Hon är sig precis lik. De höga kindknotorna, den milda men nyfikna blicken, byxorna och utanpåskjortan, de lugna gesterna, de lätt skorrande r:en. Och jag minns henne där hon stod i klassrummet i Skanstulls gymnasium och, med vänster hand, skrev de vackra, fascinerande, men ack så svåra att lära sig, kinesiska skrivtecknen på svarta tavlan. Hur hon med oändligt tålamod och stor entusiasm försökte få oss gymnasieelever att inte bara få kläm på de olika tonerna i orden, som till exempel i m¯a (mamma), má (hampa), m˘a (häst) och mà (skälla ut), och i vilken ordning strecken i tecknen ska skrivas, utan också i Kinas historia och kultur.
Då vi skulle lära oss ordet och tecknet för kniv hade hon med sig en kinesisk grönsakskniv, bred och vass – och vi såg genast likheten med tecknet för kniv. När det handlade om ordet sko fick vi se en sko för bundna fötter. Och så vidare.
Nu står hon hemma i den gulrappade tjugotalsvillan i Älvsjö, dit hela klassen – och alla klasser före och efter oss, har jag förstått – blev hembjudna för att laga och äta grynfin kyckling och sötsurt fläsk och där det också nu står kinesisk mat på bordet; gurkskivor med kinesisk vinäger och ingefärsbitar, strimlat kött med purjo och sichuanpeppar, tusenårsägg, jasminte. Hon äter kinesiskt några gånger i veckan, ”när jag tröttnar på annan mat”.
Och jag tänker att Cecilia Lindqvist nog är lika mycket kines som svensk. Det blir väl lätt så när man levt ett liv som i stora delar gått ut på att tränga in i den kinesiska kulturen, språket, historien, filosofin. I hennes hem syns också spår av hennes långa förhållande med Kina. I trädgården växer bambu och runtom i huset hittar man blåvit keramik, träskrin och kalligrafiska bilder bland bokhyllorna, fyllda med faktalitteratur om Kina och på kinesiska.
Cecilia lindqvist är kanske mest känd för sina böcker Tecknens rike och Qin, två praktverk som båda fått Augustpriset och översatts till flera språk, däribland kinesiska.
– Tecknens rike finns till och med på en lista med böcker som unga studenter i Kina förväntas läsa för att anses allmänbildade. Det är jag jättestolt över!
Utöver att skriva dessa och andra böcker har Cecilia Lindqvist under en stor del av sitt liv varit lärare. I höst är det 40 år sedan hon drog i gång den första gymnasieutbildningen i kinesiska i Sverige. Och nu vill jag veta vad som gjorde att hon blev intresserad av Kina och hur hon tänkte då hon utvecklade undervisningen i kinesiska.
När Cecilia Lindqvist och hennes dåvarande man Sven Lindqvist beslöt sig för att bosätta sig i Peking 1961 hade hon följt en kvällskurs i klassisk kinesiska. Hon var också påverkad av flera av samtidens poeter som skrev om Kina, till exempel Harry Martinson och Erik Blomberg.
– Men framförallt ville vi nog komma så långt bort som möjligt. Se världen!
De mötte ett Peking där det inte bara rådde fattigdom utan ren svält, där det som i dag är Kinas Silicon Valley var ren landsbygd, och där de satt med mössa och vantar i det ouppvärmda klassrummet på universitetet och studerade kinesiska.
– Undervisningen var otroligt ålderdomlig, den värsta jag någonsin upplevt. Det gick ut på att lära sig utantilläxor ur förskräckliga texter och utan förklaringar. När vi bad lärarinnan om andra texter, vardagliga ord, sagor, blev hon förskräckt, men efter att vi hade gått till universitetsledningen och hotat med att åka hem fick hon tillåtelse att använda andra texter, och blev som förvandlad. Hon inte bara kom med andra texter, utan bjöd hem oss på te, sjöng Pekingopera för oss!
