Dubbelt upp för Anna

Anna Nummi anländer våt i håret och med en stor sportväska under armen. Under de tidiga morgontimmarna har hon avverkat några längder på Eriksdalsbadet i Stockholm.

– Jag är gammal simmare. Träning är min hobby. Får jag inte röra på mig blir jag galen, på riktigt, säger hon med ett leende.

Anna Nummi talar rikssvenska med en svag odefinierbar brytning. Hon är född och uppvuxen som finskspråkig i Finland men efternamnet skvallrar mer om härkomsten än vad brytningen gör. Hon måste ha språköra, med tanke på att hon flyttade till Sverige för att studera så sent som 2002. Sedan sex år tillbaka har hon undervisat svenska elever i ämnena idrott och hälsa och hem- och konsumentkunskap. Just det här läsåret undervisar hon endast i det senare på Sjöstadsskolan i Stockholm.

Finland är ett tvåspråkigt land. I praktiken har endast sex procent av befolkningen svenska som modersmål. Trots det är ämnet svenska obligatoriskt i skolan. Det kan man tycka vad man vill om och det är det också många som gör, enligt Anna Nummi.

Precis som i Sverige börjar eleverna läsa engelska i årskurs tre. I årskurs sju blir svenska ett obligatoriskt ämne. Men som finsktalande finns det många andra språk som man hellre har med sig i bagaget än svenska.

– Till exempel ryska, nuförtiden. Det talas av många fler både i landet och i världen, säger hon.

Även i den finska lärarutbildningen ingår en obligatorisk kurs i svenska. I Anna Nummis fall kom språkkunskaperna väl till pass när började läsa till lärare i idrott och hälsa i Stockholm. Där skedde – förstås – all undervisning på svenska. De tre första månaderna var väldigt jobbiga, erkänner hon.

– Jag slet särskilt med kurserna i anatomi och fysiologi. Inte så konstigt, inte ens de svensktalande förstod ju orden, ler hon.

Med klasskompisarna talade hon engelska i början, tanken var ju att hon skulle flytta tillbaka till Finland och verka som lärare där. Vändpunkten kom under en vinterutbildning i Idre. Där träffade hon sin nuvarande sambo, som också han utbildade sig till lärare i idrott och hälsa. När det sedan blev ”allvar” tänkte hon att det nog var lika bra att försöka ge sig på svenskan ordentligt om det nu skulle bli så att hon stannade kvar i Sverige.

Anna Nummi började plugga till lärare redan 1997 i Helsingfors. Hon har en ”pedagogie magisterexamen” med huvudämnet i huslig ekonomi, den finska motsvarigheten till hem- och konsumentkunskap. Under utbildningen väljer studenterna inriktning, antingen huslig ekonomi eller pedagogik. Oavsett vilken inriktning de väljer blir de hem- och konsumentkunskapslärare med magisterexamen.

Anna Nummis examensarbete handlade om hur kriget påverkade de barn som växte upp under 40-talet, hur de fick bidra till familjens matförsörjning under kristiden. Att hon valde just detta ämne berodde till viss del på att hon kom över några gamla broschyrer från den tiden.

– Jag visste att det var en tuff period i Finlands historia med brist på mat och kuponger för matransoner – men jag hade inte riktigt förstått hur tuff.

Broschyrerna riktade sig till allmänheten och bjöd på tips på nödlösningar i kristider.

– Till exempel kunde man göra smörgåspålägg med överblivet, sparat fett från slaktrester och stekning, och rivna morötter, säger hon med en lätt rysning.

Men nöden har ingen lag, och i nöden frodas uppfinningsrikedomen. Anna Nummi intervjuade människor som var barn på just 1940-talet om vad de hade fått bidra med i hushållet. Och barnen fick bidra med mycket, som kaninuppfödning, svamp- och bärplockning, fiske och tillverkning av kläder och skor i papper.

Att bli lärare i huslig ekonomi var hennes första­handsval. Men hon var också sugen på att bli lärare i idrott, på grund av sitt intresse och det faktum att dessa båda ämnen har gemensam nämnare.

Här skiljer sig lärarutbildningarna i de båda länderna, till Sveriges fördel. I Finland går det nämligen inte att läsa enstaka kurser. Systemet med två- eller flerämneslärare finns inte. I stället utbildar man sig till lärare i ett ämne – alternativt till klasslärare om man ska arbeta med barn upp till årskurs sex. I utbildningen till klasslärare ingår alla ämnen som man ska undervisa i de yngre åren, även gymnastik som ämnet heter i Finland.

