Körsång bygger broar

Musik är ett medel att förändra världen och förbättra människors situation. Sång bryter ner gränser, förenar människor och bygger broar, även om det är ett långsiktigt arbete, anser Minnamaria Svedebring som är musik-, sång- och körpedagog i Malmö.

Därför tackade hon genast ja när kulturföreningen Spiritis Mundi för ett år sedan frågade om hon ville sätta ihop en kör, som skulle sjunga på en hyllningsgala för John Lennon knappt två månader senare. Galan arrangerades som startskott för ett Non violence-projekt med syfte att hitta vägar att ena Malmö, där det är i princip vattentäta skott mellan olika skolor och områden. Ungdomar har sällan möjlighet att mötas naturligt och när de stöter på varandra uppstår ofta våld och konflikter.

Varför heter den 174-kören?

– Kören symboliserar Malmös 174 nationaliteter. Från början tänkte vi ha en sångare av varje nationalitet, men så blev det inte. Istället gick ett erbjudande ut till flera skolor och vi tog med eleverna från 5–6 skolor, i olika områden i sta’n, som ville vara med.

– Vi har 160 elever i kören, de allra flesta mellan 10 och 16 år. När de började hade de varken körvana eller skolning, och visste inte vad det hela skulle innebära. Som pedagog behöver man en rejäl dos energi för att klara det. Det är tufft för rösten. Men känslan av att vara riktigt många är en stor upplevelse, både för barnen och för mig. Att märka hur gemenskapen växer.

Hur gjorde du för att få ihop en så stor kör på så kort tid?

– Vi övade på skoltid i deras respektive skolor. Det gjorde det möjligt att få med dem som inte är vana att ta sig till musikaktiviteter. Vi repeterade intensivt i mindre grupper en gång i veckan, kanske fyra gånger totalt. I små grupper kan man också prata om sångteknik och hur man ska göra för att det ska låta bra. Sedan repeterade hela kören tillsammans vid tre tillfällen på slutet.

– En del elever vill sjunga solo, andra peppas av sina kamrater att göra det. Det har aldrig varit någon avundsjuka, eleverna har lyft varandra. Vi har också några som går i musikklass och som kan sjunga stämmor. Det gör att det blir lite högre kvalitet. Den sociala delen med kören som mötesplats behöver inte utesluta att vi uppnår fina musikaliska mål!

– När det varit stimmigt och bråkigt har jag bjudit in föräldrarna och haft personlig kontakt med dem. Om inte föräldrarna bryr sig kommer inte barnen.

Hur reagerade lärarna?

– Många såg det som en möjlighet för sin skola. Alla skolor har inte musikundervisning, och för dem är det särskilt positivt med kören. De lärare vi hade bäst samarbete med släppte till en del lektionstid, pratade med eleverna om projektet, tränade med dem mellan repetitionerna och stöttade dem att lära sig texterna utantill på svenska och engelska.

– Tanken har hela tiden varit att kören ska finnas kvar och det gör den också. Vi har en fast repertoar som man kan boka och har haft ungefär tio konserter. Lärarna följer med, trots att det är utanför deras arbetstid. I många skolor är rektor med och det är en viktig aspekt. Om det inte fungerar med skolledningen blir det inte lika bra.

Vad har ni för repertoar?

– Jag har letat efter popmusik som barnen kan relatera till och känner igen, men med lite djupare botten. Temat är genomgående att vi ska ta hand om varandra och vår värld för att alla ska få det bättre. Mycket Beatles är det. Men John Lennons Imagine är favoriten.

Vilka kompetenser har du utvecklat i arbetet med en så stor kör?

– Att vara en person som står för den samlande energin och att använda mitt kroppsspråk. Jag har blivit säkrare i hur jag får uppmärksamhet och får dem att sjunga över sin förmåga. Om jag ger energi till mina körmedlemmar får jag energi tillbaka, även i repetitionssammanhang.

– Ungdomarnas lust att sjunga ökar om jag låter mig påverkas personligen, om jag skrattar ärligt. Som körledare med barn ska man släppa loss och ha kul, dansa och röra sig, visa med sin kropp att man tycker om det man gör. Jag håller på med yoga, så som avslutning på en låt brukar jag stå på huvudet. Barnen växer av sådant. Små barn släpper loss av sig själva, det är en större utmaning för mig att jobba med äldre elever.

Hur har du själv utvecklats?

– Min insikt om att jag kan använda min utbildning och mina kunskaper, för att kanske göra lite skillnad för någon, blir allt större i arbetet med 174-kören. Jag behöver inte bli biståndsarbetare för att vara med i det arbetet. I mötena som sker i kören planteras något som ungdomarna har användning av sedan när de ska ut på arbetsmarknaden och interagera med andra. Jag känner att mitt arbete spelar roll.