Vetenskaplig skola – vad är det?

Men vad innebär denna förändring? Och vad lägger olika aktörer in i den?

På utbildningsdepartementet ser man skrivningen som en grund för att tillsammans med övriga skolreformer höja kvaliteten på skolans arbete.

— Skrivningen gäller både ämnesinne-hållet och det pedagogiska utövandet, det vill säga själva undervisningen, även om undervisningen i större utsträckning får sägas grunda sig i beprövad erfarenhet, säger statssekreterare Bertil Östberg.

Han påpekar också att skrivningen ska kopplas till den nya skolförordningens paragraf om att undervisningen ska vara strukturerad, det vill säga att lärarna ska inta en aktivt ledande roll i klassrummet. Och även till paragrafen i skollagen om att under-visningen ska vara icke-konfessionell.

— Allt detta ger signaler till skolorna, sammanfattar han och betonar att det råder politisk enighet kring de nya kraven på vetenskaplighet.

Kan då skrivningen ha betydelse för en annan tung aktör i skolans värld, Skolinspektionen?

Ingegärd Hilborn, rättssakkunnig vid Skolinspektionen, har precis inlett ett arbete med att analysera vad den nya skollagen får för konsekvenser för myndighetens arbete.

— När det gäller ämnesinnehållet är det kanske inte så problematiskt att avgöra vetenskapligheten. Det bör vara möjligt att avgränsa mot skolor som till exempel inte tar upp evolutionsteorin eller för-söker lära ut sin egen lära, som scientologerna.

Ett aktuellt exempel på detta är en frikyrkoförsamling i Västerås som nyligen fått avslag från Skolinspektionen på sin ansökan om att starta en fristående skola. Ett skäl till avslaget är att man inte kunnat visa att utbildningen kommer att vila på vetenskaplig grund och att undervisningen är icke-konfessionell.

Ingegärd Hilborn tror däremot att det kan vara svårare att avgöra om själva undervisningen och de pedagogiska metoderna vilar på vetenskaplig grund.

Tanken om vetenskaplig grund har sin rot i den revolution av universiteten som ägde rum i början av 1800-talet. Det skriver Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé-historia, i sin bok »Hets«. Den vetenskapliga grunden skulle slå igenom genom att undervisningen kopplades till forskningen.

Tidigare var universiteten i stor utsträckning institutioner med uppgift att förvalta kunskap mer än att skapa ny. Forskningen blev för första gången en obligatorisk uppgift för universiteten.

Vad innebär då beprövad erfarenhet? Så här skriver Wikipedia: »Beprövad erfarenhet är en kunskapskälla som ofta används som komplement till vetenskap, till exempel inom sjukvården där den kompletterar evidens-baserad medicin. Begreppet beprövad erfarenhet saknar dock en bra definition. Innebörden i uttrycket varierar, och det kan bli oklart vad som egentligen menas.«

— Beprövad erfarenhet används främst inom medicinen när man inte med strikt bevisföring kan klarlägga orsakssambanden, säger Sven-Eric Liedman.

Men nu handlar det om skolan, inte om universiteten eller sjukvården. Och vetenskaplig grund i skolan kan väl knappast handla om kopplingen undervisning/forskning
i den mening som detta har på universiteten?

När man läser i propositionen om den nya skollagen verkar vetenskaplig grund mera handla om ett förhållningssätt. Där står: »De nationella styrdokumenten ger läraren utrymme att välja innehåll och metoder för att nå målen. Detta kräver ett vetenskapligt förhållningssätt i bemärkelsen att kritiskt granska, att pröva och att sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Arbetet i skolan med att välja innehåll och metod och att värdera resultat ska därför präglas av ett vetenskapligt förhållningssätt och kunskaper som grundar sig på relevant forskning och beprövad erfarenhet.«

— Det märks i dessa formuleringar att man är lite osäker på vad man menar med vetenskaplig grund, anser Sven-Eric Liedman.

Han tycker att det vore bättre att formulera detta förhållningssätt på något annat sätt än som krav på vetenskaplig grund.

— Det blir lite malplacerat när det inte finns någon koppling mellan forskning och undervisning som på universiteten. Kravet på vetenskaplig grund är ett väldigt skarpt krav.

Sven-Eric Liedman föreslår att det snarare borde stå: Undervisningen bör inte strida mot den rådande vetenskapliga världsbilden.

— Problemet med de pedagogiska metodernas vetenskapliga grund är att de domineras av tankeströmningar som skiftar snabbt, men också att metoder för lärande är så oerhört situationsbundna. Jag ser denna skrivning i skollagen mer som ett sätt att försöka komma åt så kallad flumpedagogik än att verkligen kräva vetenskaplig grund för utbildningen.

