Egen grund är guld värd

Christina Sandgren, skolkurator, drar det mest akuta ärendet. En tyst och försynt tjej i sjuan får ta emot taskiga kommentarer av några killar i nian.

— Detta måste vi ta tag i i dag. Vilka kan?

Diskussionen kommer in på den aktuella nian, en klass som var på gång åt rätt håll så sent som i höstas men som nu stör i korridorerna och beter sig illa mot vikarier.

— Det kanske är dags för lite Stop it-snack i mindre grupper. Vad säger ni, ska vi ta det i halvklass eller är det bättre med tredjedelar, frågar Margareta Palm, lärare i franska och SO.

Kalendrarna åker upp. På fredag ska det nog gå att få ihop något.

— Men det får absolut inte bli några skällmöten, då får vi hela gruppen emot oss, säger Tomas Paulsson, lärare i bild och media.

Vid bordet sitter också Margareta Fossum, speciallärare och lärare i svenska som andraspråk och matte, Mats Lindqvist, fritidsledare och mentor för en klass med särskilda behov, och Martin Jansson, lärare i svenska och SO.

Stop it-gruppens sex medlemmar träffas varje tisdags- och onsdagsmorgon. Till det kommer spontanmöten när det händer något akut. Regelbundenheten är en förutsättning för att de ska orka hålla liv i Stop it även när det är relativt lugnt, som nu.

Det började 2002 efter en längre tids bråk mellan helsvenska elever och elever med invandrarbakgrund. Provokationerna och de rasistiska tillmälena kom från båda håll och en grupp vuxna bestämde sig för att något måste göras.

— Vi övervägde att kalla in någon expert utifrån. Men sedan tänkte vi att vi måste prata med eleverna först, säger Christina Sandgren.

De hade två stormöten i uppehållsrummet, först för elever med invandrarbakgrund och därefter med övriga. De fick berätta om allt de tyckte var fel för de vuxna.

— Vi kom inte med några värderingar utan lyssnade bara, säger Christina Sandgren.

Denna till synes enkla åtgärd räckte för att det skulle bli lugnare men personalen bestämde sig ändå för att gå vidare med mindre grupper. Här pratade man om klädstilar, musik, symboler och ord, om vad som är okej och inte. Först uppdelat mellan svenskar och invandrare och därefter ihop.

Alla elever uppmanades att komma till de vuxna när konflikter var på gång.

— Och det gjorde de, säger Christina Sandgren.

Numera använder Stop it-gruppen sitt upplägg i alla sorts konflikter, stora som små. Varje sida får prata av sig inför pekpinnefria vuxna och därefter möta den andra. Vuxna coachar när det behövs.

— Vi är ingen domstol och försöker inte utreda vem som har rätt. Ger parterna helt motsatta bilder säger vi »släpp det!« Det viktiga är hur vi ska komma vidare så att det funkar att gå i samma skola, säger Margareta Fossum.

Någon påtvingad medling är det inte frågan om.

— Att tvinga folk att ta varandra i hand … jag gillar inte det. Ofta slutar det så ändå, men då är det spontant, säger Mats Lindqvist.

Stop it-gruppen stöttar också arbetslag och några gånger har man hjälpt till när lärare kommit på kant med elever.

»Onda«, »goda«, »magi«, »Gandalf« … Martin Jansson ritar upp en tankekarta på whiteboarden med hjälp av sina elever i åttan. Det handlar om vad som utmärker fantasy-genren.

Det är lugnt och eleverna antecknar flitigt. Fast två tjejer längst bak ägnar lika mycket tid åt pillandet på sina mobiltelefoner.

Frågan är hur det rimmar med skolans ordningsregler. De är en del av värdegrunden som sitter på väggen vid klassrumsdörren — i form av ett hus med rött tak och pelarna Respekt, Ärlighet, Ansvar, Trygghet samt Kunskap och glädje.

Värdegrunden har Brantingsskolan värkt fram själv i ett stort projekt för några år sedan. Då fick alla anställda, elever och föräldrar besvara enkäter med frågor om umgänge och relationer. Med hjälp av svaren vaskade skolledningen fram ett förslag som gick på remiss till skolrådet och elevrådet och diskuterades under studiedagar.

