Datorn – fälla eller frälsare?

— Vi vill ha en tidsenlig utbildning som tränar förmågor som krävs i framtiden, säger Bitte Henriksson, utvecklingsledare för Västerås skolverksamheter.

Nyligen var Ruben Puentedura, forskare från Maine i USA och något av en guru när det gäller pedagogik och teknik, på besök i staden och pratade om sin modell med fyra nivåer för digitaliserat lärande. Den lägsta nivån är när datorn används som skrivmaskin och uppslagsverk. Den högsta — kallad »omdefinierat lärande« — innebär att man gör saker i undervisningen som inte var möjliga i en IT-fri tid.

»Tänk Om« är det största utbildningsföretaget på området och använder sig bland annat av Ruben Puenteduras modell i sina kurser för skolledare och lärare i kommuner och friskolor som inför en dator per elev, så kallade en-till-en-satsningar.

Vd:n Hans Renman talar om ett paradigmskifte när det gäller arbetssätt och kunskapssyn. På sin blogg kontrasterar han gammelskolan med den digitaliserade:

»Det empiriska, linjära, lokala, hierarkiska, kontrollerade fylla-ett-tom-kärl-lärandet har på en-till-en-skolorna ersatts av ett experimentellt, nyfiket, globalt, kreativt, kollaborativt och interaktivt lärande«.

Ombedd att förtydliga, tar han Hamlet som exempel:

— I den gamla skolan fick du läsa några rader ur Hamlet, lite om Shakespeare och så blev det instuderingsfrågor på det. Läraren ringade in vad, när och hur.

I ett omdefinierat lärande utgår man från en frågeställning, till exempel »Varför är Hamlet en så betydelsefull pjäs?« Eleverna tolkar frågan och väljer själva hur de ska gå vidare. Kraven är att de använder ett vidgat textbegrepp, samarbetar ämnesintegrerat och själva »producerar« kunskap genom de frågor de ställer på exempelvis Shakespearebloggar och communities.

— Det egna lärandet blir en angelägenhet för fler och växer genom den sociala dimensionen och rikedomen av källor. Det kan bli många olika svar och presentationsformer. Jag är imponerad över kraften och möjligheterna i detta, säger Hans Renman.

— Närmast religiös. Så karakteriserade Peter Pernemalm, analytiker på Kairos Future, inställningen hos rektorer, förvaltningschefer och IT-strateger när analysföretaget i början av november presenterade en studie av den digitala kompetensen i skolan.

Enligt rapporten är det framför allt cheferna som vill ha mer IT i undervisningen. Lärarna är inte lika entusiastiska och inställningen hos elever och föräldrar är ännu svalare. Kan det vara för att de vill att skolan ska ge något annat än det barnen håller på med på fritiden?

För vad är det egentligen man lär sig på nätet och vad är det för fördelar och framtidskompetenser folk talar om?

Ett försök till lista över vad datorer, IT och webbresurser påstås kunna bidra med kan se ut så här:

• De erbjuder verktyg för en effektivare inlärning av baskunskaper, till exempel glosor.
• Det finns specifika program som ger skrivstöd för elever med dyslexi samt program för träning av arbetsminnet som hjälper barn med koncentrationssvårigheter.
• De åskådliggör fenomen och strukturer spatialt och visuellt, saker som kan vara svåra att förstå i text eller när en lärare försöker förklara vid en whiteboard. Man kan till exempel gå från materiens yta ända in i atomen och vandra omkring där, från människohuden in i cellen eller vara med när molnen bildas i stratosfären.
• Dataspel i undervisningen ökar förståelsen för helheter och sammanhang eftersom spelaren ser hur hans/hennes handlingar påverkar andra delar av den utökade verklighet som spelet är.
• Hela världen kommer via nätet in i klassrummet, kunskapsmässigt och socialt. Det går att göra mer avancerade, intressanta och lustfylla uppgifter. Och när eleverna tycker att det är roligt lär de sig mer.

