En märklig grej hände mig i slutet av maj i år. Jag blev pappa till en liten Viktor, som är makalöst söt. Hans ankomst gjorde att de sista två veckorna blev mer eller mindre lärarlösa för mina elever. Eller så kom det någon vikarie. Kanske två. Kanske täckte mina kollegor upp för mig lite här och var när schemat bröts. Inte vet jag och i ärlighetens namn brydde jag mig inte ett smack. Jag var ju för sjutton på Karolinska sjukhuset och välkomnade ett tämligen blått och kladdigt litet bylte till världen.
Viktor visade snabbt tydliga tecken på att vara osedvanligt begåvad. Jag satte en penna i handen på honom då han var dryga dygnet gammal. Han fattade. Det där med att tidiga leenden bara skulle handla om gaser, det går vi naturligtvis inte på. Viktor log tidigt och där bakom fanns ett skarpt sinne för humor, vass ironi och allmän trivsel och gemyt.
Vi räknar med att han ska ha tillgodogjort sig de huvudsakliga klassikerna i världslitteraturen innan nästa sommar.
Det här betyder som ni märker att jag blivit förälder. Hittills har jag bara sett dylika typer på andra sidan bordet vid utvecklingssamtalen. Jag har mellan varven funnit dem ganska jobbiga, med emellanåt en smula orealistiska krav på sina barn och orimliga
krav på oss lärare.
Någon vill ha dagliga rapporter om den egna telningens framsteg och förehavanden, andra vill påtala den bristfälliga frånvarorapporteringen genom att förmedla kompletta listor på varje enskild diskrepans. En del vill att just deras barn ska ha extra läxor eftersom de besitter sådan enastående begåvning, andra skickar handskrivna lappar till gympaläraren där de befriar sina barn från deltagande eftersom de är en smula krassliga.
Man ser gärna att jag som lärare har ett engagemang som går utöver tjänsteutövandet eftersom det här med läraryrket, det är ju ett kall, inte ett jobb. Jag ska signalera att ”just ditt barn är jag beredd att gå i döden för!”. Eller åtminstone offra min lunch för att säkerställa framgång, trivsel och utmaningar på rätt nivå.
Här brukar jag försöka förklara att samtidigt som alla barn naturligtvis är unika och enastående så har jag i runda tal
100 ungar åt gången att dribbla med. Jag förväntas individanpassa undervisningen, formulera relevanta åtgärdsprogram
och pedagogiska utredningar där brister finns och se till att verksamheten flyter smidigt. Varje termin ska jag också hosta ur mig cirka 200 skriftliga omdömen, där jag klart och tydligt konkretiserar nulägeskunskaper och föreslår vägar för utveckling. Konstant individuellt fokus? Låt oss kalla just den detaljen ett strävansmål.
Nu är jag själv där. Det är jag som kommer att skriva lappen som befriar min son från idrotten, och matte är väl inte så himla viktigt? Det är ju min son! Ge honom en utmaning i stället.
Max Entin