Så när möjligheten att studera i Sverige dök upp, tog Anna Nummi den. Hon sökte in till Lärarhögskolan i Stockholm för att även utbilda sig till lärare i idrott och hälsa – och hon kom in. Naturligtvis blev hon glad över det. Samtidigt har hon reflekterat över hur lätt det är att bli lärare i Sverige. Som ny i landet såg hon kampanjer på tunnelbanan vilka i stort sett gick ut på ”sök så blir du lärare”.

– För att man tycker det låter lite kul att bli lärare är det inte alls säkert att man är lämplig, konstaterar hon torrt.

Hon har sett några sådana exempel under sin utbildning, även om hon inte vill gå närmare in på dem.

– Det måste ju vara bättre för alla inblandade ju tidigare man kommer på att yrket inte är något för en själv.

Till varje plats på lärarutbildningen i Finland är det sju till tio sökande, berättar hon, i Sverige är det nästan tvärtom.

Men är det inte därför man har kampanjer att många ska söka? För att fler ska vilja bli lärare?

– Jo, men jag tror inte att det funkar så. Jag tror att man blir mer triggad av att känna sig utvald, att man verkligen märker att inte vem som helst kan bli lärare.

Inför utbildningen i Finland fick hon genomgå ett antal prov. Först var det den vanliga betygsgallringen, därefter en rad inträdesprov som bestod av skriftligt prov, intervju – en halv dags grillning från två bestämda damer, ett prov på att leda en grupp samt ett praktiskt undervisningsprov.

För hennes egen del bestod det senare av ett slags planerings- och stresstest.

I sina händer fick hon en ritning föreställande ett kök. Denna studerades noggrant innan hon fick sitt uppdrag: Du ska packa väskan åt en pojke som ska spela fotoboll och sedan övernatta hos morföräldrarna, du ska samtidigt fixa frukost åt honom. Följande ska ingå i packningen, följande ska förtäras till frukost och du har tio minuter på dig …

När Anna Nummi fick tillträde till köket, som hon naturligtvis aldrig satt sin fot i tidigare, såg det ut som ett bombnedslag.

– Det blev en chock, det var fullständig kaos! Där fanns en massa disk, matrester överallt, saker låg huller om buller …

För att öka stressen ytterligare ringde telefonen efter fem minuter och en röst förkunnande att ”vi är där om fem minuter och hämtar upp honom, det vore bra om du kunde sätta på kaffe också”.

Anna Nummi skrattar.

– Kul men läskigt! Jätteläskigt, betonar hon.

– De ville se hur man löser problem i praktiken, studera organisationsförmågan, stresståligheten ... Och det klart, att klara inträdesprovet ledde till stärkt självförtroende, att man var lämplig för det kommande yrket.

Hon anser att läraryrket har lägre status i Sverige och tror att det kan hänga ihop med just att det är lätt att bli lärare. En annan anledning är att uppdraget – och därmed lärarrollen – är tydligare i Finland. Där har också skolsystemet sett i stort sett likadant ut år efter år. I Sverige uppfinner de styrande hjulet på nytt hela tiden, tycker Anna Nummi.

– Samtidigt som de ändå inte vågar prova klart. Knappt har något satt sig förrän det är dags att riva upp och testa något nytt. Det finns någon slags ängslan att inte göra rätt.

Ett annat tecken på låg status är att lönen är låg.

– Det är sjukt dåligt betalt jämfört med andra högutbildade yrken. Det är det i Finland också men inte lika dåligt som här. Och råkar man bli sjuk känns det också rejält i plånboken, säger hon.

Lärare tillhör de yrkesgrupper som ständigt utsätts för baciller, huvudlöss och annat otyg, Men det kostar att vara sjuk i Sverige. I Finland däremot finns ingen karensdag, från och med första sjukdagen får man 100 procent ersättning. Redan efter tre dagar krävs dock ett läkarintyg – oavsett om det gäller kräksjuka, influensa eller förkylning.

En annan fördel i Finland är att en lärare där får ungefär 30 procents extra ersättning när han eller hon vikarierar för någon annan.

Det finska utbildningssystemet har ett gott rykte i Sverige och lyfts ofta fram, inte minst av den nuvarande regeringen, som ett föredöme. Anna Nummi ser styrkor och brister i båda systemen men tycker nog att det finländska är bättre. Sedan beror det ju på vad man vill med skolan.

– Undersökningar visar, och det är även min egen erfarenhet, att svenska elever oftast trivs bra i skolan. De tycker att det är kul, det handlar mycket om det sociala umgänget. Däremot presterar de inte helt bra i olika ämnen. Finska elever trivs inte lika bra som de svenska men de presterar bättre.

