Vem eller vilka på en skola utvecklar och gör verksamheten bättre? Nu har vi kommit till höstlovstider och i många skolor bänkar sig personal för att lyssna på någon föreläsare med skolutveckling som tema. Men sker skolutveckling på kompetensutvecklingsdagar i föreläsningsform? Jag tänker på de tre åren jag arbetade tätt tillsammans med två elever med förvärvade hjärnskador efter allvarlig sjukdom i barndomen. Det var tre svåra, jobbiga, roliga och lärorika år för den skola jag jobbade på.
I arbetet med de två eleverna hade jag rollen att samordna stöd och anpassning. Ofta stod jag och lärarna långt från varandra i synen på hur vi skulle lägga upp undervisningen. Utgångspunkten från lärarhåll var ofta: det är omöjligt att nå G. Oavsett vilket ämne det handlade om. Men med tiden blev det omöjliga möjligt. Ledordet i arbetet var konkretisera. Att göra om de luftiga beskrivningarna i kursmålen till konkreta och mätbara mål. Vi brottades med kursmålen. Vad krävs egentligen för att få ett G i biologi? Vi blev ibland osams om hur man skulle visa kunskap. Varför var det viktigt att visa en kunskap vid ett visst provtillfälle när eleven hade visat den många gånger på lektionen? Kunde man inte använda videokameran och ta provet muntligt? Mer och mer sällan började våra diskussioner med – det är omöjligt. Kanske kan alla jobba och examineras som de här eleverna, började bli en återkommande tanke på skolan.
Efter ”Den blomstertid nu kommer” och glädjetårar gick ”mina” två elever vidare till gymnasiet. Jag och de lärare som hade jobbat närmast eleverna satt ned i lärarrummet och ställde oss frågan: vad har vi lärt oss under de här tre åren? När vi tittade tillbaka och summerade kunde vi se att mycket hade förändrats i positiv riktning på skolan. Och att vi hade de här två eleverna att tacka för det. Att jobba med elever i behov av stöd innebär ofta att man faktiskt driver skolutvecklingen framåt. Men man måste ibland göra det synligt för sig själv och för resten av kollegiet.