Ingemar Bohlin är vetenskapsteoretiker vid Göteborgs universitet och undersöker bland annat hur forskningen inom utbildnings-vetenskap kan bli mer kumulativ, det vill säga hur nya studier kan kopplas till tidigare forskning, eller för den delen ifrågasätta den.

Han menar att Liedmans hållning är alltför pessimistisk. Att inte försöka utveckla en så god vetenskaplig grund som möjligt vore att ge upp hela idén om att bygga en professionell lärarpraktik, anser han.

— Det måste vara möjligt att hitta en väg mellan de som betraktar lärarnas yrkeskunnande mest som tyst kunskap som inte kan beskrivas vetenskapligt, och de som bara tror på fältexperiment med slumpmässigt fördelade experimentgrupper, säger Ingemar Bohlin.

Att sluta söka en sådan mellanväg vore att ge upp ett helt forskningsfält och i förlängningen varje ambition att förbättra skolornas verksamhet, menar han.

Ett begrepp som blivit allt viktigare i den politiska diskussionen om vad forskningen kan betyda för att förbättra resultaten i skolan är evidensbasering. Det innebär att använda sig av vetenskapligt utvärderade metoder för till exempel undervisning.

— När nu evidensrörelsen börjar påverka skolan diskuteras hur en kvalitativ forskning kan användas för en mer systematisk kunskapsuppbyggnad, fortsätter Ingemar Bohlin.

Ett exempel på detta är den nya typ av kvalitativ kunskapsöversikt som Skolinspektionen kommer med till våren och som tar upp både svensk och internationell utbildningsforskning.

Den kvalitativa forskningen är ofta klassrumsnära, till skillnad från den kvantitativa. Samtidigt har övergripande kvantitativ forskning blivit allt mer framlyft den senaste tiden. Ett sådant exempel är den nyzeeländske pedagogikprofessorn John Hatties omfattande syntes »Visible Learning«. Den handlar om vilka faktorer i undervisningen som ger effekter på resultaten i skolan.

Han drar slutsatser efter att med statistiska metoder ha analyserat över 800 metaanalyser som rör skolprestationer. I dessa meta-analyser har en mängd forskningsstudier först analyserats.

Sveriges Kommuner och Landsting har nyligen gett ut en kortversion på svenska av hans bok med titeln »Synligt lärande«. (Se Intervjun i Lärarnas tidning nr 16/11.)

Men den stora frågan för lärarnas del är om och hur de kommer att ta till sig av dessa analyser och kunskapsöversikter. Eller finns det risk att lärarna uppfattar dem som skrivna alltför långt ifrån en komplicerad skolvardag för att vara intressanta?

Ett helt annat sätt att se på frågan om hur lärarna kan utveckla en vetenskaplig grund för sitt arbete odlas av flera skolforskare.
De menar att lärare bör bedriva »klinisk eller tilllämpad forskning« utifrån de problem de själva möter i sin egen undervisning, precis som läkare forskar på sina egna patienters sjukdomar. Ett slags miniversion av den koppling mellan forskning och undervisning som finns på universiteten, skulle man kunna säga.

Det är den linje som skolforskare som Tomas Kroksmark, professor vid Högskolan i Jönköping, och Ingrid Carlgren, professor vid Stockholms universitet, förespråkar. Båda leder verksamheter där lärare själva formulerar forskningsfrågor med utgångspunkt i sin egen vardag och som de sedan forskar om: Tomas Kroksmark vid modellskolan Ribbaskolan i Gränna och Ingrid Carlgren i nätverk i Stockholms stad.

Vid Ribbaskolan har bland andra läraren Anneli Nilsson skrivit en C-uppsats inom ramen för modellskolan. Den handlar om hur elever använder vetenskapliga metoder och begrepp för att avgöra om något är sant eller inte.

— Det ger mig energi att forska på mina egna elever och sedan förändra min undervisning utifrån de resultat jag själv kommit fram till. Jag förstod till exempel att jag på ett helt annat sätt måste ställa frågor till eleverna som får dem att reflektera över hur vi vet saker, säger Anneli Nilsson.

För en annan lärare vid Ribbaskolan, Helena Svanängen som har skrivit en C-uppsats om hur elever kan lära tillsammans, har forskningen förändrat hennes sätt att tänka.