Hon tvekar ett ögonblick på hur hon ska formulera sig.

– Självklart är det viktigt att eleverna trivs men jag undrar om det inte har gått lite väl långt i Sverige. Undervisning kan inte bara bygga på att den ska utgå från elevens intressen eller att allt ska vara roligt.

Enligt hennes erfarenheter är det lite enklare att vara lärare i den finska skolan. Anna Nummi föredrar de finska kursplanerna i gymnastik och huslig ekonomi framför de svenska motsvarigheterna.

– De finska är betydligt tydligare och mer konkreta, de radar upp kunskaper och som lärare förstår man direkt vad det är som ska göras på lektionerna.

Hon gör dock en reservation för området simning i kursplanen för idrott och hälsa. Här tycker hon att den svenska är tydligare.

Kursplanernas tydlighet hänger samman med bedömning och betyg. I Finland är också betygssystemet annorlunda – och bättre – enligt Anna Nummi. Det är en siffertabell mellan fyra och tio där fyra är icke godkänd. Vid betyget fyra har eleven inte varit närvarande på lektionerna och läraren har inget eller för lite underlag att bedöma kunskaperna.

– Fem är snäppet bättre men funkar inte om eleven vill söka vidare till gymnasiet, förklarar hon.

Sedan följer sex till tio, där tio är det högsta betyget.

– Det finns väldigt tydliga instruktioner för vilka kriterier som ska ge vitsordet åtta. Sedan är det upp till läraren att gradera därefter.

Anna Nummi ser alltså positivt på det kommande nya betygssystemet i Sverige. Hon tycker att det nuvarande är knepigt att använda mycket beroende på att spannet då det gäller omdömet godkänt, G, är så stort. Bedömningskriterierna enligt Lpo 94 var otydliga och svårtolkade, anser hon.

– Där finns bland annat formuleringar som ”en viss anpassning”. Vad menas med det? Det kan man tolka hur som helst … Och hur förklarar man det för eleven? Tyvärr finns samma problem kvar i Lgr 11 trots att den skulle bli så mycket tydligare och bättre.

Hon tycker att det är helt galet att svenska elever inte får betyg förrän i åttan och ser även fram emot denna förändring. Varför ser man det i Sverige som fult att sätta betyg? frågar hon sig. När det väl är dags för betygen i åttan blir det till en väldigt stor sak för eleverna eftersom de inte har fått det tidigare.

– Just i åttan händer det mycket med eleverna i deras utveckling, kroppsligt och psykiskt. Det är en omtumlande tid! Och just då ska de också få betyg för allra första gången.

En annan sak som gör det enklare för de finska lärarna är att ämnena de undervisar i är smalare. I Sverige finns ämnet idrott och hälsa. Även ämnet hem- och konsumentkunskap berör området hälsa. I Finland finns ämnena gymnastik, huslig ekonomi och dessutom ett tredje ämne som heter hälsokunskap. Anna Nummi har uppfattningen att främst idrott och hälsa är en sammanbakning av gymnastik och hälsokunskap – men att det inte fungerar så bra att varva praktik och teori.

De finska lektionerna i hälsokunskap är teoretiska och bland annat ingår hälsa, mat, kroppsideal, motion, genusfrågor och psykiskt välmående.

– Jag tror att det är enklare och mer effektivt, både för elever och lärare, att koncentrera idrottslektionerna på det rent fysiska, säger hon.

Däremot är Anna Nummi för mer ämnesövergripande samarbete mellan de båda ämnena idrott och hälsa och hem- och konsumentkunskap. Under de perioder som hon har undervisat i båda ämnena samtidigt har det fallit sig naturligt. Men just nu undervisar hon endast i det sistnämnda.

– Jag ser så mycket samarbete som skulle kunna göras lärare emellan …

Hon börjar spruta ur sig exempel, om tränings- och matdagböcker, om energiintag och näringslära, om kroppsideal, och om fysiskt och psykiskt välmående.

– Tyvärr räcker inte tiden riktigt till, suckar hon. Det är så mycket annat som ska hinnas med när man är lärare.

Hon sneglar på klockan och konstaterar att hon måste bryta upp. Den här gången har det inte ett dugg med det hektiska lärarlivet att göra. Anna Nummi ska prova ut en brudklänning. Hon ska nämligen gifta sig med idrottsläraren som hon träffade på vinterutbildningen i Idre. Så där kammade Sverige i alla fall hem ett poäng.