I grundsärskolan bakas livets äppelpaj

Kvart i nio sitter sex elever, fyra assistenter och en specialpedagog i en prydlig rad framför tre dubbelsidiga köksöar och en laddad Iris Myrland. Eleverna har försett sig med förkläden. En korg bräddfull av blekgröna svenska äpplen skvallrar om lektionens uppgift denna fina höstdag. Oavhängigt funktionsstörning ska varje elev baka en egen äppelpaj.

Att kunna baka en äppelpaj är en värdefull kunskap för alla elever. För dessa särskoleelver i årskurs 3-6 betyder det speciellt mycket: Pajbakning är metoden att träna vardagskunskaper på, nyckeln till ett så självständigt liv som möjligt.

– Alla vardagskunskaper vi tränar här ska de ha stor nytta av i framtida vardagsliv. Var de än hamnar kommer de att ha nytta av dessa kunskaper.

– Varje vecka har tema med en pedagogisk tanke bakom. Man tränar flera vardagsfunktioner, men lägger fokus på en funktion. I dag tränar vi främst motorik och sensorik – sinnesförnimmelser som dofter. Sensorik ger en positiv stimulans. Du ska se, säger Iris Myrland och gör sig redo att börja lektionen.

Hennes dag har börjat långt tidigare. Först 40 minuter med bilen från hemmet i Uppsala till skolan i Rimbo. Så alla förberedelser. För noggrann planering är bland det viktigaste i undervisningen i särskolan. Allt måste vara noga förberett. Margarinet, vetemjölet, sockret, äpplena liksom alla redskap har redan ställts fram på mellersta köksön.

– När eleverna och assistenterna är här ska allt som ska vara med under lektioner ligga framme, så att eleverna ska kunna se vad vi ska jobba med. Om jag behöver springa i väg för att jag har glömt något blir de oroliga.

I särskolan är oron undervisningens värsta fiende, lugnet dess bästa vän. Därför månar Iris Myrland om lugnet.

– Dessa elever är impulsstyrda, de lär sig bäst när det är lugnt och störningsfritt. Om du är orolig sprider det sig till gruppen och de kan rymma. Jag är lugn och tålmodig – med 40 års erfarenhet blir man det. Ibland uppstår kniviga situationer, en elev kan få ett utbrott. Då försöker jag lugna ner eleven. Fast ibland måste eleven lämna lektionen med sin assistent.

Det måste erkännas. Jag oroade mig för att ställa till det med min blotta närvaro. Nu nalkas sanningens ögonblick, jag uppmanas att presentera mig för klassen.

Jag säger mitt förnamn och vinkar vankelmodigt.

– Det räcker, bestämmer Iris Myrland.

Fast inte för Naomi. Hon ställer sig upp och i nästa ögonblick står hon framför mig med sitt bruna förkläde och tittar på mig med sina vackra bruna ögon. Vi skakar hand.

Eftersom ingen av eleverna i den här gruppen kan läsa, presenteras uppgifterna muntligt och visuellt, så lättfattligt och pedagogiskt som möjligt. En bild visar ugnens olika lägen, Iris Myrland sätter på ugnen och demonstrerar alla delmoment ett par gånger.

Den digitala vågen används för att väga margarinet, decilitermåttet för att mätta sockret och havregrynen. Alltsammans givetvis en ypperlig räkne­exercis.

– Jag räknar med dig! ropar en elev med gyllene kalufs.

Nu blir det för mycket oljud för en elev med koncentrationssvårigheter. Genast får han hörselskydd av assistenten.

– Jobbigt, säger eleven. Jag tycker att det är jobbigt att vänta.

Utan vidare störningar blandar Iris Myrland smeten i bunken. Lektionens finmotoriska moment stundar. Äpplena måste kärnas ur, skalas och skäras i tunna skivor. Där har hon tänkt fånga två flugor i en smäll. Äppelskalet ska mätas med linjalen som tidigare i morse har lagts fram. Vem vill läsa av linjalen?

Naomi är redan framme och har löst räkneuppgiften.

– 60 centimeter!

– Ja, lite drygt 60 centimeter, bekräftar Iris Myrland nöjt.

Ett sus av förväntan går genom klassrummet då hon blandar socker och kanel i ett dricksglas – lektionens sensoriska ögonblick. Några elever rusar fram till glaset, några väntar tålmodigt på sina platser. Alla får förnimma doften, de flesta artikulerar ett tydligt välbehag.

– Det är viktigt med sensoriken. Dofter stimulerar till mycket gott. Det är min filosofi.

I nästa ögonblick har hon ställt sin paj i ugnen och temperaturen i rummet stiger än mer när hon ger startsignalen: Varsågoda – börja jobba.