— Forskning och vetenskap har avdramatiserats. Jag tror inte att det är så märkvärdigt och svårförståeligt längre. Jag har lärt mig en massa användbara begrepp och det har blivit mycket lättare att ta till sig forskning. Nu pratar vi med varandra om vad forskningen säger, i stället för att bara diskutera praktiska problem på skolan.

Helena Svanängen tycker också att det i praktiken inte är så stor skillnad på det man gör till vardags när man prövar nya idéer och när man forskar på dem. Skillnaden består i att när man forskar är man mycket mer systematisk och dokumenterar och analyserar mera.

Tomas Kroksmark tror att den lilla passusen i skollagen om vetenskaplig grund är lärarnas ödesfråga.

—Den här skrivningen är i själva verket det bästa som hänt svensk skola sedan 1842 och den är en fruktansvärd provokation mot universitetens pedagogiska forskning, säger han.

Han påminner om att lärarna är den akademiskt utbildade grupp som är minst intresserade av forskningsanknytning och inte heller forskar själva annat än i undantagsfall.

Detta gör att andra grupper kan gå in och tycka vad som helst om skolan, och lärarna blir ett grymt offer i en medial debatt, fortsätter han.

— Lärarna kan inte smälla tillbaka och sitter där som okunniga fån. Det beror på att de inte har tagit makten över forskningen på samma sätt som till exempel de kliniskt verksamma läkarna gjort.

Han säger att de i stället har förhandlat bort makten till forskare på universiteten som kanske inte satt sin fot i en skola sedan de gick där själva. Och dessa forskare håller på med forskning som lärarna är ointresserade av. Dessutom misslyckas man på universiteten med att kommunicera de resultat som lärarna trots allt borde vara intresserade av, anser han.

Tomas Kroksmark menar också att lärarstudenterna under VFU:n tas ifrån den eventuella tro på vetenskapens nyttighet som de fått under lärarutbildningen.

— Verklighetens lärare dissar den kun-skapen eftersom de inte håller på med den själva. Det är en länk som trasar sönder tilltron till nyttan av vetenskapen.

Ett sätt att stärka lärarstudenternas för-måga att tänka vetenskapligt, enligt Kroksmark, vore att låta dem jobba mer systematiskt med en enda vetenskaplig teoribildning till att börja med och sedan successivt bygga på med fler.

— Nu plockas lite här och där från flera olika teoribildningar och det skapar ytlighet och därmed stor osäkerhet hos studenterna.

Till skillnad från Tomas Kroksmark är Ingrid Carlgren mer kritisk till att passusen om vetenskaplig grund finns i skollagen. Hon menar att det stora problemet är bristen på vetenskaplig grund för lärarnas arbete. Hon tar ett exempel.

— Länge var man övertygad om att det måste vara mjuka övergångar mellan skolans stadier. Men det finns ingen forskning om detta som visar att det är så. Skolan är full av sådana föreställningar som har mer ideologisk än vetenskaplig grund.

— Däremot kan skrivningen naturligtvis driva på för att utveckla en sådan.

Ingrid Carlgren menar att det är den internationella utvecklingen som ligger bakom att formuleringen förts in i skollagen. OECD driver kravet på evidensbasering av verksamheter. Vetenskaplig grund ligger i tiden, så att säga.

Den stora frågan är vilken forskning som behövs för att arbetet i skolan ska kunna ställas på vetenskaplig grund, anser hon.

— Det räcker inte att förespråka att lärarna ska tillägna sig ett vetenskapligt förhållningssätt i största allmänhet. Det kan till och med vara kontraproduktivt att vara vetenskapligt skolad i pedagogik. Det finns inget som säger att skolan blir mer vetenskapligt grundad även om alla lärare skulle doktorera i pedagogik.

— Det som behövs är forskning som drivs av behovet att bygga upp kunskap som kan förbättra den praktiska verksamheten. Därför är det också bra att koppla lärarnas forskning till konkreta utvecklingsprojekt på skolorna.

Ingrid Carlgren är kritisk till en över-användning av synteser av olika forskningsresultat som Hatties bok »Visible Learning« är ett exempel på.

— De är dränerade på det klassrumsnära sammanhanget. Resultaten beskrivs som om de gäller oavsett sammanhang. För läkarnas del har denna typ av översikter möjligen inneburit att de blivit mera rädda för att göra egna professionella bedömningar.

Skrivningen om vetenskaplig grund är ny. Men frågan om hur lärare själva ska kunna utveckla en sådan grund för sitt arbete är inte ny. Redan 1946 års skolkommission föreslog att lärare skulle vara med och ta fram forskningsidéer. Kanske leder den nya skrivningen till att en verklig forskningsbaserad lärarprofession äntligen kan växa fram?