Utseendehetsen startar tidigt

– Vi lär oss tidigt att koppla ihop det som anses vackert med något bra, säger Carolina Lunde, doktor i psykologi vid Göteborgs universitet som forskar om utseendekultur och barns kroppsmissnöje. Under en föreläsning vid Centrum för barnkulturforsknings årliga symposium på Stockholms universitet berättade hon om den senaste forskningen.

– Ungefär i treårsåldern lär sig barn att deras kön är konstant. De kommer fortsätta vara pojke eller flicka resten av livet oavsett om könsstereotypa attribut förändras, som om de har långt eller kort hår. Vad som särskiljer könen blir därmed intressant för barnen som börjar notera vad som är flickigt och pojkigt för att skapa en identitet.

Omkring 3–4-årsåldern letar barn kvinnliga och manliga förebilder. Många har hört uttrycket ”prinsessålder”. Till exempel har en australiensisk studie visat att redan i 4–5-årsåldern vet flickor i förskolan att kvinnor ska tänka på vikten och pojkar att män förväntas ha muskler.

I 8–10-årsåldern startar skillnaderna i kroppsuppfattning mellan pojkar och flickor då flickorna börjar bli mer missnöjda. Men missnöjet har i vissa studier funnits redan i sexårsåldern. Missnöjet ökar sedan med en topp i början av tonårens pubertet för att plana ut hos båda könen efter 18-årsåldern. Därefter finns det inte så mycket forskning på hur kroppen uppfattas.

– Men egentligen vet vi väldigt lite även om barns kroppsuppfattning eftersom det är svårt att intervjua små barn om, säger Carolina Lunde.

Kroppsuppfattningen skapas enligt sociokulturella forskningsteorier av fyra komponenter: perception, kognition, affektion och beteende. Perception är det vi ser i spegeln, vår uppfattning om vår fysiska storlek. Den kan hos anorektiker vara gravt överskattad. I förskolan får barn ofta rita runt sin kropp på ett stort papper för att få en realistisk överblick.

Kognition är vårt tänkande. Hos det lilla spädbarnet är kognitionen begränsad till vad barnet kan se och röra – det sensorimotoriska. Till exempel kan barnet med sin hand slå på en leksaksmobil och betrakta hur den rör sig som ett resultat av handens rörelse.

– Barnet tror att det lever i symbios med vårdnadshavaren. Forskare tror att den begynnande kroppsuppfattningen startar när barnet gradvis förstår, bland annat genom sensorimotoriska erfarenheter, att det är en egen självständig ”enhet”, säger Carolina Lunde.

Affektion är våra känslor och beteendet är hur vi agerar, hur vi känner inför den egna kroppen och sedan agerar utifrån vår kroppsuppfattning – om ett barn till exempel inte vill visa sig i badkläder.

För att utveckla en utseendefixering krävs det som genusforskarna kallar objektifiering. Det innebär att du intar ett utifrånperspektiv på din kropp, det vill säga att du börjar se på dig själv genom ”andras” ögon, snarare än inifrån. Då kan en vanemässig självövervakning utvecklas.

– Objektifiering kan begränsa tonåringar från att uppnå full potential och resultera i känslor av skam och bristande kontroll över den egna kroppen. Det kan i sin tur göra dem sämre på tankeuppgifter eftersom utseendefixeringen tar så mycket hjärnkapacitet i anspråk, säger Carolina Lunde.

Medie- och leksaksindustrin anklagas ofta för att vara boven i dramat om könsstereotyper och deras bidrag till utseendefixeringen. Enligt forskningen stämmer det visserligen att reklam och medier påverkar barn och ungas attityder, men det är inte det enda.

– Det finns dock ingen tvekan om att vi upplever ett förändrat medielandskap och att en upprepad exponering för budskap med smala förebilder påverkar barn, säger Carolina Lunde.

Flickor får tidigt lära sig att kroppen är ett projekt man ska arbeta på för att få andras gillande.

– Vi har alla noterat tidningar för små flickor med modereportage och shoppingtips och killtidningar med Spindelmannen eller intressen som fotboll och bilar. Det finns dockor som Barbie och Bratz vars enda intressen är lyxkonsumtion, att shoppa och sminka sig. Om Barbie var en verklig människa skulle hon vara 240 centimeter lång med ett midjemått som en långt gången anorektiker utan mens. Forskare har visat att Barbie har en negativ effekt på barn i yngre åldrars syn på sin egen vikt, säger Carolina Lunde och hänvisar till den så kallade Barbiestudien.

När äldre flickor leker med Barbie påverkar det inte deras viktuppfattning i lika hög grad som yngres eftersom de äldre redan har lärt sig att förhålla sig till det smala idealet. Internalisering av budskap kan ske på två sätt: antingen lär vi oss att ”inte gå med på” idealet, och struntar i det, eller så fogar vi oss i det och försöker ändra på oss själva.

