Clown– ett ”muntert kryphål i maktens förtryck”

Oskar är rastlös, springer omkring, retas och småbråkar. Mot slutet av clownarbetet som luffare får han på sig peruken och en fjäril sätts i håret. Det är lärarens idé och själv sätter han dit rosorna. Det är som om han äntligen tar sig själv på allvar. Vid samlingen i ringen efteråt har ett lugn spridit sig kring honom. Han utstrålar högtid. Jag som tidigare varit störd över hans brist på koncentration får mig en tankeställare.

Så beskriver Birgitta Silfver i sin avhandling en av de situationer som uppstod under det skolarbete med clown, som hon följde för sin forskning.

– För att beskriva det komplexa arbetet skapade jag berättelser, sagor som denna, och i dem fanns det ögonblick som blev otroligt fina, ”kondenserade”! Av sådana ögonblick gjorde jag haikudikter, som också finns med i avhandlingen, berättar hon och ger ett exempel på hur hon tolkade samma situation i haikuform.

Rastlös och retsam
Peruk med ros och fjäril
Se! Carl von Linné

I den japanska diktformen står den mellersta strofen för en vändning, förvandling, och så även här. Förvandlingen är en av de viktiga aspekterna av att använda sig av clownen, och att det poetiska språket, haikun, fångar in förvandlingen eller förändringen, det vill säga lärandet som sker, menar hon. Någon – kanske en annan elev – sa verkligen till Oskar i situationen ovan: ”Du är Carl von Linné”.

– Det var så märkvärdigt, han stillnade och blev till någon, annorlunda, fick en värdighet.

I en annan situation – eleverna i studien spelade upp små scener – skulle en liten, blyg tjej blåsa upp en ballong. Det var svårt, hon orkade inte, men i stället för att bli generad – som hon hade blivit som ”sig själv” – slängde hon bara ballongen nonchalant över axeln. Efteråt sa hon att ”det gjorde inget, jag var ju clown”.

– Det blir till en erfarenhet, att det inte är farligt att misslyckas.

Avhandlingen bygger bland annat på de elever i årskurs sju, som Birgitta Silfver studerade under ett antal workshops om clowneri. Klassen handleddes av sin klasslärare, utbildad inom drama. Eleverna fick prova på att klä ut sig till, vara och agera som clowner, i olika scener och övningar. Som utgångspunkt hade de tre arketyper för clownen (se faktaruta).

För studien använde sig Birgitta av videoobservationer, intervjuer, elevernas loggböcker och teckningar, lärarens loggbok och sina egna fältanteckningar. Hon har gjort en innehållsanalys av clownen både i historisk tid och i nutid, vilket har lett fram till ett antal meningsskapande funktioner som karaktäriserar clowngestalten. Dessa har sedan använts som analysverktyg av elevernas clownarbete.

De olika funktionerna har hon försökt skildra genom att placera in dem likt ekrar i ”clownhjulet” – som i clownens enhjuliga cykel.

– ”Ekrarna” är underhållaren, ställföreträdaren, ifrågasättaren, gränsöverskridaren och sörjaren. Och med sörja menar jag då inte enbart sorg, utan också i meningen att sörja för, som omsorg. Clownen är ju inte bara ledsen eller glad, utan har tillgång till bägge bitarna.

Birgitta Silfver hade hållit på en del med teater när hon ”sprang på” clownen, som hon säger. Det skedde genom att hon hittade en bok om clowner, som hon blev djupt gripen av.

– Det är så spännande, med hela filosofin kring clownen och dess enorma historia, långt tillbaks. Det blev en lockande tanke att sätta på sig en näsa och se vad som händer. Tala om personlighetsutveckling, att få ta del av andra delar av sig själv.

Att ta in clownen i arbetet på en högstadieskola blev en logisk följd. Det ledde till att skolan startade en profilklass i drama, som Birgitta Silfver ansvarade för.

– Leken måste komma in i skolan. Det här lite ”karnevaliska”, som fanns i samhället en gång i tiden, då det fick finnas som en parallell linje i det alldagliga, vardagliga arbetet. Det behövs i skolan, men motarbetas väldigt mycket nu. Jag menar inte att det ska ta över, men att det måste finnas vid sidan.

Birgitta Silfver hänvisar till att det finns forskning – knappt någon om clownen, för det är hon ensam om, i alla fall om dess betydelse i skolan – men om just lekens betydelse. Välfungerande skolor tilllåter just den dimensionen.

Med det ”karnevaliska” syftar hon på det tidiga, medeltida karnevalsbegreppet, som Michail Bachtin har definierat det. Ett ”muntert kryphål i maktens förtryck”, som han skriver.

– Jag menar inte att det finns ett maktförtryck i skolan, men det behövs ett uppror, inemellan, mot reglerna och hierarkin. Det andningshålet måste finnas, för att man sedan ska kunna gå tillbaka och göra sitt jobb.

Ett par av de clowniska dimensionerna är att vara en ställföreträdare och ifrågasättare av makten. Birgitta Silfver nämner Charlie Chaplin, och hans Hitlerparodi i Diktatorn som exempel. Hon menar att det är viktigt att även lära ungdomar sådant som civilkurage, att säga ifrån. Tillsammans med etiken, omsorgen om varandra, vänligheten och humorn som också hör till clownens egenskaper.

– Det är definitivt inte någon lallande glad McDonalds-clown jag är ute efter!

När man arbetar med clown är mötet det viktiga. Till skillnad från teatern så tittar clownen på människor, möter dem med blicken och speglar det den ser hos publiken.

– I och med att man har den här lilla clownmaskeringen, så inträder paradoxen att man blir mer sig själv. Det är inte för att man gömmer sig – för det gör man ju på ett sätt – men samtidigt visar man sig.

Till clownens betydelse för skolan hör även att den väcker frågor om existens, ”vem är jag?”, förklarar Birgitta Silfver och berättar att det ständigt uppstår spännande diskussioner kring sådana frågor.

– Eleverna får syn på varandra, de får helt nya bilder av varandra. Och den lekfullhet och humor som clownen skapar är en atmosfärskapare utan dess like – och den hänger kvar, även efter att clownen har lämnat rummet. Den är starkt gemensamhetsskapande, så om man till exempel vill få ihop en grupp, är det här ett jättespännande sätt att inleda det.