skolan inte har något innan. Åka skridskor, vara superpedagog, stabil mentor och skapa nytt material blir vingligt hur jag än gör så det är väl bara att gilla läget.
Förhoppningen är att jag så småningom ska bli mer Foppa än Bambi. Då ska jag ta målmedvetna skär in och ut i situationer med en överblick som en hockeykung. Jag ska använda mig av både medspelare och motståndare, parera dåliga passningar med mjuka mottagningar och våga göra det oväntade. Tills dess får jag finna mig i att hamna i både icingläge och utvisningsbåset. Viktigt blir att ha både hjälm och tandskydd för smällar får man, det har även Foppa fått och han har inte gett upp. Man måste gilla det man gör, då orkar man. Hoppas jag gillar att vara lärare, har inte haft tid att känna efter ännu…