Skillnaden mellan barns och vuxnas språk och sätt att uttrycka sig är central, liksom hur ungdomarna formar sin egen identitet utifrån sin ”nätpersonlighet”. Gränsen mellan det egna ”jaget” och ”nätjaget” är på intet sätt självklar. Boken vill få oss att förstå hur vuxna och ungdomar kan mötas och ta sig runt dessa skillnader i erfarenhet och sociokulturella sammanhang och vad vi alla har att vinna på det.
Delen som behandlar ”Ungdom, medier och kommunikation” är den mest intressanta. Dan Åkerlund tar upp att det erbjudande som finns inbäddat i teknikens möjligheter ofta för med sig viljan att kommunicera och producera inom ramen för skolämnena. Hur får alltså större betydelse än vad, men leder likväl i slutänden till att eleverna får ta del av samma kunskapsstoff som de skulle ha gjort på traditionellt sätt.
Åkerlund diskuterar också det sociokulturella perspektivet av datorspel och sociala medier. Det sociala behovet är till exempel en stark drivkraft bland dem som spelar online-spel och hur de utvecklar sin personlighet i symbios med sina avatarer på nätet.
Kapitlet om ungas kommunikation i olika medier tenderar att bli mer akademiskt än praktiskt. Även om det är intressant att jämföra ungdomars och vuxnas kommunikationsformer kan jag tycka att man genom att hela tiden betona skillnaderna i inställningen till IT gör att det blir lite för generaliserande.
Diskussionen om värden i ungas nätmiljöer känns inte riktigt uppdaterad, eftersom inte Facebook nämns. Att ungas nätmiljöer är fulla av sociala regler och maktstrukturer är dock fortfarande sant. Vilken status du har i gruppen avgörs på många sätt av hur du kommunicerar och interagerar i gemenskapen.
I bokens näst sista kapitel beskrivs problematiken i att vara en professionell vuxen på nätet. Jag kan bara instämma i att det är ungdomarnas spelregler som gäller när du som vuxen ger dig in i deras gemenskaper. För att vara en tillgång som professionell vuxen behöver du befinna dig där ungdomarna befinner sig.
Mikael Alexandersson summerar i slutet bokens teman. Hans text genomsyras av genuin nyfikenhet och vilja att förstå. Det är en mörkare ton här än i boken som helhet. Jag tycker ändå att det är bra att den aspekten också får komma fram: Hur mår egentligen människor som alltid måste synas och höras, som söker bekräftelse för varje liten del av sitt liv?
Boken har fått mig att värdera och omvärdera mina föreställningar kring IT och lärande och gett mig möjlighet att reflektera över min egen roll som lärare i ett digitaliserat samhälle. Den har även bidragit med inspiration till mitt praktiska arbete i klassrummet.