Sedan i våras har en debatt pågått om Egmonts nya barntidningar Goal Junior för pojkar och Emma för flickor som kritiserats för att vara alltför könsstereotypa. En tioårig flickmodell i tidningen Vogue iförd en vuxen utmanande look med stilettklackar och hård makeup har också väckt debatt i Storbritannien. Där debatteras trenden med allt yngre modeller av brittiska parlamentet, enligt tidningen Daily Mail. Det är i sin tur ett resultat av föräldraorganisationers kritik av sexualiseringen av barn i reklam- och modevärlden. Fyraåriga modeller poserade för underkläder i Brigitte Bardotstil i en amerikansk reklam som också fått kritik. Och förra vintern väckte nyheten att flickkläder på Lindex tillverkas i mindre storlekar än pojkars med samma centilong diskussion i svenska medier. Även bantningsbudskap går ner i åldrarna. Nya boken Maggie goes on a diet som vänder sig till engelsktalande 4–8-åringar har debatterats flitigt i USA.

De åtskiljande klädkoderna för pojkigt och flickigt lever i blått och rosa för spädbarn, ljusa pasteller, gulliga djur och blommor för flickor respektive dovare färger, motordrivna fordon och superhjältetryck för pojkar. Rosa prinsessor och spindelmän intar förskolorna. Att tjejer får höra att de är ”fina” i klänningar och killar ”tuffa” är klassiskt. I danska fackliga tidningen Børn & Unge 7/11 ägnas ett temanummer åt barnkläder. Där beskrivs hur välklädda barn blivit en statussymbol för medvetna föräldrar och hur 70-talets könsneutrala retrostil blivit populär hos en del, kanske för att den påminner om den egna fria barndomen. Men barnmodet har också en trend mot ett mer ”vuxenlikt” mode.

– Barndomen har blivit kommersialiserad, säger Carolina Lunde som efterlyser mer forskning om hur reklam riktad till barn hänger ihop med utseendefixering.

Samtidigt kan man inte skylla all utseendefixering på medier. Familj och lekkamrater har lika stor betydelse för hur kroppsuppfattningen utvecklas. Familjen bidrar med att sätta fokus på utseende med sina kommentarer som: ”Vad fin du är”, eller: ”Du skulle behöva träna lite gubben”.

Föräldrar kan också signalera att de själva försöker gå ner i vikt eller skaffa muskler.

– De visar därmed att de inte tränar av andra anledningar än att det är skönt eller hälsofrämjande, säger Carolina Lunde.

Enligt en avhandling från Uppsala universitet 2010 är det perfektionistiska mammor men även pappor som fäller kommentarer om sina döttrars vikt. 400 flickor mellan 7 och 11 år intervjuades och var femte sjuåring sa då att de ville bli smalare, men det dröjde till elvaårsåldern innan några av flickorna började banta. I gymnasiet bantade fyra av tio.

– Flickor tar till sig smalhetsidealet tidigt och det är viktigt att vi förhåller oss kritiska till smalhetsidealet i vårt samhälle, särskilt i familjer och skolor, säger Josefin Westerberg-Jacobson som skrivit avhandlingen Wish to be thinner i en kommentar.

Barn påverkar även varandras kroppsuppfattning när de jämför sig. Retade och mobbade barn som utsätts för nedsättande kommentarer är mer kritiska till sitt utseende än andra barn och förblir så under längre tid. Överviktiga barn, framför allt flickor, mobbas också i högre grad just för sitt utseende än andra och riskerar att utveckla en negativ kroppsuppfattning. Det visade Carolina Lundes avhandling What people tell you gets to you. Body satisfaction and peer victimization in early adolescence, 2009. Där studerade hon 1000 barn mellan 10 och 14 år. Bland de tioåriga flickorna var tjugo procent redan missnöjda med sitt utseende. Tre år senare har siffran fördubblats till 40 procent. Hos pojkarna var motsvarande siffror 15 och 20 procent.

– En negativ kroppsuppfattning ökar risken för låg självkänsla, depression och ätstörningar i framtiden. Det kan också begränsa barn och unga genom att de blir så fokuserade på sitt utseende att de inte kan koncentrera sig på att lära sig saker, säger Carolina Lunde.

Många talar i dag om att stärka barns självkänsla och självförtroende genom att uppmuntra deras goda prestationer. Men det finns också ett värde i att tala om att man inte behöver prestera och vara bäst jämt.

– I begreppet självkänsla ingår ofta mätandet med andra, där man kan vara bättre eller sämre. Ett annat begrepp som psykologin använder är ”self compassion” – att lära sig vara vänlig och förlåtande mot sig själv och andra. Det ligger i människans natur att inte vara perfekt. Man får börja med sig själv. Att inte fälla nedsättande kommentarer om sitt eget utseende som vuxen till exempel, och att uppmärksamma inre kvaliteter i stället för kläder hos barnen, säger Carolina Lunde.