Den mesta forskningen om användandet av digital teknik och en dator per elev i skolan har gjorts i USA. I Sverige har forskare tittat på effekterna av en-till-en-satsningarna i Falkenberg (Martin Tallvid, Göteborgs universitet) och på ett antal Vittraskolor (Tomas Kroksmark, Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping).

I både Falkenberg-utvärderingen och Vittrastudien dras slutsatsen att elevernas motivation ökar. Vad som händer med måluppfyllelsen, så som den framträder i resultat på nationella prov och betyg, går det än så länge inte att säga något bestämt om.

Nu ska »Unos Uno«, ett forskningsprojekt vid Örebro universitet, följa ett antal skolor i tio av landets kommuner och en friskolekoncern till och med 2013. Målet är att identifiera vilka effekter genomförandet av
en-till-en-satsningar har på elevernas lärande, utveckling och resultat samt på lärarnas roll och arbetssätt.

I somras gjordes en första enkät i projektet. Den visar att många skolor upplever en-till-en som positivt och att satsningen ger nya möjligheter. Men den visar också att både lärare och elever anser att elevernas ensamarbete ökar när de har var sin bärbar dator.

— En del elever önskar att de inte behövde ha någon dator i skolarbetet, för de klarar inte att låta bli Facebook och andra sajter, säger Åke Grönlund, professor i informatik och en av de ansvariga för »Unos Uno«.

Både Skolverket och Skolinspektionen har i rapporter de senaste åren pekat ut ökningen av »eget arbete« som undervisningsmetod som en av orsakerna till svenska elevers sämre kunskapsresultat.

Att ensamarbetet nu tycks öka ytterligare som en följd av digitaliseringen beror, enligt Åke Grönlund, inte på datorerna i sig. Snarare visar det att individualiseringen blir en ännu större utmaning för lärarna än hittills.

Enligt honom finns det både för- och nackdelar med en dator per elev. Skolor som klarar att använda en-till-en på ett pedagogiskt bra sätt når framgång och elever som har lätt för sig i skolan får större möjligheter.

Men de som har svårt att koncentrera sig får det ännu svårare.

— En del elever klarar inte av att ha mer än en källa åt gången och absolut inte tio. Detta är ett problem som vi ser och som vi är oroliga för, säger Åke Grönlund.

»Use it or loose it.« Hjärnan är formbar och svarar på träning långt upp i åldrarna. Särskilt plastisk är den hos tonåringar. Nervbanor som används mycket utvecklas och byggs ut, delar som inte används växer inte till eller förtvinar.

— De förmågor som tränas framför skärmen är inte alltid de vi hittills ansett viktiga — att läsa och tänka på djupet, att bibehålla koncentrationen under en längre tid, säger Åke Pålshammar, neuropsykolog och universitetslektor vid Uppsala universitet.

Det är skillnad på den stimulusdrivna uppmärksamheten framför tv- och dataskärmen och den inifråndrivna förmågan att själv fokusera på en uppgift även om det tar emot.

— Uthållighet måste man träna jättelänge och få uppmuntran i från tidig ålder av någon som säger »försök igen, försök igen«. Annars kanske man ger upp och skyller på att det är tråkigt när läraren långt senare säger »läs och reflektera över den här texten«. I själva verket KAN man inte, för hjärnan har inte kapaciteten att göra sådant längre, säger Åke Pålshammar.

Vid skärmen tränas framför allt det som brukar kallas multitasking — att hålla många bollar i luften, snabbt skumma och skanna av. Detta är också bra att kunna.

Men förutsättningen för att multitaskingförmågorna ska utvecklas är att eleven inte har ett litet arbetsminne och koncentrationssvårigheter redan från början. För då kan det bli hjärnstress i stället.

