Under min studietid vikarierade jag som lärare. För egen del var det personlighetsutvecklande, men det är tveksamt om det svenska utbildningsväsendet tjänade något på affären. Idén att unga människor utan pedagogisk erfarenhet ska kastas in i klassrummet är märklig.
Ofta handlade det om ren krishantering. Jag har dystra minnen från miljonprogramskolor där uppgiften främst bestod i att upprätthålla skolplikten. Men jag hade också lugna vikariat. Ett av de bästa varade i tre veckor som lärare i svenska för blivande maskinbefäl. Det var öppna och frimodiga ungdomar som var entusiastiska för sin yrkesutbildning.
De skulle läsa Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf. Jag var ambitiös: föreläste om tiden, berättade om Selmas liv och gjorde studieuppgifter. Men de var helt ointresserade. De bråkade inte, de var inte otrevliga, men förklarade vänligt att boken var så enormt tråkig att de inte orkade läsa den. De skulle ju ut på sjön.
Jag gjorde mitt bästa för att entusiasmera dem. Men det var helt hopplöst. Jag såg ut över ett hav av välvilliga men döda ögon. Till slut brast det. Jag skällde ut dem. Förklarade att det inte skulle vara givande att läsa Selma Lagerlöf i nuet utan att de skulle göra det för att bli kloka vuxna i framtiden.
”Säkert tycker en del av er att matematik är trist”, sa jag (ungefär), ”men ni kämpar på därför att ni vet att ni kommer att behöva det i ert framtida jobb. Det är oftast tråkigt att lära sig grunderna. Att spela ishockey eller konståka är roligt, men att lära sig stå på ett par skridskor är bara jobbigt. Det är samma sak här. Ni måste läsa, försöka förstå och tänka kring boken – inte därför att den griper tag i er, men därför att en viss förståelse av litteratur och berättande är nödvändig för att kunna kommunicera med andra människor.”
I efterhand har jag tänkt att jag både hade rätt och fel. En del av problemet var min bristande pedagogiska förmåga. Jag var för abstrakt och förutsatte förkunskaper som de inte hade. Med rätt metoder borde jag ha kunnat få dem intresserade, kanske inte av berättelsen i sig, men 
väl av hur man berättar en historia. Ungefär som en bra matematiklärare kan få en elev att gripas av själva problemlösningen även om det är oklart vad den praktiska nyttan är.
Men det finns också ett problem med hur vi ser på undervisning av humaniora. På de flesta andra områden – musik, idrott, naturvetenskap, teknik – accepterar alla att man måste arbeta med tekniken: traggla med blockflöjten, slå ett oändligt antal tiometerspassningar, lära sig formler. Men när det gäller språk och litteratur finns en utbredd föreställning om att inlärning alltid ska vara omedelbart tillfredsställande. Eleverna ska ha kreativa skrivuppgifter, artikulera sina egna känslor och gripas av skönlitteratur och poesi.
Men svenskundervisningens syfte kan inte vara att producera författare, poeter eller litteraturkritiker. Däremot måste den ge alla elever en så stor kompetens som möjligt när det gäller att kommunicera med och förstå omvärlden. Därför bör vi vara tydliga med att skolan ska träna elever i den breda språkliga repertoar som mänskligheten har skapat genom historien, från isländska sagor till tvättmaskinsmanualer.
Henrik Berggren är historiker, journalist och författare. Förra året utkom han med boken Underbara dagar framför oss — en biografi över Olof Palme.