Carin siktar mot stjärnorna

Ett par veckor senare träffas vi i arbetslag 4:s personalrum i Nybyggeskolan i Västerås. En liten pratstund med kollegorna över kaffe och kaka, sedan dags att köra fram vagnen med bärbara datorer, packa en ”dramaten”-vagn full med sladdar, ta två datorer under armen och stoppa ett usb-minne i fickan.

Medan Carin skramlar fram genom korridorerna på väg mot bildsalen ansluter eleverna ur nian som ska ha bildlektion. De skämtar och småretas om Carins ”barnsliga halsband” av plastpärlor som hennes son har trätt och erbjuder henne hjälp att bära den tunga vagnen nerför trapporna.

– Skriv att Bild-Carin är en jättebra lärare, hon går alltid runt och hjälper alla. Snäll och sprallig är hon också, säger en kille och puffar Carin vänligt på armen.

– Men ni har ju blivit så bra på att ha fokus på arbetet och på att samarbeta nu. Då är det också helt okej att ni busar ibland, skrattar hon och låser upp dörren till bildsalen.

Att hon har bra kontakt med sina elever blir uppenbart när niorna i grupper fortsätter jobba med sina filmer om konsthistoria. De gör animerade filmer om olika epoker, med olika tekniker och utifrån egna frågeställningar och vad de själva tycker är intressant. Målet är att det ska bli undervisningsfilmer för eleverna i årskurs 6.

Carin går hela tiden runt i bildsalen, från grupp till grupp, tipsar om olika finesser, visar och förklarar hur eleverna ska göra med datorn för att spela in berättarröst och skapa rätt hudton i filmbilderna.

– Jag har alltid haft dator, varit intresserad och kan rätt mycket. Och datorn är elevernas naturliga verktyg. När de märker att jag kan hjälpa dem med något tekniskt stiger jag i deras aktning, de blir imponerade och jag får lite mer respekt. Det gör att de lyssnar på ett annat sätt i andra sammanhang också.

Samtidigt som Carin skämtar, skrattar och har ett vänligt ord åt alla, har hon full koll på vad som händer vid borden i bildsalen. Nästan som om hon hade ögon i nacken.

– Ja, jag vet ... jag jobbar hela tiden med mitt kontrollbehov. Men det har blivit mycket bättre. Förut blev jag rädd, fick nästan panik så fort någon var bakom ryggen på mig och jag inte visste exakt vad hon eller han gjorde. Det var en av orsakerna till att jag nästan lämnade yrket för ett par år sedan.

Carin ”har haft sin historia”, berättar hon. Hon ville bli lärare redan i första klass och gick raka vägen, från högstadiet till estetiskt program på gymnasiet, till bildlärarutbildningen i Umeå, direkt till heltidsjobb på Nybyggeskolan. I kombination med personliga sorger, och höga krav på sig själv, blev det hela för mycket och hon hamnade i en djup depression.

– Jag var sjukskriven i ett och ett halvt år, klarade inte av att gå hit, mådde illa och orkade inte med någonting. Jag kunde inte hantera klassrummet, hörde inte vad eleverna sa och lyckades inte engagera mig i det de gjorde. Jag gick helt enkelt in i väggen, säger hon.

Efter sjukskrivning fick hon arbetsträning i slöjdsalen, sitta och sy lite och prata med kollegor – men orkade ändå inte med alla människor. Hon gav upp, sa upp sig och började som telefonsäljare.

– Jag var som i en annan värld. Men efter ett par dagar slog det mig: ”Vad fasen har jag gjort?” Så jag ringde upp rektorn och sa att jag inte ville sluta: ”Carin, jag har inte hunnit skicka in ditt papper, jag river det här och nu”, sa han.

När Carin kom tillbaka till bildsalen trappades tjänsten gradvis upp till heltid. Ungefär i samma veva blev Nybyggeskolan en-till-en-skola; eleverna fick tillgång till var sin bärbar dator.

