"Förolämpande att vi skulle gå maktens ärenden"

Att vi skulle gå "maktens" ärenden och vilja tysta kritik mot vårt arbete upplever vi som förolämpande. Det skriver forskarna bakom Skolverkets utvärdering av antimobbningsmetoder.

I Pedagogiska magasinet (nr 4/11) skriver skolkurator Lotta Bernler och lärare Göran Englund en insändare under rubriken ”Vill Skolverket tysta kritik?” riktad bland annat mot Skolverkets rapport Utvärdering av metoder mot mobbning. Vi, forskare som ansvarade för rapportens vetenskapliga innehåll, välkomnar all kritisk granskning avvårt arbete. Tyvärr brister Bernlers och Englunds insändare på flera punkter.

Begreppet ”programkontaminering” är enväl accepterad benämning inom programutvärderingsforskning. Det syftar inte påatt en skola är ”oren” utan att program erbjuds i en skolkontext där bestämda influenser från andra program är dokumenterade samt att programtillämpning inte företas fullt ut. Man kan säga att skolorna ”plockar russin ur kakan”. De skolor som ingick i utvärderingen valdes på grund av en angiven programanvändning men kunde inte studeras som sådana eftersom vi empiriskt kunde fastställa att programmen användes ”orent”. Bernler och Englund använder begreppet kontaminering som beskrivning av någotnegativt. Vi använde begreppet som enbeskrivning av en verklighet. Vi bedömde inte detta som negativt utan enbart som en försvårande omständighet i det empiriska arbetet med att kunna fastställa om ett program i sin helhet har effekt eller inte. Vi var därför tvungna att utvärdera olika programinsatser precis som de förekom i en specifik kontext. Skolverkets ”vässade råd” (Bernlers och Englunds term) vilar uteslutande på de slutsatser vi kunde dra om sambandet mellan hur skolorna arbetade med enskilda insatser eller insatskombinationer och skolelevernas faktiska (självrapporterade) utsatthet. Viutvärderade inte enskilda skolor utansökte efter signifikanta effekter där flera skolor arbetade på liknande sätt.

Som ett led i överenskommelsen med medverkande skolor erbjöd vi en särskild återrapportering av våra resultat. Vi erbjöd även enskilda skolor information om utfallet av vår kartläggning av förekomsten av mobbning och kränkning (hur dessa begrepp definierades och operationaliserades finns beskrivet i rapporten).

Inom denna typ av forskning, inte minst där fokus är på skolelevers möjliga utsatthet, är hänsyn till forskningsetik av yttersta vikt. Våra data innehåller bådeinformation om framgångsrika insatsermot mobbning ochinformation om fortsatt utsatthet för vissa individer. Det skulle ha varit etiskt oförsvarbart av oss att ”peka ut” vissa skolor vid den konferens till vilken samtliga skolor inbjudits för att få en genomgång av undersökningsresultatet. Var och en av de skolor som ingick i undersökningen fick därför under konferensen en kasse med en sammanställning av övergripande enkätresultat för den egna skolan. Bernlers och Englunds säger i sin artikel att information doldes i enskilda papperskassar. Vi anser att det hade varit högst olämpligt att dela ut denna information till samtliga.

Bortfall vid enkätundersökningar (på en skola)är ett ofrånkomligt vetenskapligt faktum, liksom att bortfall varierar mellan skolor. Vår utvärderingsstrategi hade den, i en internationell jämförelse, ovärderliga fördelen att vi samlade information om enskilda skolelevers utsatthet vid tre tillfällen. Det innebar att vi kunde för varje enskild utsatt elev se om hennes situation hade förbättrats, försämrats eller förblivit densamma. Att mättillfällen fördelade sigöver ett helt skolår innebar dessutom en naturlig avgång och tillkomst av elevkullar.

