Att fira alla högtider som finns i barngruppen är självklart, tycker Kristina Längby Grubb och Jasmina Ploskic på Drakens förskola i Malmö. Men minst lika viktigt är det att vara öppen för barnens olika kulturer i vardagen.
I en lägenhet på nedre botten i centrala Malmö, nära Möllevångstorget och bara ett övergångsställe bort från Folkets park, ligger Drakens förskola. Här finns Apelsinen som är en introduktionsavdelning, de inskrivna barnen är nyanlända till Sverige. På den lapp som föräldrarna får vid inskolningen är det inte bara kontaktuppgifter, eventuella allergier och syskonens namn som ska fyllas i. Det finns även plats att skriva ner vilka högtider familjen firar. Pedagogerna Kristina Längby Grubb och Jasmina Ploskic har firat en hel del olika fester genom åren.– En otrolig kompetensutveckling, skrattar de.
Båda två har jobbat på Apelsinen sedan start för drygt 15 år sedan. De flesta barn går bara här under ett år, sedan har de fått tillräckligt stöd i sin svenska språkutveckling för att gå vidare till en vanlig förskoleavdelning. Så vissa år pyntas, pysslas, städas och bakas det för arabisk eid och turkisk bayram. Ett annat år kan det vara koptiskt nyår eller judiskt jom kippur som är i fokus. Lucia och jul är de enda högtider som firas år efter år, resten byts alltså ut med barngruppen.
– Egentligen är högtidsfirande inte så olika. Det handlar i princip alltid om att städa, laga mat och umgås och ha kul, säger Kristina Längby Grubb.
Vid alla firanden bjuder de in föräldrarna. Och de kommer, trots att de knappt kan ett ord svenska.
– Lockar man med lite sångframträdanden av barnen är det ju ingen som vill missa det, ler Kristina Längby Grubb.
Hon visar en hylla där Maria-avbilder delar plats med en glaskub som innehåller en glittrande kabasten. Bredvid står en terrakottafärgad buddhastaty i miniatyr tillsammans med en tomte med tallkottmössa. Det finns dockor från Kina och sedlar från Libanon. Några figurer saknas och har hamnat vid ett lågt bord strax intill, i händerna på två barn som är mitt inne i en rollek.
Jasmina Ploskic förklarar att högtidsfiranden är en viktig del i föräldrakontakten, ett sätt att träffas och utbyta information. På Apelsinen har man överhuvudtaget inga ”vanliga” föräldramöten, firanden är ett bättre sätt att mötas.
– Det blir mer avslappnat, särskilt med tanke på att det finns språkhinder. Och då blir det heller inte konstigt att komma till luciafirandet, här är olikheterna norm och inte tvärtom.
Att uppmärksamma alla högtider som firas bland barnen i gruppen är ett sätt att visa sin n
yfikenhet, att ge barnens kultur och tradition legitimitet också på förskolan, tycker pedagogerna. Dessutom involverar de föräldrarna om de vill, många mammor och pappor har med stolthet fått bjuda på kakor och maträtter de är vana att laga. Och den information som föräldrar och barn inte bidrar med, får de från modersmålslärare eller internet.
– Där går det ju att hitta allt, det är bara att välja och vraka! Och skulle vi fira på lite ”fel” sätt, så bjuder vi på det. Många barn har skrattat när jag försökt läsa böcker på deras modersmål. Men det är nog skönt för föräldrarna att se att vi också har svagheter, då är det inte hela världen om de missuppfattar något i de svenska traditionerna.
Men festerna är inte allt. Minst lika viktig är vardagen och det som Kristina Längby Grubb kallar en interkulturell pedagogik. Det handlar om att vara öppen för barnens bakgrund, inte låta den vara ett undantag utan värdera alla kulturer lika högt som den traditionellt svenska. Om man fastnar i att bara uppmärksamma högtiderna och glömmer resten av verksamheten, tror hon att det finns en risk att barnen och deras kultur exotiseras, det vill säga blir något konstigt.
