Jenny Frohagen är slöjdlärare och forskare i ämnesdidaktik. Med sin blogg ”Fröken Slöjddidaktik” hoppas hon nå ut till lärare i trä och metallslöjd runt om i landet. En diskussion om ämnet är en förutsättning för dess överlevnad, säger hon. Text Helene Lumholdt | Foto Håkan Elofsson
Eftersom Fröken Slöjd redan var upptaget så fick namnet på Jenny Frohagens blogg i stället bli Fröken Slöjddidaktik. För det var just slöjd och didaktik hon ville blogga om, när hon satte i gång i augusti förra året.
”Min ambition med denna blogg är att lyfta frågor kring slöjd som skolämne – vad, varför, för vem, och hur … det vill säga didaktikens stora frågor och grunden för lärares professionella kunskapsbas.”, skriver hon själv i presentationen som ligger mot en fond av ohyvlade bräder.
– Vad är det pedagogiska värdet i att kunna vissa tekniker och verktyg? Vad ligger till grund för mina val? De här frågorna är mitt stora intresse, berättar Jenny Frohagen, som två dagar i veckan arbetar som slöjdlärare i trä- och metall på Mariaskolan i Stockholm.
Övrig tid sitter hon vid datorn på universitetet där hon går en forskarutbildning i ämnesdidaktik.
Att det blev en blogg beror på att hon hela tiden saknat debatten om innehållet i slöjdundervisningen.
– Visst har jag fört en dialog och diskussion med mina närmaste kollegor, men jag vill så gärna veta hur det ser ut på andra håll i landet. Jag är övertygad om att det ser mycket olika ut och att det finns massvis med folk med värdefull kunskap runt om i landet. Den skulle jag så gärna vilja ta del av.
Jenny Frohagens blogg Fröken Slöjddidaktik är möjligen Sveriges enda, när det kommer till kombinationen didaktik och trä- och metallslöjd. Någon motsvarighet till exempelvis Textillärarlistan finns inte på trä - och metallområdet.
Så värst många besök har hon ändå inte haft på sin blogg och kommentarerna har mest kommit från personer som hon redan känner, och redan diskuterar med också utanför bloggen. Kanske har det något knökiga bloggnamnet gjort sitt till och hon har funderat på att byta ut det till något mer lättfunnet. Kanske skulle fler hitta dit då, och kanske kunde bloggen då rentav också locka till sig några elever.
– Jag har ju i och för sig inte alls anpassat bloggen till elever, men jag skulle älska om de kommenterade mina inlägg.
Men det är inte bara namnet som ligger bakom den blygsamma tillströmningen till bloggen, tror Jenny Frohagen. Det är också en fråga om tillgång, både till tid och till datorer.
– Många slöjdlärare har nog faktiskt inte tid att sitta vid en dator. För mig som är en av få slöjdlärare som forskar är möjligheterna större.
Ändå vill inte heller hennes tid riktigt räcka till.
– Jag önskar att jag hann skriva betydligt oftare än jag gör och att jag kunde driva bloggen mer aktivt.
I dag använder jag den mest för dokumentation.
Däremot använder hon sig aktivt av Facebook i jobbet.
– Men jag twittrar inte. Där har jag dragit gränsen. Jag varken hinner eller orkar mer.
Fördelen med bloggen är att där finns utrymme för längre inlägg, för diskussion och eftertanke, för idéer och kommentarer, tycker hon.
– Jag brukar dokumentera saker jag varit med om och till exempel förändringar jag gjort i undervisningen eller i slöjdsalen. Det är bra för mig, bloggandet fungerar som en sorts dagbok. Och kanske kan någon annan också använda sig av mina erfarenheter.
Jenny Frohagen berättar att hon rätt förskräckt har fått höra lärare berätta att de inte kunnat motivera för sina elever varför de ska ha slöjd.
– Om inte ens slöjdlärarna kan motivera undervisningen hur ska det gå då? Att vi diskuterar med varandra är en fråga om ämnets överlevnad! Med min blogg hoppas jag att jag åtminstone sår ett frö till den diskussionen.