Konkurrensen om apu-platser är hård. Och med den nya lärlingsutbildningen kan det bli ännu svårare för skolorna att få till 15 veckors arbetsplatsförlagt lärande.
Ungas behov av arbetsplatsförlagt lärande har sannolikt ökat under de senaste årtiondena. Ett skäl är att arbetsmarknaden för lågutbildade unga i det närmaste försvunnit. Det skriver Lars Pettersson, docent vid Lunds universitet.
Han har ansvarat för den bilaga i Nationella lärlingskommitténs utredning som har rubriken Erfarenheter av APU? Frågetecknet anspelar på svårigheterna att ordna och bli erbjuden apu.
Den enkät som besvarades av rektorer förra året visar att 68 procent av skolorna erbjuder alla elever minst 15 veckors apu. För övriga 32 procent innebar det att de klarade apu i varierande grad men inte helt.
Av de som klarar att erbjuda 15 veckors apu är andelen 72 procent för kommunala skolor och 49 procent för fristående skolor.
Problemen att ordna apu har funnits under flera år. Lars Pettersson kan inte säga att det blivit bättre eller sämre på senare tid. Under hela programgymnasiets tillvaro har det funnits ett strukturellt problem. Platserna har inte räckt till, vilket Lars Pettersson förklarar med otillräckliga ansträngningar både från arbetsliv och skola.
Barn- och fritidsprogrammet och omvårdnadsprogrammet visar på bäst resultat när det gäller att ordna apu. Mediaprogrammet och elprogrammet är de utbildningar där lägst andel skolor kan ordna apu-platser, enligt den genomföra enkäten.
– Det har varit en överetablering av mediaprogram för att många ungdomar velat gå på sådant program samtidigt som de har varit billiga att anordna och driva. Dessutom har apu-elever fått konkurrera med praktikanter från folkhögskolor och journalisthögskolor
När det gäller problemen med apu-platser på elprogrammet gissar Lars Pettersson att en förklaring kan vara att elbranschen, såväl fack som arbetsgivare, investerat in sig i den eftergymnasiala lärlingsutbildningen och inte velat ha störningar i och konkurrens till den verksamheten.
”Problemet med otillräckliga apu-platser finns fortfarande och behöver belysas. Speciellt som den nya lärlingsutbildningen som håller på att införas kan få liknande problem”, skriver Pettersson i studien.Intervjupersonerna förnekade dock i allmänhet att försöksverksamheten med lärlingsutbildningen trängt ut apu-elever.
– Å andra sidan uppenbarade enkäten avsevärd konkurrens mellan apu och olika typer av praktik och arbetsmarknadsutbildning. Det är svårt att tro att just relationen apl och lärlingsutbildning skulle vara besparade sådan konkurrens i framtiden. Framför allt under perioder av kris och stagnation i ekonomin, säger Pettersson.
När det gäller skolornas arbete med att ordna apu-platser ingår det i programrådens uppgift i ungefär hälften av skolorna.
– Det förekom vid en stor andel skolor att eleverna själva skaffade sig apu-plats. Men vanligast var nog att yrkeslärare med goda kontakter med branschen skaffade fram platserna.
Samarbete mellan skolor om apu-anskaffning är ovanligt. Snarare råder konkurrens mellan skolorna, något som en del rektorer uttrycker sitt missnöje över. Här är ett par kommentarer:
”Det vore en enorm lättnad om det funnes en samlad organisation för grund-/gymnasieskola kring anskaffandet av praktikplatser.”
”Det behövs apu-samordnare som anskaffar platserna både till lärlingar och till yrkesprogrammen.”
Enkäten visar att de senaste årens struktur- och finanskris påverkat möjligheterna att ordna apu-platser. Krisen har gjort flera branschers agerande mer kortsiktigt och gjort dem mindre villiga att ställa upp.
Rektorerna svarar att arbetsmarknadspolitiska åtgärder med praktikinslag konkurrerar om platserna, liksom praktik inom yrkeshögskola och högskoleutbildningar.
Endast 18 procent av skolornas representanter svarar ja på frågan om handledarna är väl utbildade för uppgiften medan 76 procent anger att det varierar. Den offentliga sektorns program, som omvårdnad och barn och fritid förefaller vara mest nöjda med handledarna.
– Handledarna deltar i liten utsträckning i fastställandet av elevers individuella studieplaner. De deltar dessutom alltför sällan i den långsiktiga planeringen av hur apu ska komma in i kursplanen. Det innebär sannolikt att de instruktioner, checklistor och andra dokument som kommuniceras till arbetsplatserna får alltför låg legitimitet som styrdokument.
Lars Pettersson har tänkt lite kring fördelar med att få till tjänster som innefattar verksamhet både i skola och i arbetsliv inom den bransch eleverna förväntas arbeta. Något som skulle kunna öka samverkan om innehållet i till exempel arbetsplatsförlagt lärande i den nya gymnasieskolan.
– Det är tankar avseende hur man kan minska problemet med avståndet mellan ”de två världarna” skolan och arbetslivet. Det gäller att få representanterna för dessa två världar att förstå varandra och att få överenskommelserna mellan skola och arbetsliv att fungera. Men det här är endast framkastade tankar – inga elaborerade förslag.
Enkäten som ingår i delen om apu gick förra året ut till 344 skolor med yrkesförberedande program. Den sändes till rektorerna men i ett okänt antal fall har rektorerna delegerat svarandet till programansvariga. Endast drygt hälften av skolorna har lämnat in svar, vilket kan bidra till systematiska fel i resultatet.
I kapitlet om apu refereras även till en OECD-rapport som tar upp faktorer som kännetecknar högkvalitativ skolorganiserad arbetsplatsförlagd utbildning. Här är några exempel:
- Arbetsplatsplaceringar så långa att verklig inlärning sker.
- En formell utbildningsplan som bestämmer vad som ska läras ut och läras in och som klargör vilka delar av elevprogrammet som är skolbaserade och vilka som är arbetsplastbaserade.
- Användning av kvalificerade högkompetenta arbetare som handledare eller mentorer.
- Omfattande ansträngningar av skolan att relatera det som lärts in på arbetsplatsen till den skolbaserade inlärningen.