På tröskeln till mitt arbetsrum står en flicka. Jag vet att hon ska komma för det har vi kommit överens om sedan tidigare. Jag har fått ett uppdrag som jag aldrig tidigare stött på i mitt 27-åriga yrkesliv. Jag ska få henne att prata.
Flickan, som vi kan kalla Alma, har nämligen inte pratat med någon annan än sin mamma under sitt nioåriga liv. Diagnosen är selektiv mutism. Efter samtal med mamman, tidigare pedagoger från förskolan och skolan förstår jag att uppdraget kommer att bli en rejäl utmaning och jag har, av naturliga skäl, inte så många verktyg. Talpedagogkollegor vittnar om att bara någon enstaka har lyckats få höra rösterna bakom Den stora tystnaden.
Ödmjukt bjuder jag in Alma. Det enda som hörs i rummet är min egen ekande stämma. Vi ses en dag varje vecka under höstterminen. Jag provar alla mina ”språknycklar”, repeterar teorierna och rådgör till och med med en barnpsykolog, eftersom jag tycker att symptomen tangerar psykologin mer än talpedagogiken. Jag känner mig trots allt ganska rådvill, för någon ”handbok” eller trollstav finns ju inte. Att döma av Almas glada ansiktsuttryck varje gång vi ses borde jag inte ha oroat mig.
En dag vid datorn föreslår jag att vi ska skriva en saga tillsammans. Alma får bestämma innehållet och jag bidrar med passande bilder. Hon döper sagan till Viskleken och plötsligt ger hon mig nyckeln!
När sagan är färdig närmar vi oss jul. Alma vill ge boken till sin mamma i julklapp. Vi slår in den i fint guldpapper, jag samlar mod och viskar i hennes öra:
– God jul, Alma, vi ses efter lovet.
Hon tittar förvånat på mig, kupar sin hand i riktning mot mitt öra och viskar tydligt:
– God jul och gott nytt år!