– Jag var så lycklig över det. Jag såg möjligheter för mina elever, för mig, för ämnet, för skolan, för staden, för Sverige, för världen! Det är lätt för mig att gå in hals över huvud och ha jättehöga mål. Fast kanske är det så att om man siktar mot stjärnorna så når man trädtopparna?

Det finns fler poänger med datorer än att använda dem som verktyg i undervisningen, förklarar Carin. Hon har startat en Facebooksida, Bildsalen Nybyggeskolan, som hon använder på olika sätt. Alla hennes elever är ”vänner” med Bildsalen och den uppdateras ständigt.

Ofta handlar det om beröm: Bra jobbat den här veckan alla i arbetslag 4! Jag kände mig så stolt när ni redovisade allihopa! <3. Eller påminnelser: 7A3, läxa till nästa gång är att ni ska rita av era rum så gott ni kan, så ska vi titta på hur man skapar djup med hjälp av perspektiv senare och uppmaningar: Alla 8:or som inte lämnat in sina sekvenser måste göra det snarast!!!!

Eleverna skriver också inlägg: Jag har skickat filmen :D så nu är jag klar! PS: ge mig MVG!!!

– Ibland undervisar jag via Facebook, som i fredags när jag hade huvudvärk. För att klassen inte skulle missa lektionen, och få svårt att hinna färdigt med sin uppgift, så ”sågs” vi på Facebook så jag kunde chatta med dem som behövde hjälp. Några mailade filer som jag konverterade, så de kunde komma vidare. En bra lösning i en nödsituation, men jag tänker inte alltid jobba hemifrån när jag är sjuk.

Carin gör också instruktionsfilmer till traditionella bilduppgifter, som hon lägger ut på Facebook. Hittills har det blivit tolv stycken. En film visar hur man ritar en kula med skugga i olika gråskalor med blyerts, en annan handlar om hur man ökar kontrasten i en bild.

Först går hon igenom uppgiften i bildsalen, men när det uppstår frågor startar eleverna filmen och pausar på rätt ställe: ”Jaha, så gör hon …”

– Den pedagogiska vinningen är att filmen ger dem möjlighet att individualisera sin hjälp. De tar till sig informationen på ett annat sätt och i bildsalen kan jag hjälpa dem med annat än att bara upprepa instruktionerna. Dessutom tycker jag det är roligt att få vara kreativ och göra film, samtidigt som det inspirerar eleverna att själva göra det.

Carin har också skapat en egen mailadress med funktionen ”Mina grupper”, där varje klass har sin egen mapp. Alla elever skannar in sina bilder, laddar upp sina filmer och lägger in foton på tredimensionella arbeten, och lägger själva in dem i mappen.

– Alla har tillgång till allas mappar, så jag måste lita på dem. De sköter det jättebra. För mig är det skönt att ha möjlighet att titta på deras arbeten var som helst, särskilt när jag ska skriva omdömen och sätta betyg. Det minskar pressen på mig; sätta betyg är det värsta jag vet.

Carin är intresserad av teknik och har jobbat hårt första året med datorer för att lära sig mer, så hon kan ligga steget före eleverna och använda datorn som det pedagogiska verktyg den kan vara. Men det är värt att lägga ner den tiden, tycker hon.

– Jag trodde det skulle komma en tid när jag inte skulle orka, i och med att jag har min bakgrund. Men den kommer inte. Vissa morgnar är jobbiga, men så inser jag att jag brinner för det här jobbet och då vill man ju göra mer.

Särskilt mycket gillar hon att kombinera datortekniken med traditionella tekniker. Som när en elev gjort en akrylmålning och fotograferar både helheten och detaljer, och sedan berättar om sin bild i en film.

– Tänk vad mycket mer som kommer fram när de redovisar på det sättet, än när man bara sätter upp den på väggen. Det arbetssättet tänker jag utveckla i framtiden.