Han mår bra när han kliver in i en väl fungerande skola där han möts av respekt och värme. I en plågad skola är det precis tvärtom. Möt Mats Wahl — författaren som tycker att det stängs för få skolor i Sverige.
Vad gör vi för fel?
Hans ögon blixtrar till, händerna far ut i vida rörelser och det är inte långt till att han reser sig ur fåtöljen.
– På Haiti har de varken skolhus, pennor eller papper. Vi har allt, men här bränner elever ner skolor.
Som exempel brann det i 457 skolor och förskolor år 2009 för en total kostnad av cirka en miljard. Hälften av bränderna var anlagda.
Författaren Mats Wahl beskriver förhållandena i våra värst utsatta grundskolor som riktigt hemska. Problemen är inte lika stora i gymnasiet. Där finns dock ett utanförskap.
– Det vanligaste utanförskapet i gymnasiet är att man inte är förberedd för att vara där. Man känner att man inte platsar.
Mats Wahl tar emot i sin skrivarlya i centrala Stockholm. Här, någon kilometer väster om Centralstationen, har han huserat i stort sett sedan han slog igenom som författare i slutet av 1970-talet. En hall leder in till ett litet kök och en datorarbetsplats. Till höger i hallen öppnar sig ett större rum med en långvägg från golv till tak fylld av böcker. Rummet präglas av en äldre arkitektur och har en viss rustik känsla. Det är högt i tak, ett blädderblock på stativ står framme vid en alkov och vid fönstret på den motsatta sidan står två samtalsfåtöljer.
– Jag har alltid läst mycket, och är oerhört tacksam för att jag fick lära mig läsa när jag började skolan.
Mats Wahl är mest känd för boken och filmen ”Vinterviken”. Han har skrivit ett femtiotal böcker, fem teaterpjäser, lika många TV-serier och tilldelats ett tiotal nationella och internationella priser.
Många av hans berättelser utspelar sig kring båtar, skärgård och barndomens Gotland och han arbetar nu med en berättelse som utspelar sig på Gotland i mitten av femtiotalet.
Hav och vatten har alltid haft stor betydelse, men han har svårt att beskriva vad det kan vara på ett djupare plan. Som liten hade han hjärtfel och gick inte i simskola. Han lärde sig aldrig riktiga bentag och var vid några tillfällen nära att drunkna.
– Havet har varit så dubbelt. Å ena sidan så rogivande och härligt och å andra sidan så farligt.
Genom åren har han arbetat som lärare och som föreläsare på lärarhögskolor. Han har lett mängder med studiedagar och under de tre senaste decennierna kontinuerligt besökt skolor över hela Sverige för att tala litteratur med ungdomar.
Han mår bra när han kliver in i en väl fungerande skola. Där möts han av intresse, av väl förberedda elever som lyssnar på varandra, som ställer följdfrågor och som vill dra nytta av hans besök.
– Det är framför allt en varm och behaglig stämning som gör att jag har tillgång till hela mig och slipper känna mig rädd.
I dessa skolor upplever han att ledning och personal har kontroll över vad man håller på med, att man arbetar strukturerat och systematiskt och tar varje problem på allvar.
I en plågad skola är det precis tvärt om. Där kan det på en och samma skola förekomma såväl sexuella trakasserier, svår misshandel och upplopp som anlagda bränder. Problem som inte sällan förnekas av personalen som ett sätt att hantera den hemska verkligheten.
– Den som kommer in i en riktigt störd grupp får sitt eget tänkande förstört. Eleverna kommunicerar bara med varandra, det är som om jag inte var där. Så tror jag det känns för alla i gruppen.
Följden blir att ingen kan vara medkännande då ingen i rummet får någon energi över till att känna in någon annan än sig själv.
Mats Wahl påpekar noga att det ser väldigt olika ut på olika skolor.
– Jan Björklund talar om skolsystemet som ett fartyg som behöver ändra kurs. Men det handlar om mellan fem och sex tusen olika fartyg, var v en del inte ens har en fungerande motor, medan andra går på stadig kurs.
Han placerar skolorna på en skala med väl fungerande och plågade skolor som ytterligheter och bedömer att mellan fem och tio procent av landets skolor befinner sig i vardera av dessa kategorier. Resten av skolorna finns där emellan och längs skalan blir problemen värre och sker oftare. Wahl har ställt samman en larmspiral med 33 punkter som börjar med sen ankomst och grova ord och slutar med misshandel och bränder.
Problemen är störst i grundskolan och värst på högstadiet, medan det är svårare att hitta plågade skolor på gymnasiet.
– Där är det lugnare, men det kan betyda att elever låter sin plåga stanna inom sig, vilket kan bli nog så destruktivt.
På gymnasier har han mött många ungdomar som säger att de inte läser böcker. Likaså lärare som på väg till en klass säger”; i den här klassen finns få läsare.”
Han menar att förmågan att ta till sig en skriven text, kunna bedöma innehållet och resonera kring och lyssna till andras åsikter om texten är en grundläggande färdighet som alltför många elever saknar när de kommer till gymnasiet.
Frågan är vad som driver denne författare, vars produktion till stora delar handlar om utsatta ungdomar och brister i skolan.
– Jag vill att man ska kunna komma till skolan och vara sju år gammal och kunna lära sig läsa i ettan. Man ska kunna göra det utan att behöva hålla för öronen för att det inte går att tänka klart.
