Leken är viktig när nu ämnesundervisningen ska in i förskolan. Det skriver docent Mia Maria Rosenqvist.
Undervisning och lärande i förskolan ska enligt den reviderade läroplanen och skollagen även inkludera matematik, språk, naturvetenskap och teknik. Hur kan man göra detta utan att det blir lektioner med mellanliggande raster med följden att den fria leken konkurreras ut? Hur förena »ämnes«-undervisning och lek?
Med undervisning i skollagen menas »målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling /…/«. Undervisning är således förskollärarens medvetna handlingar, och lärande följaktligen barnets egen process.
Förskollärare har alltid undervisat men det ordet har inte använts, i stället har man talat om att barn lär sig. Förskollärare kan inte heller obehindrat tala om undervisning utan att samtidigt förklara vad som menas. Annars riskerar den som lyssnar att associera till skolans kateder, pekpinne, skamvrå och andra fenomen som begreppet undervisning är förknippat med.
I min forskning uppmärksammades två slags lekar som kan inrymma såväl under-visning som (fri) lek, nämligen »undervisning i lek« och »undervisningslek«.
»Undervisning i lek« är till exempel när barn bygger en koja och behöver hjälp, eller när barn inbjuder förskolläraren att delta i leken. Då kan förskolläraren hjälpa barnen, visa och instruera och använda för barnen okända begrepp i ett naturligt sammanhang. Begreppen får innebörd.
Jag observerade vid ett tillfälle barns fria lek. När de lekt färdigt hade jag en samling och vi pratade om leken. Barnen var mycket intresserade och ivriga att berätta. Även könsstereotypa händelser kunde vi diskutera och skoja om. Den fria leken är viktig i sig, men genom den får förskolläraren också veta vad barnen intresserar sig för och kan utgå från deras erfarenheter.
När man initierar en lek med avsikt att barnen ska lära sig något, då talar vi om »undervisningslek«. Förskollärare arrangerar lärandesituationer där barnen ombeds skriva siffror, bokstäver och ord på skrivtavlan. Det barnen skriver kan sedan lekas med på olika sätt.
För några dagar sedan lekte jag en sådan lek utomhus med en grupp förskolebarn. Ett barn kom med ett småkryp. Uppslagsboken talade om att krypet hette eldskinnsbagge. Hur lång är den? Vad äter den? Var lever den? Skrivtavlan blev fullklottrad.
Vi lärde oss mycket om baggar, ord och siffror och jag lärde mig att förskolebarn inte behöver motiveras, de här barnen VILLE lära sig.
Många ämnen behandlas precis som man alltid gjort i förskolan. Men nu med den skillnaden att det är en lek, uttänkt att uppfylla ett syfte. I ovanstående exempel såg jag hur barnen avlöste varandra, genom att växelvis leka fritt och med jämna mellanrum återvända till undervisningsleken, vilket underlättade undervisningen.
Ordsammansättningen undervisning och lek ger begreppet undervisning ett lekfullt inslag. Senare har även varianten lekundervisning tillkommit för de båda lektyperna. Det är svårt att införa nya begrepp men det är möjligt om »det nya« används konsekvent.
När man leker målmedvetet med barn finner man att det är svårt och uttröttande. Medvetet lekande är en professionell prestation och en konst, som man måste lära sig.
Undervisning och lek i förskolan kräver bland annat att det finns stora skrivtavlor. Lek kan professionaliseras genom att lek och »ämnes«-undervisning förenas.