— Vi ville inte köpa in något färdigt koncept utan litade till vår egen professionalitet. Vi ville se vad vi står för och fick en massa fruktbara diskussioner och en sammansvetsad personalgrupp på köpet, säger rektor Hillevi Rangström.

Det låter som ett paradexempel på hur Skolverket tycker att det ska gå till.

I den utvärdering av åtta program mot mobbning som presenterades i slutet av januari kritiseras färdiga programkoncept som SET och Friends. De är för trubbiga och innehåller tveksamma inslag, tycker Skolverket och förespråkar att varje skola i stället skapar en egen strategi utifrån sina förutsättningar.

Brantingsskolan har inga schemalagda
lektioner i livskunskap utan försöker integrera värdegrundsarbetet i undervisningen på olika sätt. Däremot har man kamratstödjare, att inslag som Skolverket anser kan bidra till ökad mobbning. På Brantingsskolan kallas de »Hjalmars hjältar« och går i nian.

Andreas Eklöf är en av de som valts ut av sina klasskamrater och lärare till att vara en god förebild. Han känner sig inte som någon slags spion åt de vuxna.

— Jag tror inte att folk tänker så mycket på vem som är hjälte. Vi lägger oss inte i bråk, utan håller koll på om någon är ensam och går fram och pratar i så fall, säger han.

Ibland ordnar »Hjalmars hjältar« Stop it-café i uppehållsrummet, en viktig plats för den som vill kolla av stämningen på skolan. Det gäller även vuxna som vill lyckas med elevarbetet.

— Jag hänger hellre här än i lärarrummet, säger Tomas Paulsson, när han tömmer det intilliggande pingisrummet på bord för att få plats med 25 stolar i ring.

— Hej 7c! Varför är ni här?

Tomas Paulsson, Mats Lindqvist, Margareta Palm och Martin Jansson introducerar Stop it med en bildsaga på whiteboarden. Den handlar om Anna och Karin som hamnar i bråk efter ett missförstånd på MSN. Introduktioner för alla nya klasser är en del av Stop it:s förebyggande arbete.

Lärarna serverar saft och bullar medan eleverna får fundera på vems felet var och om bråket hade kunnat undvikas. Därefter är det dags för »heta stolen« — där alla som instämmer i ett påstående ska byta plats.

»Det är okej att klä sig som man vill så länge det inte är kränkande för någon annan.«

Nästan alla flyttar.

»Vuxna ska inte lägga sig i när unga bråkar.«

Två elever byter plats.

Klassen får veta att de just har fått ett exempel på hur Stop it funkar — lek kombinerat med viktiga frågor. Alla som tycker att det är kul att tycka till inbjuds att fortsätta träffas i samtalsgrupper på 10—15 elever åt gången.

De färdiga livskunskunskapsprogrammen har kritiserats för att avkräva för stor öppenhet av elever om privata förhållanden och för att dra i gång terapiliknande processer som skolorna saknar kunskap och resurser att hantera.

— Vi berör aldrig hemförhållanden i Stop it. Vi tar upp sådant som hänt på skolan, eller mellan elever utanför skoltid som gör att det blir problem här, säger Martin Jansson.

Värderingsövningarna används framför allt som bränsle till samtal när det inte finns aktuella problem att diskutera. Övningarna — heta stolen, fyra hörn, handuppräckning — är inte heller särskilt utpekande eftersom man kan välja om man vill gå med strömmen eller sticka ut.

Det Stop it-gruppen framför allt önskar sig är tid, i form av nedsättning av andra arbetsuppgifter. Nu tar de av sin arbetsplatsförlagda tid, håltimmar och raster. En eller två gånger per år åker de bort en dag för att konferera, för prispengarna de har fått och lite anslag från rektor.

Ibland är det tungt, som att »trampa i klister«, men oftare är det kul och givande.

Och mandatet från arbetskamraterna och skolledningen är omfattande.

— Vår styrka är våra täta möten och att vi filar på vårt upplägg hela tiden. Om det uppstår något liknande det som hände 2002 vet vi precis vad vi ska göra. Det är en enorm trygghet, säger Mats Lindqvist.

Stop it-gruppen har sparat citat från utvärderingen efter den första terminen, bland annat Mathabs beskrivning av klimatet på skolan:

»Nu är det gott och blandat.«