I Pedagogiska magasinets majnummer (nr 2/11) skrev Kristina Sterba och Malena Magnusson att det i förskolan ”härskar en traditionell uppfostringspedagogik”.
I matsituationen blir barn utsatta för regler som att ”barn ska lära sig att smaka på all mat". Liknande fastlåsta regler känner jag igen från 70- och 80-talen. Jag undrar om detta med regler är något nytt som det ivras för nu på 2010-talet eller är det en kvarleva från då? I dag kan jag se att det är fler barn i grupperna och ljudnivån är oerhört hög. Bara den tröttar ut. Kanske kräver det fastare regler. Men jag har inte stött på några regellistor och finns det regler så finns också undantag beroende på vilket barn det gäller och hur situationen ser ut.
Jag började min yrkesbana som praktikant, gick förskoleseminariet, arbetade i barngrupp, som föreståndare, barnomsorgsassistent, lärare på högskola, doktorerade och slutade som lektor och docent i pedagogik. Jag blev oerhört nyfiken på hur det går till i dag, därför sökte jag vikariat i min nuvarande hemkommun. Jag ville sluta cirkeln och ta vid lite grann där jag en gång började i mitten på 70-talet.
De gånger jag hittills varit ute i verksamheterna har jag inte kunnat märka några regler vid matborden eller andra regler heller. Rutinerna flyter på. Barnen har stor frihet att uttrycka sig och leka, de trivs. Jag deltar ofta i deras lekar och då passar jag på och har lite undervisning. Allt är frivilligt.
Redan på 80-talet tog jag och flera kollegor avstånd från ett fastlåst regelsystem. Till ett sådant hörde exempelvis att småbarnen inte fick dricka efter den långa promenaden, de skulle vänta tills de ätit. Anledningen var att om barnet fick dricka före maten så kanske barnet inte ville äta och detta upplevdes som pinsamt när föräldern hämtade barnet och ofta frågade om barnet ätit? Regelverket växte så småningom till ohanterlighet. Det fanns inte möjlighet till personligt ansvar och personligt initiativ i enskilda situationer. Alla skulle vara överens och göra lika. Så småningom väcktes en motreaktion mot regeltänkandet. Hur skulle förskollärare handla i stället?
I de förskolor jag var ledare för kom vi fram till att de flesta regler kunde tas bort, i stället skulle vi tänkta utifrån barnens trygghet. Vems trygghet tillgodoses om barn inte får dricka eller måste smaka på viss mat fast barnet sagt ifrån flera gånger. Det säger sig självt att det inte är barnets trygghet utan den vuxnes. Att alltid tänka utifrån barnets trygghet utvecklades så småningom till något som började kallas för trygghetsregeln. I en pedagogisk verksamhet kan man inte slaviskt följa en regel. Man lirkar med barn, men om barnet fortfarande vägrar så måste man ge sig eller hitta annat sätt att få barnet att göra ”det rätta”. Om man tänker utifrån trygghetsregeln, och barnet på allvar sagt ifrån så är diskussion överflödig. Jag upplever att barnen är kunniga och självständiga och vill delta i allt som de uppfattar som lärorikt.
Som professionell förskollärare tänker man spontant på barnets bästa, det vill säga utifrån barnets trygghetskänsla. Men om man konsekvent prövar sitt handlande utifrån trygghetsregeln, kan man bli förvånad över att man inte alltid gör det, trots att man skulle kunna. Det är ändå självklart att en förskollärare måste reagera om ett barn kastar köttbullar på golvet eller lägger upp all mat som finns på sin tallrik.
Men allt lärande måste ske utifrån trygghetsregeln, annat tillåter inte läroplanen. Vad som är tryggt för ett barn tillhör en professionell förskollärares bedömningsförmåga, i annat fall är det svårt att arbeta med barn. Poängen här är att det inte ska behöva tas upp till diskussion på något möte där det fastställs en regel som alla måste följa oavsett situation och vilket eller vilka barn det gäller. Barn är olika och behöver olika förhållningssätt, även vid samma matbord. De förskollärare jag träffat på hittills tycker jag följer trygghetsregelns principer. Jag trodde det var en självklarhet i dag, men tydligen inte?