En febril aktivitet utbryter vid köksöarna. Det är uppsluppet och stojigt som i vilken klass som helst. Iris Myrland rör sig från ö till ö likt en humla mellan blommor. Hon ger beröm, instruerar och svarar på assistenternas frågor.

För grundprincipen är att eleverna ska klara uppgifterna själva, naturligtvis efter bästa förmåga. När de finmotoriska momenten ställer till besvär, ställer sig assistenten bakom eleven, håller i dennas hand och tillsammans skalar de äpplet. Eller skär det i tunna skivor.

– Vår uppgift är att tolka recepten, visa var margarinet ska hämtas, peka och tydliggöra vad som ska göras, som när antalet decilitrar ska räknas. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte. Hur väl det fungerar beror på elevens dagsform, på stress och på förändringar över huvud taget, säger assistenten Lisa Halleni.

I dag fungerar det väl. Ingen ger upp. Alla har en paj i ugnen.

Emellanåt tar Iris Myrland eller någon av assistenterna foto på barnen med en liten digitalkamera, särskilt på händerna. Dels kan det vara kul för föräldrarna att se, dels möjliggör detta en uppföljning av elevernas framsteg.

Naomi slickar bunken med pekfingret och erbjuder mig generöst att dela på bytet. Hon nedslås inte av att erbjudandet inte faller i god jord, utan klappar mig ömt på hjässan och går till specialpedagogen Catrin Zetterquist, som i dag agerar assistent. De kramas och nosar kärleksfullt på varandra. Man blir varm om hjärtat av att se.

– Naomi ger mig en utmaning varje gång, det kräver fantasi så att hon inte tröttnar, säger Catrin Zetterquist.

Medan väldoften av kanel sprider sig i klassrummet dukar eleverna långbordet. Färggranna underlägg och bestick plockas fram. Jordgubbservetterna viks på mitten och pryder de djupa tallrikarna. Iris Myrland är knappast den som slarvar med dukningen.

– Det är viktigt att det ser trevligt ut när man äter. Hemma har jag aldrig en kastrull på bordet. Man kan sätta fram en trevlig gryta eller ett uppläggningsfat.

Eleverna jämte assistenterna sitter runt långbordet. Alla sitter på sina vanliga platser. Under assistenternas uppsikt har de 225-gradiga pajerna tagits ut ur ugnarna och ställts fram på bordet.

Dags att hämta glass efter behag och låta sig väl smaka av äppelpajen.

Jag får smaka av Naomis paj. Himmelskt!

När eleverna har dukat av och ställt tallrikarna och besticken i diskmaskinen är veckans 100 minuters hem- och konsumentkunskap för årskurs 3–6 genomgångna (årskurs 7–9 har 180 minuter). Iris Myrland är nöjd med dagens träning.

– Det har fungerat jättebra, alla har fått ett resultat och tyckte att det var roligt. Det är det som är viktigt för mig, att alla oavsett funktionsstörning är med och tycker att det är roligt att komma hit.

– Kommer du ihåg eleven med Downs syndrom? Med sitt eget teckenspråk visade han för mig att han uppfattade arbetsprocessen. Han bar pajen från ugnen och ställde den på bordet.

Ögonen lyser.

– Man ser på deras kroppsspråk hur roligt de har det, på att de springer hit och väntar utanför dörren i god tid innan lektionen börjar. Och det märks när de äter maten med god aptit.

Född på en liten ort utanför Ånge och uppvuxen i Östersund ville Iris Myrland först bli agronom. Men som 18-åring kom hon på andra tankar, det var hushållslärare hon skulle bli. Det blev hon också, vid Uppsala universitet 1971. Något år senare höll hon en kurs i storhushåll för förståndshandikappade gymnasieelever och fick blodad tand. På Långsjöskolan har hon arbetat sedan 1990-talet.

– Jag ville jobba med ungdomar. Inte en dag har jag ångrat mig. Jag har ett fantastiskt yrke. Om jag hade fått leva om mitt liv hade jag valt det igen. Eleverna och deras glädje betyder så mycket. När jag ser att jag har lyckats förbättra deras självförtroende, då känns det underbart.

Enda smolket i glädjebägaren är administrativa bördor. Schematekniska fel har inträffat och tagit på krafterna, årets schema fungerar dock till belåtenhet. Däremot har krav på omfattande dokumentation medfört ökad administration.

– Hellre hade jag lagt energin på att producera fler pedagogiska läromedel för eleverna. Jag har många idéer.

Och visst hade det varit smidigt med en bildkanon och en dator i klassrummet, funderar hon.

Men Iris Myrland är orubblig, hon stortrivs med jobbet. Så till den milda grad att hon även ser det positiva i pendlandet.

– Det är så jag kopplar av. När jag kör eller åker buss har jag tid för reflektion. Det är min egen tid. Ingen stör.