Amerikansk skolpolitik i skamvrån

Under julhelgen var jag i Baltimore. Jag slukade låda efter låda av den amerikanska tv-serien Wired – det finns fem säsonger totalt – med stigande fascination.

Entusiastiska kritiker har jämfört denna genomskärning av en krisdrabbad amerikansk stad med Balzacs och Hugos skildringar av artonhundratalets Paris. Även om det är överdrivet – personteckningarna är ganska stereotypa – växer Wired under resans gång från en tämligen ordinär polishistoria till en berättelse om Baltimores klass- och rasmotsättningar. Knarklangarkvarteren i det svarta gettot visar sig inte vara en isolerad enklav utan en del av ett omfattande rotsystem som förgrenar sig vidare in i utbildningssystemet, politiken, fackföreningarna, mediebranschen och den samhälleliga eliten.

Mest fascinerande är den kraft och konsekvens med vilken Wired angriper de resultatbaserade utvärderingssystem som alltmer har kommit att styra offentlig verksamhet i USA. Man tänker inte så mycket på det i början när mordutredarna skyfflar undan mer komplicerade fall som kan påverka uppklarandestatistiken negativt. Korkade byråkrater till polischefer är ju en stapelvara i de flesta kriminalserier.

Men när en av poliserna får sparken och i stället tar anställning som matematiklärare i en hårt ansatt gettoskola blir tendensen uppenbar. Här ställs amerikansk skolpolitik i skamvrån, framför allt den stora reform som genomfördes under George W Bush – men med stöd av demokraterna – under beteckningen No Child Left Behind.

Regeringen i Washington har begränsade möjligheter att påverka det offentliga utbildningssystemet som styrs av delstaterna. Men genom att göra de federala medel som finns tillgängliga beroende av hur eleverna klarar sig på nationella prov har man skapat en styrmekanism avsedd att säkra undervisningskvalitet.

Men i Wired får vi se vad detta innebär i praktiken. Den nye matematikläraren har efter stora ordningsproblem i början hittat fram till undervisningsmetoder som fungerar i hans klassrum. Då kommer ett påbud från rektorn om att all ordinarie undervisning ska läggas ner. I stället ska lärarna trimma eleverna så att de får bästa möjliga resultat på proven.

Dessutom införs 90-minuters undervisningspass för att uppnå maximal effekt – med centralvärmen uppskruvad till 27 grader för att göra eleverna lagom dåsiga så att de inte blir rastlösa.

Jag vet inte om just det sista har täckning i verkligheten. Men jag har talat med amerikanska lärarvänner som är djupt bekymrade över effekterna av No Child Left Behind. De är inte motståndare till att den federala regeringen vill utveckla de offentliga skolorna, men beskriver ett kosmetiskt system som inte förmår lösa de verkiga problemen.

Idén om att knyta resurstilldelning till skolresultat har lanserats i den svenska debatten, senast på DN Debatt för något år sedan. Lyckligtvis verkar det inte finnas något gensvar för förslaget. Men problemet med den överdrivna tron på värdet av utvärdering finns i högsta grad i Sverige. Dilemmat är att det inte är något fel på att mäta effektivitet i sig – tvärtom, det är ofta nödvändigt. Men tyvärr finns det en stark intuitiv impuls hos människan att föredra ett grepp-bart kvantitativt mål – även om det är meningslöst – framför ett mer svårdefinierat kvalitativt mål.

Därför måste vi se till att skoldebatten handlar om vettig undervisning. Eller också vrida upp termostaten.