"Pojken visade att han inte längtade efter leksakerna. Han var mest intresserad av vad som hände utanför sjukhuset."
Med sin energi och okuvliga vilja har Ivonny Lindqvist gjort tillvaron lite ljusare för barn på sjukhus under mer än ett halvt sekel. Hon är lekterapins Grand old ”Tant”.
Den ljusbruna, mjuka älgen tittar ner på mig från en hylla högt ovanför mitt huvud. På klövarna har han blå- och vitrandiga strumpor och han ser glad och kramig ut. På en annan hylla trängs frukostmat i tyg med riktiga bestick och köksredskap i miniatyr. Lagom stora för barns händer.
På en skylt står det: ”Så är det med barn. I dag lagar de köttbullar till alla sina vänner, i morgon sitter de i en rymdraket på väg till månen. Det är den magiska och fantastiska värld som rollekarna erbjuder, när det inte finns några begränsningar för vad barn kan göra eller vilka de kan vara. Och det är medan barnen leker och låtsas som de också utvecklas och lär sig saker.”
Jag är på barnavdelningen till ett av Ikeas väldiga varuhus. Men inte för att göra inköp, utan för att hitta ledtrådar till en artikel om Ivonny Lindqvist, en 91-årig dam i Nacka.
Ivonny är eldsjälen som för sextio år sedan startade lekterapi för barn på sjukhus och som fortfarande minns Ellen och Maria Mobergs kloka ord från sin tid på seminariet i Norrköping, där hon utbildades till barnträdgårdslärarinna. Ivonny är länken mellan systrarna Mobergs tankar om barns utveckling och behov och Barnens Ikea.
Det var i mitten av 1990-talet som Ivonny blev uppringd av en projektanställd chef på Ikea. Han berättade att företagets grundare en morgon kallat till sig en stab av driftiga medarbetare och förklarat att han ville göra en satsning på barn. Medarbetarna dammsög Sverige och Norden på duktiga pedagoger som kunde förmedla en barnsyn som satte barnet i fokus. En av dem var Ivonny Lindqvist. Hon for till Älmhult i Småland för att träffa projektgruppen och utbilda personal. Jag var där som journalist.
Nu träffas vi igen. Ivonnys ben har blivit sköra och hon sitter i en modern och bekväm rullstol. Det mesta av tiden tillbringar hon på sitt rum i äldreboendet. Hennes mörka, pigga ögon är desamma som förut och utanför sitt fönster ser hon hur de första löven skiftar till höstens färgpalett. Hon ser tillbaka på ett långt och händelserikt liv och kan berätta om ett Sverige för länge sedan. Om hur hon som verksam på sjukhuset i Umeå mötte familjer från isolerade byar, som bodde i omoderna bostäder utan vatten och avlopp och där många saknade elektricitet och telefon. Hon kan berätta om hur kvinnorna tvättade i en vak på isen om vintern då mannen i familjen kanske var borta hela veckorna i skogsarbete. Hur mamman skulle sköta barnen ensam plus korna och de andra djuren i ladugården.
– Jag föddes 1920 och växte upp på en gård i Vännäs i Västerbotten. Min far var lokförare och hette Ivan. Han ville att jag skulle ha ett namn efter honom, så då fick det blir Ivonny. Men jag har aldrig träffat någon mer som bär det namnet, säger Ivonny och skrattar.
Trots att det inte var något ekonomiskt överflöd i familjen, var det aldrig tal om att hon inte skulle få läsa vidare och utbilda sig i ett yrke. Hon kom till Fröbelinstitutet i Norrköping.
– Och där fanns det spårvagnar och bilar på gatorna, det var spännande, ler Ivonny.
Från utbildningen i Norrköping tog hon med sig en för den tiden mycket radikal barnsyn. Det handlade om att visa respekt, att ta barn på allvar och att lyssna.
– På den tiden ville de vuxna att barn skulle tiga i församlingen. Barn behandlades som miniatyrvuxna och på sjukhus ställdes samma krav på barn som på vuxna, säger Ivonny och blir allvarlig.