— Jag tror inte att barn med ADHD är hjälpta av att konsumera stora mängder nätproducerat material. Inte klassrummens drömmare och vagabonder heller. När man släpper iväg dem på internet understödjer man bara den tendens de redan har att hoppa hit och dit och bli distraherade, säger Åke Pålshammar.

Han refererar till det fysikern Bodil Jönsson skriver om ställtider i boken »Tio tankar om tid«. Om man håller på med något ordentligt, som att förstå ett matteproblem eller en historisk process, och byter till Facebook för att det plingar till i chatten, så tar det lång tid att komma tillbaka till den ursprungliga tankegången.

— Det kanske bara blir en bråkdel av lektionen som ägnas åt det läraren vill, säger Åke Pålshammar.

Även i klassrum utan datorer sker förstås annat än skolarbete. Men risken blir mycket större när eleven har en egen dator, eftersom lockelserna är fler och det är så lätt att byta till annat. Det blir inte heller lika synligt för läraren att eleven håller på med ovidkommande saker.

En annan hjärnfråga är vad som händer med vår föreställningsförmåga om vi aldrig behöver skapa egna bilder utifrån text, utan serveras färdiga visualiseringar som någon annan har skapat, till exempel av den tidigare nämnda cellen.

Eller ta skrivstilen som är på utgående, snart kanske även den läsliga handstilen. Kommer någon att kunna föra en penna om 20 år? Behövs våra minnesfunktioner när allt kan lagras i datorn/mobilen? Kommer våra hjärnors minneskapacitet användas till nya saker i framtiden?

Och hur går det med vår förmåga att orientera oss i terrängen när det finns gps i varje motorfordon och telefon och ingen längre behöver kunna något om karta, kompass och myrstackars läge?

— Den som gör sig helt beroende av den nya tekniken är lost när gps:en går sönder, säger Åke Pålshammar.

Internet och datorer kan, enligt honom, vara mycket motiverande och bra arbetsredskap om de används på rätt sätt och under förutsättning att läraren vet vad som passar varje elevs hjärna. Men han tycker inte att skolan ska falla i farstun för digitaliseringen utan inse att det finns poänger även med gamla tiders arbetssätt. Det gäller att skapa en balans med hjälp av fysisk aktivitet och kontemplation.

— Många barn för extremt stillasittande liv i dag, vilket i sig ger en låg aktivitet i hjärnan. Därför bör skolan snarare ta ut eleverna i världen än ta in världen i klassrummet, säger Åke Pålshammar.

OECD varnar för en »andra digital klyfta« efter den första som handlade om tillgång till tekniken. I dag är den första klyftan i princip utraderad i Sverige eftersom nästan alla svenskar har dator i hemmet.

Den andra klyftan handlar i stället om hur den digitala tekniken används och om man har de kunskaper som behövs för att utnyttja de nya möjligheterna till fullo. Och det beror, som vanligt, på den socioekonomiska bakgrunden.

En del barn kommer från en miljö där de stimuleras till att använda nätet till att ta reda på saker. De får det stöd hemma som behövs för att de ska förstå att det som står på Wikipedia inte nödvändigtvis är sant och att det krävs en titt på NE.se och andra sajter också.

— De barnen har ett väldigt försprång i skolan och livet framför de barn som mest använder hemdatorn till att spela och facebooka, säger Peter Karlberg, undervisningsråd på Skolverket.

Den senaste Pisa-undersökningen innehöll en del som mätte den digitala läsförmågan, och som presenterades i juni. Även nästa Pisa kommer att mäta elevers digitala kompetens.

Kanske är likvärdighetsperspektivet det viktigaste argumentet för att varje elev ska ha en egen bärbar dator som ska användas i skolarbetet.

En sak råder det i alla fall enighet om i allt som skrivs och sägs om digitaliseringen i skolan, oavsett om den som yttrar sig är frälst, kritiker eller mitt emellan:

Det hänger på lärarna och deras förmåga att anamma det nya, förändra sin undervisning och hålla eleverna fokuserade på uppgiften.