Så blir skolgården en lekplats

En som klurat en del kring den frågan är Susan Paget. Hon är forskare och lärare i landskapsarkitektur vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala.

– Det finns några kriterier som måste vara uppfyllda för att en skolgård ska främja lek, konstaterar hon.

En sådan sak är att skolgården bör vara uppdelad i flera olika rum, av olika storlek och med olik utformning. En annan är att det måste finnas gott om löst lekmaterial att tillgå. Till exempel kottar, pinnar, löv och stenar. Sådana ”naturliga” leksaker bör dock även kompletteras med ett lättillgängligt leksaksförråd där det utöver de självklara bollarna och bandyklubborna även kan finnas sådant som inbjuder till kojbyggen, exempelvis gamla filtar och rep.

En del utrymmen på skolgården ska vara stora nog att husera flera klasser, andra anpassade till grupper om tio elever och åter andra för grupper om fyra–fem elever. Vissa utrymmen bör vara små nog att fungera som krypin för den elev som vill dra sig undan ensam en stund.

– På den verkliga detaljnivån bör det även finnas utrymmen små nog att bara husera ett gosedjur, säger Susan Paget.

Men uterummen ska inte bara skilja sig åt i storlek, de bör också vara uppbyggda av olika material. Några kan vara belagda med asfalt eller grus. Andra med gräs eller sand. Variationen är viktig eftersom den sätter i gång fantasin. Viktigt är även att det finns naturliga passager mellan rummen så att det går att utan avbrott förflytta leken från ett utrymme till ett annat.

– Det måste också finnas något på skolgården som ger skugga så att barnen kan utnyttja den även varma, soliga dagar, anser Susan Paget.

En annan lärdom som hon har dragit är att skolgårdar för att främja lek måste vara skräpigare än vi vuxna tror. Inte så att de inte ska vara fina, barn gillar vackra saker som rosenbersåer – de talar om att någon bryr sig om dem och deras skolgård – utan vad det handlar om är att skolgårdarna absolut inte får vara kala och därmed rena från det redan nämnda så viktiga naturliga lekmaterialet.

En lekfrämjande skolgård ska alltså vara raka motsatsen till den klassiska skolgården bestående av en enda, stor, ofta asfalterad, ren yta. Varför ser då den klassiska skolgården ut som den gör?

– Det beror på att skolgården rent historiskt sågs som en plats för exercis. Jag är inte emot asfalt men det behövs mer än asfalt på en skolgård, konstaterar Susan Paget.

Ett annat historiskt inflytande på skolgårdar som fått en renässans på senare år är skolträdgården som en plats för lärande. I dag är det också populärt att göra om delar av skolgården till uteklassrum. Det är dock viktigt att dessa pedagogiska platser inte får ta för stor plats eller bli för inneklassrumslika så att den fria leken hämmas.

– Ett uteklassrum behöver inte vara tillrättalagt för att vara pedagogiskt, påpekar Susan Paget.

Det faktum att fritidshemmet numera nästan överallt huserar i skolans lokaler, och därmed inte har någon egen nära utemiljö, tror hon har gynnat skolgården. Detta eftersom det på fritidshemmet finns mer sammanhängande tid och det därför går lättare att hålla i gång olika odlings- och lekprojekt.

Att rationalisera bort skolgården och i stället hänvisa skol- och fritidsbarn till närmaste park, vilket blivit allt vanligare i de trångbodda storstäderna, tycker Susan Paget därför inte är någon bra idé. Dels för att avståndet till parken, även om det är kort, gör att barnen oftare får vara inne på kortraster, vilket inte är hälsofrämjande. Dels för att parken till skillnad från skolgården är allmän egendom.

– I parken ska många fler få plats medan skolgården är skol- och fritidsbarnens egen. Där går det att bygga upp kojor och annat och låta dem få vara kvar en längre tid, det går inte på samma sätt i en allmän park, konstaterar hon.

Många skolgårdar är ju, som redan nämnts, tyvärr inte utformade för att på ett ultimat sätt främja den fria leken. Och det är få skolor och fritidshem förunnat att ha en så god ekonomi att det bara är för pedagogerna att söka upp skolledningen och be om att få göra om skolgården så att den blir mer funktionell ur den aspekten.

Men Susan Paget har ändå en del tips på vad man kan göra för att förbättra skolgården ur leksynvinkel och, framför allt, få barnen att känna att det är deras egen plats. En grundförutsättning för det senare är förstås att barnen får vara delaktiga i förändringsarbetet men också att de får en chans att göra platsen till sin. Det kan handla om så enkla saker som att de tillåts rita med kritor på gården eller att de får hjälpa till att välja ut och plantera ett träd, en buske eller en blomma.

– Jag har träffat tonåringar som pekat på ett träd utanför sin gamla skola och med stolthet i rösten berättat att deras lågstadieklass minsann var med och planterade det, säger Susan Paget.

Ett billigt sätt att avgränsa en skolgård kan vara att spänna upp rep och hänga upp stora tygstycken på dem och på så sätt skapa flera mindre utrymmen. Ett segeldukstak kan vara ett sätt att skapa en skuggig plats på en skolgård som saknar träd.

– På en förskola som bara skulle finnas tillfälligt under tre år löstes avgränsningen med hjälp av en ringlande mur av halmbalar. Ett billigt sätt som inbjöd till ofarliga klätterlekar, det kanske vore något för fler att ta efter, föreslår Susan Paget.

Avskildhet är ofta en förutsättning för att den fria leken ska frodas men avskildhet är ofta inget som fritidspedagoger och annan skolpersonal uppmuntrar eftersom det med avskildheten följer en säkerhetsrisk. Särskilt när personalen är fåtalig och barnen är många.

– Tänker man till lite går det dock ofta att ordna avskildhet utan att personalens uppsikt minskar. Till exempel genom att klippa häckar och buskar så låga att personalen ser över dem eller genom att ha glesa pil- eller bambustaket som det går att se igenom, påpekar Susan Paget.

Vad är då, anser hon, det vanligaste felet som begås när en skolgård byggs eller görs om?

– Det är att man inte tänker på skötselförvaltningen. När man upphandlar skötseln ska man skriva in samarbetsmöten med pedagogerna, och kanske även med några barn, i avtalet, tipsar Susan Paget.

Gör man det kan snöröjningsarbetarna få veta var det är bra att lämna kvar snön och var den bör tas bort. Detsamma gäller för dem som städar bort löven på hösten. Och om de som beskär skolgårdens buskar får veta att buskarna finns där för att främja leken kan de låta bli att förvandla dem till fina välklippta häckar som barnen inte får komma i närheten av eftersom de då riskeras att förstöras.