Bollplank för trötta lärare

Katarina Ericsson är ödmjuk och förväntansfull inför sitt nya uppdrag. Som en av Stockholms åtta lärarcoacher ska hon stötta lärare på andra skolor.

— Det är brist på tid till pedagogiska och didaktiska samtal i skolorna. Vi ska vara startmotorerna som får i gång de samtalen, berättar hon över en kopp kaffe på Konstfacks kafé nära hemmet vid Telefonplan i Stockholm.

När vi träffas har coachningen ännu inte kommit i gång på allvar och under förberedelseperioden har hon fått sitta hemma ett par dagar i veckan för att läsa. Lite ovant att inte åka till skolan för att undervisa, tycker hon.

Tanken är att Stockholms stads projekt med lärarcoacher ska pågå under tre år. Alla coacher är lärare i svenska/svenska som andraspråk eller matematik/NO inom Stockholms grundskolor. Arbetsveckan kommer att bestå av två dagar coachning på en grundskola år 4—9, två dagar arbete på de ordinarie skolorna och en dag gemensam utvärdering och reflektion.

Katarina Ericsson tvekade inte länge innan hon sökte jobbet. Hon har varit VFU-handledare på sin skola, varit projektledare för tre större projekt inom skolan och varit ledare i andra sammanhang, bland annat har hon lett spinninggrupper.

— Jag tycker att det är så fantastiskt kul att möta andra människor och se dem utvecklas genom att samtala på ett reflekterande sätt. Jag tror att alla lärare vill lyckas med sitt jobb.

Det är lätt att dra paralleller med SVT:s »Klass 9A«, särskilt med tanke på att en av Stockholms coacher deltog i det programmet. Men här handlar det inte om att styra och ställa med lärarna.

— Jag ska inte vara experten som talar om hur läraren ska göra. Jag ska vara bollplanket som ska kunna se ett problem med nya ögon och diskutera det med läraren. Läraren måste själv vilja bli coachad — jag kan inte coacha någon som inte vill.

Coacherna ska vare ute två och två i sex veckor på varje skola. Det behöver inte vara en enskild lärare som coachas. Det kan lika gärna vara ett ämneslag eller arbetslag, det avgörs från fall till fall.

Katarina Ericsson har ingen universalmetod som hon kommer att tillämpa när hon är ute på skolorna. Allt beror på situationen på skolan, i arbetslaget eller för den enskilda läraren.

— Det kanske handlar om att man har tappat motivationen som lärare, då gäller det att hjälpas åt för att hitta den igen och få inspiration för att utvecklas vidare.

Katarina Ericsson tar med sig erfarenheterna av hur hon arbetat med sina egna svagheter. När hon började som lärare för 14 år sedan tyckte hon att det var svårt att möta elever med koncentrationssvårigheter eller som stack ut på något annat sätt. Hon märkte också att hon ibland inte var tillräckligt tydlig gentemot eleverna.

— Ju längre jag har jobbat, desto mer har jag insett hur viktigt det är att lyssna på eleverna. Därför är det så viktigt att samtala i klassrummet. Eleverna har varit mina läromästare.