Så sitter vi här igen vid konferensbordet. Språkpolisen, konstnären, entreprenören, analytikern och de andra. Vi har diskuterat på vilka stolar vi ska sitta, i vilken form vi ska placera borden och i vilket rum vi ska hålla till. Vi har diskuterat allt. Ändå känner de flesta att ingenting har blivit sagt.
Tre arbetslag har blivit ett. På arbetslagsmötena sitter 23 personer runt det ovala bordet. De två, oftast assistenterna, som inte får plats sätter sig lite bakom.
Vi har 90 minuters möte varje vecka. Om man fördelar 90 minuter på 23 personer betyder det mindre än fyra minuters taltid per person. Om man sedan drar av de sju minuter som går bort när vi fyller på våra kaffekoppar eller talar i telefon blir det tre minuter och 40 sekunder var.
Tre minuter och 40 sekunder är inte mycket om man ska pinka revir, hävda kunskapssyn och visa vem man är. Helst bestämma något om den gemensamma verksamheten också. Trevligheter får förläggas utanför arbetstid.
Jag tar sats för att säga det där som ska få mig att framstå som intelligent, men stol nummer fyra hinner före och stjäl min möjlighet att driva frågan. Han gör det dessutom irriterande välformulerat och trots att jag egentligen håller med hör jag mig själv tvångsmässigt avbryta med någon självklarhet om elevernas bästa. Misslyckas med att ta över ämnet och plattar i stället till nästa talare som råkar vara den nya unga vikarien.
Vi prövar att dela upp oss i två grupper eftersom det borde ge oss åtminstone sex minuters taltid per person även när vi räknar bort tid för förflyttning. Snart inser vi dock att det krävs diskussion i storgrupp även om det som bestämts i den lilla och vi hinner hälften så många ärenden. Det osar frustration kring ovala bordet.
— Får jag bara ta upp en sak? säger en av språklärarna.
— Nej, ropar resten unisont. Inte nu.
— Men när? mumlar hon och sänker sitt huvud.
En annan sitter tyst hela tiden. Ritar blommor och ser ut att tänka på annat. Men jag noterar blicken hon byter med kollegan och förstår att ärendet kommer att avhandlas i deras gemensamma pendlarbil. Exakt på slagen timme reser sig han som ska hämta hund på dagis och hon som ändå inte vill vara här.
Utanför konferensrummet väntar en mentorselev i åttan.
— Jag måste byta grupp i engelska, säger hon och ser på mig med olyckliga ögon.
På tungan har jag harangerna om hur man utvecklas i nya grupper och att arbetslaget har bestämt att inte tillåta några byten.
— Men jag vågar inte öppna munnen där, säger hon och ser ännu olyckligare ut.
Faller till föga för ögonen och lovar. Punkten »att förhålla sig till fattade beslut« som stått på arbetslagsmötets dagordning i över en månad hinner vi ändå inte med före jul.