Inger Nilsson, universitetsadjunkt i specialpedagogik, är positiv till att elever med enbart autismdiagnos inte längre ska tillhöra särskolan. - Men det kommer att ställas stora krav på skolan att genomföra förändringen på ett bra sätt.
Från första juli i år ändrades målgruppen för särskolan. Utvecklingsstörning är nu ett villkor för att höra dit. Lagändringen innebär att de elever som berörs inkluderas i grundskola respektive gymnasium eller flyttar till en specialgrupp för elever med autism/Aspergers syndrom inom den vanliga skolan. En tredje möjlighet är omvänd integrering. Det innebär att eleven fysiskt går i särskolan men läser enligt grundskolans respektive gymnasieskolans kursplan. Detta är dock inte en rättighet utan förutsätter en överenskommelse mellan elevens vårdnadshavare och rektorerna för båda skolformerna.
Inger Nilsson har utvecklat flera kurser med avseende på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ”Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och praktisk pedagogik” och ”Autism och specialpedagogik” på Stockholms universitet. I augusti kom boken Specialpedagogik och funktionshinder (Natur & Kultur) som hon har skrivit tillsammans med Inga-Lill Jakobsson, Göteborgs universitet, och som vänder sig till yrkesverksamma och blivande lärare. Hon föreläser också om inkludering och vad som krävs för att det ska fungera.
Inger Nilsson tycker att det är logiskt att elever som enbart har autism inte hör hemma i särskolan och förespråkar i första hand inkludering.
– Särskolan är gjord för elever med utvecklingsstörning, som tänker konkret. Det är en utmaning. Elever med autism tänker bokstavligt. Det är en helt annan utmaning. I den miljön är risken stor att de får undervisningen på en för låg nivå. Kunskapsnivån kan vara avgörande för om man får ett jobb i framtiden.
Inger Nilsson började intressera sig för inkludering när hon skrev en magisteruppsats. Hon tog del av forskning som visar att elever med diagnos inom autismspektrummet som hade gått i specialgrupp under längre tid utvecklades sämre både akademiskt och socialt än elever som varit inkluderade.
Hon menar också att inkludering, när den är värd namnet, kan ge effekter på klimatet i skolan i stort, leda till större respekt för olikheter och mindre mobbning. Hon betonar att anpassningar som behöver göras för att skolan ska fungera för elever med autism ofta ligger i alla elevers intresse. Det kan till exempel gälla att oftare arbeta i små grupper eller att lärare i högre grad tydliggör vad som förväntas av eleverna.
– Verklig inkluderingen av barn med autism kan vara till gagn för alla elever, säger hon.
När Inger Nilsson talar om inkludering är hon mycket specifik.
– Inkludering är inte svar på frågan VAR. Inkludering handlar i själva verket om kvalitet och är kopplat till ett ideologiskt förhållningssätt där normen är mångfald, förklarar hon.
Utifrån detta resonemang menar hon att det bara finns en sorts inkludering – autentisk eller verklig – och för att uppnå denna måste en lång rad krav uppfyllas (se listan på nästa sida).
Inger Nilsson menar att kunskapsbristen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är mycket stor på många håll i skolan.
– Funktionsnedsättningar av alla slag borde finnas med i lärarutbildningen redan från början. Det är exkluderande att låta det vara något man lägger till senare och låta enbart specialpedagoger ta hand om det.
Men är skolan mot denna bakgrund verkligen mogen för förändringen i skollagen?
– Säkert hade skolan kunnat vara mer förberedd, men det går heller inte att vara beredd på allt. Men jag hoppas verkligen att lärare kräver den fortbildning, det stöd och den förberedelsetid de behöver. Annars blir det ingen verklig inkludering, säger hon med skärpa.
Hon hänvisar till den danska nationella autismplanen (National Autisme Plan, 2005) som säger att alla som dagligen arbetar med människor med autism ska ha minst fem veckors utbildning.
Men människor med autism har ju ofta annorlunda sinnesförnimmelser så att de till exempel kan ha svårt för starka ljud. Detta kan väl motivera att gå i en liten grupp?
– Inkludering utesluter inte att elever ska kunna få enskild undervisning eller undervisning i mindre grupp vid behov, säger Inger Nilsson och kommenterar att hon tycker detta är en vanlig missuppfattning.
– Miljöns betydelse för lärandet är självklart viktig. Men om man lyckas skapa en miljö som är optimal för dessa elever är det en fördel för många andra.
Hon varnar dock för att automatiskt tänka ”liten grupp” för elever med autismdiagnos.
– Liten grupp är ingen metod. Det garanterar enbart liten grupp – inte att arbetssättet fungerar eller att gruppsammansättningen är sådan att det finns positiva modeller. Man måste ställa samma frågor till verksamheten i en liten grupp som i en stor.
Inger Nilsson menar att det finns en risk att man förleds av den trygghet en liten grupp skänker kortsiktigt, och frågar retoriskt:
– Vad får avskildhet som pågår år efter år för konsekvenser?
Det är alltid risk att man i segregerade verksamheter sänker ribban för mycket, menar Inger Nilsson.
– Målen kommer ofta att handla om de svårigheter eleverna har, till exempel i socialt samspel och kommunikation, inte om akademiska färdigheter.
Hon hänvisar till en studie där inkluderade elever med autismspektrumtillstånd hade fler mål som rörde läsförståelse, medan den segregerade gruppen hade fler mål som gällde att ”skriva fint” och sätta punkt på rätt ställe.
Men om en elev trots stora insatser för att uppnå verklig inkludering ändå inte är delaktig socialt eller klarar de akademiska kraven enligt kursplanen …?
– Resultaten av olika insatser behöver alltid utvärderas noga och i det sammanhanget får man självklart inte glömma hur eleven mår. Hur eleven klarar de akademiska kraven och hur delaktig han är måste utvärderas oavsett var eleven går.
– Elevens egen upplevelse av sin skolsituation är en viktig faktor för att avgöra om inkluderingen lyckas.