Krönika: Jag har alltid haft tid att göra det jag vill. Men så blev jag lärare, bildlärare. Ja, jag fick ju barn också. Min första termin vikarierade jag 60 procent som slöjdlärare. Livet lekte, barnet fyllde ett och sambon var föräldraledig.
Jag hade tur. Skolans båda bildlärare slutade och jag fick ett vikariat på heltid i båda mina ämnen, slöjd och bild. Omdömesskrivandet ökade med 120 procent (jag har räknat ut det exakt). Jag hade ensamt ansvar för hela bildinstitutionen med inköp, organisering och allt vad det innebär. Efter en termin var det inte så roligt längre. Jag pratade med min rektor och blev av med tre bildklasser. I stället blev jag resurs i mitt arbetslag och fick hoppa in som vikarie. Lektionstiden var densamma, men dokumentationsarbetet blev tre klasser färre.
Budgeten för bildämnet halverades också i samma veva, med hänvisning till att eleverna kunde arbeta med datorer i stället.
Under utbildningen pratade vi mycket om ämnets status, att man måste vara förberedd på att den inte är hög och att förståelsen för ämnets innehåll i många fall saknas eller misstolkas av övrig personal. Men det var mest under slöjdlärarutbildningen. Där pratades också om att många elever kunde öppna sig och berätta om privata saker för den som arbetade med ett estetiskt ämne. I slöjden kan jag förstå det, där träffar man sina elever en gång i veckan varje termin under hela högstadiet. Där skapar man relationer.
Men jag var absolut inte förberedd på var hur pass litet ämne bilden är. Jag hade inte i mina vildaste fantasier kunnat drömma om att inte ha tid. Eller att bildämnet skulle vara så otroligt marginaliserat.
Mitt arbetslag fortsatte att ta hänsyn till mig och min arbetssituation. De visade att mina ämnen var viktiga och att jag var en bra lärare. Det var tryggt.
I en tid där man pratar om att vi ska utbilda eleverna för en framtid vi inte vet något om, och där kreativitet är nyckelordet – även om man i kursplanen vill kalla det för entreprenöriellt lärande – så kan jag inte förstå att bilden inte anses som en viktig del i detta. Bildämnet manar ju verkligen till kreativitet, att koppla ihop olika idéer och skapa nytt. Att få göra det med alla sinnen. Där kroppen och hjärnan arbetar tillsammans för att skapa nytt. Det är precis det skolan går ut på och här har vi det i ett enda ämne.
Jag hade tur igen. Det blev en tillsvidaretjänst på heltid i skolan. Det innebär fortsatt arbete som ensam bildlärare, men inga slöjdlektioner utan i stället resurs i arbetslaget och elevens val för några klasser.
Nu till hösten väntar omorganisering, nya arbetslag och ny kursplan.
Nu är krönikan slut och då borde det väl ändå komma något positivt, en liten knorr i alla fall. Något med tid som knyter ihop säcken. Men jag har ingen knorr, jag har inte tid, jag arbetar som bildlärare.
Men så får det ju inte sluta. Jag pratade med min rektor igen om arbetsbördan och nu har jag fått ett drastiskt minskat elevantal och jag känner att hösten lovar tid. Tid att återigen göra det jag är så bra på, nämligen att ha tid, trots att jag arbetar som bildlärare.