Om det var ett bra val har diskuterats sedan dess. Det finns de som säger att med titeln fritidspedagog uppfattar man tydligt att det inte handlar om en lärare, åtminstone inte den gängse traditionella. Å andra sidan säger andra att det antagligen hade varit lättare för politiker och allmänheten att förstå vad denna yrkesgrupp sysslar med om det redan från början stod klart att de är lärare. Lärare som arbetar i fritidshemmet. Utbildningen har ju också haft den benämningen sedan tio år tillbaka.
Skulle fritidshemmen dessutom, precis som förskolan, med tiden blivit en egen skolform hade lärarlegitimationen varit biff.
För ingen har väl kunnat undgå de senaste månadernas debatt på nätet och i andra forum om vem som har rätt att bli legitimerad lärare? Fritidspedagoger över hela landet har reagerat med rätta över myndigheternas ”goddagyxskafts-svar”. Att yrkesgruppen inte bli tagen på allvar känns naturligtvis frustrerande. Vi försöker reda ut åsikterna i artikeln "Skolform avgörande för legitimation".
Det som har varit signifikant för yrket ända sedan den första utbildningen i mitten på 1960-talet är det stora intresset för olika sysslor för nytta och nöje utomhus. Så småningom blev det en egen lära – ”utomhuspedagogik” – som följdes av forskning i ämnet.
Det är trist att se skolor som knappt har en egen gård. En gång i tiden har den funnits, men som i Stockholm där det är ont om mark att bygga bostäder på kan man se skolgårdar som krymper för nybyggen.
Hur kan man få en lekfrämjande skolgård ?
Tänk om skolgården hade utrymme för en skog med fullt av klätterträd! Små gröna oaser med bänkar att sitta och filosofera på. En trädgård med bärbuskar och kryddor. Ett snår att bygga kojor i, en plan att hoppa och bolla på, en kulle med utsikt … En önskeplats som skulle kunna rymma både utomhusklassrum och en plats för fantasi och rörelse. Så här ser ju inte skolgårdar ut, det vet vi. Men Munksundsskolan i Enköping har kommit en bra bit på vägen, läs reportaget "En plats för alla".