Paret Lindqvist blev kvar i Peking i två år och Cecilia fortsatte att studera kinesiska. Men hon som hade studerat lutspel hemmavid, tog också reda på att det fanns ett uråldrigt kinesiskt stränginstrument som heter qin (uttalas tjinn) som liknar luta och hon blev den första och enda eleven någonsin på stadens qin-institut.
– Det var två av de ljuvligaste åren i mitt liv!
Numera vill Cecilia Lindqvist oftast bo för sig själv då hon är i Kina. Men första gången hon kom dit kände hon sig genast hemma i en kultur där det är en självklarhet att tillbringa all sin tid ihop med andra, och umgås över generationsgränserna. Hon tror det har att göra med barndomens somrar. Då bodde halva hennes släkt tillsammans på en Skånegård, tretton kusiner och en hoper vuxna av flera generationer.
– Jag älskade det livet.
Knappt tio år efter Kinavistelsen arbetade Cecilia Lindqvist som lärare i svenska och historia på Skanstulls gymnasium i Stockholm. Av en märklig slump kom en grupp elever i just den skolan på att de ville lära sig kinesiska.
– Alla i lärarrummet skrattade när de fick höra det, varken de eller eleverna visste att jag kunde kinesiska.
Efter ett år då Cecilia Lindqvist på försök undervisade de arton eleverna varje måndag efter lektionstid skrev hon till ecklesiastikdepartementet och föreslog försök med kinesiska som C-språk. Två veckor senare svarade ministern, Ingvar Carlsson, att det var grönt, och hösten 1971 började den första klassen, 23 elever hopraggade från sju parallellklasser.
Men hur skulle hon göra? Hon hade aldrig undervisat i främmande språk och det fanns inga läroböcker i språket. Hon köpte en kopiator och satte ihop små gröna ringpärmar med texter, övningar, tecken och streckordningar ur två olika böcker. Och så satte hon sig ner och funderade på metodik. En sak var säker: hennes undervisning skulle absolut inte vara som den hon själv hade fått i Peking. I stället ville hon förklara så mycket hon kunde.
– Jag tror på berättelsen! De äldsta tecknen är bilder, de föreställer något. Om man förstår hur människor i Kina för längesedan levde och tänkte är det lättare att lära sig tecknen.
Tecknen kom alltså först. Här resonerade hon precis tvärtemot professorn i kinesiska vid Stockholms universitet, som ansåg att man skulle börja med enbart fonetik och grammatik, för att sortera bort de elever som var ”olämpliga”.
– Jag ville ju hålla kvar dem, locka dem, visa dem!
Hon ville också ge inblickar i kinesisk kultur. Därför fick de möta en kinesisk kalligraf som bodde i Stockholm, laga mat, lyssna på kinesisk musik. Och sjunga kinesiska sånger! Det är 35 år sedan jag själv gick i Skanstulls gymnasium, och av den lilla kinesiska jag minns från de tre åren, sitter just sångerna kvar som berg. Väck mig mitt i natten och jag sjunger Broder Jakob på kinesiska!
– Ja, att koppla musik till språkinlärning är väldigt effektivt. Och kul! Minns du vilken succé ni gjorde när ni sjöng på kinesiska i Kina?
Ja, Kinaresor kom så småningom också att ingå i undervisningen. Själv deltog jag i en vanlig studieresa, men från 1980 åkte varje elevgrupp under sitt sista sommarlov till Peking för en månads vistelse.
Av de många elever som genom åren läste kinesiska för Cecilia Lindqvist, vid Skanstulls och senare Södra Latins gymnasium, var det många som fortsatte sina studier i Kina. I dag arbetar flera av dem där, på svenska företag, berättar Cecilia Lindqvist, som tycker det är dags för nästa steg nu: att börja undervisa i kinesiska redan i grundskolan.
– Det är Kina och Indien som kommer nu, de unga behöver lära sig kinesiska!
Fotnot: 1982 blev det tillåtet att undervisa i kinesiska som C-språk i hela landet. Det finns flera olika språk i Kina, men då man pratar om kinesiska i Sverige menar man vanligtvis mandarin, vilket också är det språk som Cecilia Lindqvist lärt ut.