Jag var på skolresa i Göteborg med en sjätteklass. En halvtimme innan vi skulle lämna Liseberg satsade jag en femma på närmaste tombola och fann mig plötsligt stående med en gigantisk Nalle Puh i famnen. Det var det största mjukisdjur jag sett. Hans huvud var stort som fyra fotbollar och det krävdes två elever för att bära hem honom till hotellet.
Han blev naturligtvis klassens maskot och fick bo längst bak i klassrummet resten av terminen.
När jag tog hem honom för sommaren var jag tvungen att sätta honom på passagerarsätet och bälta honom så att inte hans enorma huvud skulle ramla framåt och skymma sikten. Alla tittade på Puh och mig när vi kom körande.
När jag tog emot en etta terminen därpå fanns Nalle Puh återigen vid min sida, denna gång som en kompetent och lojal kompanjon. Han lyssnade på elever som övade på sin läsning, han tröstade elever som var ledsna och han höll alla som ville sällskap. Han var med andra ord en enorm tillgång. Han gjorde till och med en bättre insats än den där praoeleven från åttan.
En dag när jag hade idrott med mina ettor så lånade jag ut klassrummet till 6B. När vi kom tillbaka såg vi till vår förvåning att Nalle Puh låg på golvet med ansiktet ner. Den gode Puh kunde mycket, men han kunde inte förflytta sig från sin plats i soffan.
Eleverna var bestörta. Någon hade gjort Nalle Puh illa. Jag kontaktade läraren som ansvarade för de elever som lånat vårt klassrum. Han sa att han omedelbart skulle skicka över eleven som utfört detta illdåd. En kvart senare, när vi som bäst höll på med att prata om hösten knackade det på dörren. In kom en slokörad kille med en svart Slayer-T-shirt.
Alla ettorna vände sig om och tittade spänt på vad som skulle ske. Killen sa: »Jag ska be om ursäkt.« Jaha, tänkte jag, då var det här avklarat, men en av de mest upprörda eleverna sa: »Du ska be Puh om ursäkt!« Killen tittade på mig. Jag tittade på honom. Han tittade på ettorna, sedan vände han sig mot Nalle Puh och sa: »Förlåt.«
Förutom sina kvaliteter i klassrummet kom Nalle Puh att bli en av mina mest osannolika förebilder. Han tog varje förändring med ro, han hetsade inte upp sig om kaffekopparna i personalrummet var diskade eller inte, han gick inte i taket om någon elev cyklade på skolgården, han spred ingen dålig stämning i kollegiet och han skötte alltid sina arbetsuppgifter utan att gnälla.
Dessutom var han en väldigt god lyssnare. Han var nog den bästa uppstoppade kollega jag haft.