Där enkäter, som exempelvis Olweus-enkäten, används anonymt, och resultat ses i tvärsnitt är det lätt att glömma att mobbning är ett individuellt fenomen. Med våra data kunde vi följa enskilda offer. Tyvärr måste vi informera Bernler och Englund om att det de ser som en fördel, det vill säga enkätifyllande under ett ”provliknande förfarande”, är mycket problematiskt när det gäller individuell utsatthet. Dessutom har internationell forskning visat att känsliga uppgifter lämnas med större tillförlitlighet vid datorenkäterjämfört med pappersenkäter.

Att vårt underlag var 10 000 elever är en skattning eftersom det inte var samma 7 000–8 000 elever som svarade vid de tre mättillfällen då ”nya” elever kom till i årskurs 4 och ”gamla” elever lämnade undersökningen när de lämnade årskurs 9. Även siffran 13 000 elever utsatta för långvarig mobbning är en skattning, men då gäller det samtliga Sveriges grundskoleelever och grundar sig på det mycket viktiga rönet som framkom i vår utvärdering att cirka 1,5 procent av eleverna i de 39 skolor som utgjorde underlaget bedömdes varaktigt mobbade. Detta var de elever som kategoriserades som mobbade vid alla tre mättillfällena.

Att vi i vår strävan att förstå enskilda elevers utsatthet möjligen har ställt närgångna frågor anser vi helt nödvändigt. Kopplingen mellan eventuell uppfattad orsak till en handling och mobbning bygger inte på att frågan var ställd på det sättet Bernler och Englund antyder. Återigen vill vi lyfta fram de forskningsmässigt kreativa inslagen i vår ansats. Inte på ett enda ställe i det mätinstrument vi utvecklade ställdes en fråga om eleven var mobbad (vi hänvisar till rapporten för mer information om vårt tillvägagångssätt när vi kategoriserade elever som mobbade, kränkta eller inte utsatta för varken mobbning eller kränkning).

Det underlag våra resultat vilar på är massivt och består av tusentals enkäter, tusentals sidor intervjuer med rektorer, lärare, annan skolpersonal och elever. Även företrädarna för de olika programmen intervjuades. Alla 39 skolor fick ett besök där alla dessa grupper intervjuades. 13 av skolorna fick ytterligare ett besök då även föräldrar och övrig skolpersonal intervjuades. Vi kan försäkra Bernler och Englund att data på ”deras” skola är extensiva då en forskare besökte skolan vid två tillfällen hösten 2009 och intervjuade en av skolans rektorer, en grupp pedagoger, medlemmar ur skolans elevhälsoteam och flera av de personer på skolan som höll i arbete med Olweus-programmet samt två elevgrupper med sammanlagt 11 elever. Alla data är självklart tillgängliga för andra forskare.

Att vi skulle gå ”maktens” ärenden och vilja tysta kritik mot vårt arbete upplever vi som förolämpande. Vetenskapens drivkraft är nyfikenhet och saklig kritik. Att företrädare för program mot mobbning önskar vetenskaplig granskning av skolors arbete mot mobbning och kränkning tar vi förgivet. Likaså att föräldrar, tillika skattebetalare, vill få valuta för de pengar som går till skolan, det är fullt förståeligt.I denna kontext är det viktigt att påpeka att företrädareförantimobbningsprogram som erbjuds svenska skolor har betydande ekonomiska intressen samtidigt som vi naturligtvis inte tvivlar på att de också drivs av att skapa en trygg skolmiljö för skolans elever fri från mobbning och kränkning. Vår utvärdering har inte ”sågat” dessa program. Vad vi har visat är att effektivt arbete mot mobbning inte är beroende avatt en skola använder ett visst program. Att programkulturen har bidragit till en ökad medvetenhet om elevers utsatthetkan vi vara tacksamma för. Samtidigt är det viktigt att inse att det stöd, råd, kunskaper om insatser och hjälp med exempelvis kartläggning som skolor borde bygga sina insatser på är fritt tillgängliga forskningsrön, inte minst i den rapport vi är stolta över att ha framställt.