Många barn placerades på vuxenavdelningar och förväntades ligga stilla och vara tysta. Det var i mitten av 1950-talet, då hennes lille son hamnade på sjukhus i den nya hemstaden Umeå, som hon första gången upptäckte de missförhållanden som drabbade barn på sjukhus.
För att sonen inte skulle klia sönder vattkopparnas skorpor hade personalen bundit fast honom i sängen, något som gjorde Ivonny rasande.
Hon förstod att något var fel, för det överensstämde inte alls med hennes barnsyn och det som hon lärt sig i Norrköping. Hon var fast övertygad om att barnens hälsa och tillfrisknande skulle gå lättare om de trivdes och fick leka i en kreativ och tillåtande miljö. Därför kontaktades sjukhusets ledning och hon berättade om vad hon sett och upprörts av.
Efter en tid blev hon tillfrågad om hon kunde komma till barnkliniken för att läsa sagor för barnen. Men de fanns på sjukhusets alla avdelningar och alla behövde de hennes omtanke.
– Första tiden tog jag med mina egna barns böcker och leksaker när jag besökte barnen som låg på andra kliniker än barnavdelningen.
Hon stämde träff med sjukhusledningen igen och krävde en egen lokal dit barnen kunde komma för att leka. Nonsens, menade ledningen, det behövs inget särskilt lekrum.
– Men jag tjatade och tjatade tills de gav med sig och jag fick en lokal, säger Ivonny med ett stort leende.
Där kunde hon ta in vatten, snö, sand och till och med blåbärsris för att barnen skulle kunna leka så normalt som det bara går. Hon läste böcker och de klippte och klistrade. Hon tog med dem på utflykter och berättade om livet utanför sjukhusets fönster.
– När sjukhuspersonalen såg att barnen blev gladare och lättare att vårda, förstod de vad jag menade och blev istället hjälpsamma.
Den första patienten som hon besökte var Nils, en femåring som legat på sjukhuset i ett och ett halvt år.Nils vårdades för cancer och de omläggningar man tvingades göra var så plågsamma och svåra att se på, att man isolerade honom från de andra barnen på avdelningen.
– Den pojken blev min förste och bäste lärare, för han visade tydligt att han inte längtade efter de vanliga leksakerna. Han var mest intresserad av vad som hände utanför sjukhuset.
Ivonny vande sig därför att lägga märke till händelser på gator eller i bussen, som hon sedan berättade för Nils. Hon tog in kvistar, blommor, bär och svampar. Hon öppnade fönstret och lät honom lyssna på stadens olika ljud.
Han lade också märke till hur hon var klädd och tyckte särskilt mycket om halsband, öronclips och bijouterier, som han fick låna när Ivonny besökte andra barn.
– De tjänade som pant, en garanti, för att jag skulle komma tillbaka.
Nils ville att hon skulle bära högklackade skor, eftersom han då kunde höra var på avdelningen hon befann sig.
– Han kunde säga till en sköterska: ”Hämta Tant Yvonny, hon är på sal E”, och han hade alltid rätt!
Resten är historia. Ivonny blev ”Tant Ivonny” med barnen på sjukhuset, fortsatte att utveckla lekterapin, skrev och föreläste. Idag finns det lekterapi på 42 barnkliniker i Sverige. Hennes böcker finns översatta till många språk och hon har hållit föreläsningar i ett stort antal länder i Europa, Asien och Latinamerika. Mer än 50 000 människor i 25 länder har hört henne föreläsa på engelska, ett språk som hon lärde sig först i 40-årsåldern.
Ivonny har hela tiden uppmuntrat pedagogerna att vara engagerade, observanta, lyhörda och medkännande inför både barn och föräldrar. Så har hon alltid varit själv, men nu märker jag att hon börjar bli trött. Det har varit en intensiv eftermiddag med många minnen och hon behöver vila. Innan vi skiljs åt frågar jag henne vad hon vill skicka med till alla de verksamma pedagoger som läser tidningen. Då skiner hon upp, plirar med ögonen och nästan viskar: ”Säg att de ska vara envisa och tjata, för till sist får man som man vill. För barnens bästa.”