Kristina Längby Grubb och Jasmina Ploskic vill istället att barnens olika kulturella identiteter ska genomsyra hela verksamheten. På en förskola bör det synas att barngruppen inte är homogen, tycker de samtidigt som de visar den del av lokalerna som går under benämningen Fantasirummet. Här finns en träspis, docksängar, dockor och speglar med stolar där man kan leka frisör. På väggarna hänger vackra målningar i skymningsglittrande färger tillsammans med snirklig arabisk text, en bildsatt berättelse om ramadan. Det finns en rund tavla i brons med kamelmotiv. Gardinerna är skira och färgglada och överallt finns mönster och sprak och det är långt ifrån lagom.
Inredningen på Apelsinen är ungefär så långt ifrån en sparsmakad stilren möbelkatalog man kan komma. I samlingsrummet hänger både det svenska, arabiska och vietnamesiska alfabetet uppsatt och runt matborden finns planscher med bilder på mat från världens alla hörn: dumplings, vindolmar, falafel, currygrytor och mycket mer. En flicka dansar loss tillsammans med en pedagog i rörelserummet till någon nordafrikansk pop.
– Med det öppna förhållningssätt vi försöker hålla oss till, kommer högtidsfirandet av sig självt. Det blir självklart. I grunden handlar det om att vilja förstå och skaffa sig kompetens att kunna samtala med barnen om deras värld.
Kristina Längby Grubb tycker att det är lika viktigt här på Apelsinen som ligger i en del av Malmö där 51 procent av barnen har utländsk bakgrund, som det är i exempelvis välbärgade Limhamn någon kilometer bort, där de flesta är etniskt svenska.
– Alla barn bör få med sig en palett av kulturer och genom den ha möjlighet att skapa sin egen identitet. Det är dessutom förtydligat i den reviderade läroplanen, att förskolan har i uppdrag att ge barnen en flerkulturell identitet.
Hon har åkt runt och föreläst en del om Apelsinens arbetssätt, men upplever att det går trögt på många förskolor. Hon är uppenbart upprörd när hon ska ge exempel från verkligheten och berättar om pedagoger som använt uttryck som ”nu ska alla araber gå in och ha modersmål i det rummet” eller ”det här är vanlig mat och det här är muslimsk mat”.
– Antagligen ligger det inget ont bakom det, man säger så i all välmening. Men jag tror att det påverkar barnen mycket, sättet vi uttrycker oss på. Varför skulle så kallad muslimsk mat vara mindre vanlig än så kallad svensk?
Det interkulturella förhållningssättet är en ständig balans, menar pedagogerna på Apelsinen. Inget barn ska bli tillskriven en identitet som han eller hon inte känner igen sig i. Lika viktigt som att ge plats för en ursprungskultur och uppmärksamma högtider som barnen firar, är det att vara lyhörd inför var barnet befinner sig i sin identitet. På avdelningar som inte specifikt är introduktionsavdelningar är många barn med utländsk härkomst födda i Sverige och har kanske aldrig någonsin firat mor- och farföräldrarnas traditioner.
– Därför är det viktigt att låta barnet och barnets familj sätta ramarna. Vad vill de att förskolan ska uppmärksamma och lyfta fram? säger Jasmina Ploskic.
Kristina Längby Grubb ger ett exempel från vardagen och berättar om flaggorna som de brukar tillverka till alla barn på Apelsinen. Flaggorna har aldrig enbart en sida. Ofta är den ena svensk och om man vänder på flaggan kanske den är irakisk. Eller vietnamesisk. Eller somalisk. Eller har tre, fyra olika infällda flaggor i sig. Men inte Kristina Längby Grubbs. Den är blå och gul på båda sidor.
– När jag visade upp den på en samling en gång utbrast ett barn: ”Men Kristina, vad fattig du är”. Han hade rätt. Förmågan som barnen får, att kunna navigera mellan olika kulturer, är en enorm rikedom.