Så var det morfar. Skolläraren från norra Gotland, född 1886 som har betytt så mycket.
– Jag tycker att jag pratar med morfar ibland och kan känna att han skulle gilla det jag gör.
Och det första året i skolan.
– Då lärde jag mig läsa, vilket är något av det absolut viktigaste som hänt i mitt liv.
Tanken på att bli författare väcktes av ett reportage om Ernest Hemingway vid dennes bortgång 1961. Mats Wahl hade hunnit bli 16 år och familjen bodde sedan fyra år tillbaka i Stockholm. Han hade inte lika mycket kompisar som på Gotland och läste en hel del. Men detta var första kontakten med Hemingway.
– Jag förstod nu att det fanns personer som skrev böckerna och efter att ha läst ”Farväl till vapnen” visste jag att jag också ville bli författare.
Han förstod nu att det fanns olika sätt att skriva, olika stilar, och köpte på hösten sin första skrivmaskin, fast besluten att lära sig att skriva som sin nyfunna förebild. Men historierna hade ännu inte tagit form inom honom. Han var för ung och för oerfaren som människa.
Under uppväxten omgavs han av goda förebilder som arbetade i skolans värld. Han kände sig som en av dem och det första jobbet var som lärare i en vanlig skola. Sedan följde ett decennium som speciallärare på behandlingsinstitutioner, en tid han beskriver som tuff med många sömnlösa nätter, men också som lärorik.
– Jag gillar utmaningar och motstånd. Nu för tiden äter jag sällan mjukt bröd.
Han skrev, men det dröjde tills han var 32 år, när upplevelserna från behandlingshemmet tog form, innan han visste att han hade något att berätta. Hjälplösheten och okunnigheten som ungdomarna destruktivt vände mot sig själva fick honom att vilja göra något. Året efter kom fackboken ”På spaning efter växandets punkt” som såldes i 30000 exemplar.
Mats Wahl strävar efter att skriva så kort, konkret och exakt som möjligt och använder sig av få adjektiv för att ge utrymme för läsarens egen tolkning. Men på ett område känner han än så länge för stor respekt inför hantverket för att vilja ge ut det han har i byråladan. Det handlar om hans dikter. Kanske är de något han vill behålla för sig själv.
– Det är inte privat, utan beror mer på en vilja att ta oerhörda svårigheter på allvar. Det är väldigt, väldigt svårt att skriva en bra dikt.
Han har hittills skrivit hundratals, varav han är nöjd med ett tiotal. Tanken är att det i framtiden ska bli en bok.
Den senaste romanen ”Ormfågel” handlar om barns liv, om havererande skolor och om det som inte får hända.
– Det stängs alldeles för få skolor i Sverige. Jag har mött ett stort antal skolor som borde stängas omedelbart. Man får inte skapa miljöer med skattebetalarnas pengar där människor far illa, säger Mats Wahl.
Han talar här om alla bränder som anläggs i skolorna och är upprörd över att politikerna inte tar sitt ansvar och talar klartext om problemen. Att man i stället pratar om den 14-årige pojken med trassliga hemförhållanden som tänt på.
– Den som har tänt på är juridiskt och moraliskt skyldig. Men systemiskt är han eller hon inte skyldig. Systemet tvingar mer eller mindre förövaren att ta på sig skulden, säger Mats Wahl och drar en parallell med den fångvaktare som fick skulden för övergreppen i Abu Ghurayb-fängelset under Irakkriget.
Det blixtrar till i hans ögon. Han reser sig ur stolen. Han tar fram ett dokument som han förberett för en konferens om psykisk ohälsa där han ska föreläsa om skolor som brinner. Dokumentet beskriver ansvaret för skolbränderna, från regeringen, till kommunpolitiker, skolledning och till de som finns runt de som tänder på.
För honom handlar detta om systemets export av skuld och skam som man inte klarar av att hantera, till någon som man sedan kan stöta ut. Skuld för saker som man gjort dåligt eller för det man underlåtit att göra och skam för att man är delaktig i det som hänt.
Riksdagen bör, menar Mats Wahl, stifta lagar och förordningar som gör att bränderna inte kan mörkas. För att alla ska veta vad som händer och för att det ska bli tydligt när en skola bör stängas.
– Då skulle föräldrarna ta sina barn ur illa fungerande eller farliga skolor. Det skulle förstås ställa till jätteproblem för kommuner.
Men det handlar inte bara om bränder.
– Det är viktigt att lyfta fram att sexuella trakasserier av flickor i somliga skolor har blivit så vanliga att varken personal eller flickorna själva tänker på det som en kränkning när de blir tagna på stjärten eller brösten. Eller ännu värre.
Oavsett om politikerna tar sitt ansvar eller ej tycker han att skolledningar utan att vänta måste ge personalen tid, mycket tid, att på allvar prata med och lyssna till varandra, om hur det verkligen ser ut, komma fram till konkreta, mätbara åtgärder och utföra och noggrant följa upp dessa. Något som egentligen inte är deras jobb.
– Men de blir tvungna när det slängs in raketer i klassrum och gardiner brinner. Lärarna måste sitta ner i många timmar och lära sig att verkligen lyssna till varandra.
Tyvärr befarar Mats Wahl att personalen i många fall kommer att sätta sig på tvären.
– I det här landet är vi så fruktansvärt konflikträdda. Det här kommer att bli svettigt. Men det måste göras.