Fritidspedagogen Susanne Zettervall älskar sitt arbete och tycker det är roligt att studera. Tack vare modellskolan har hon fått chansen att ägna sig åt båda sakerna samtidigt.
De fyra fritidshemmen på Ribbaskolan i Gränna har äntligen fått en egen ateljé. För första gången kan man låta ett projekt pågå under en längre tid och låta saker stå framme utan att behöva städa undan varje eftermiddag. Just nu arbetar man med ett legoprojekt med lokal förankring. På ett stort bord växer ett Gränna i miniatyr à la Legoland fram. Här finns allt med: biografen, kyrkan, kulturgården och så skolan, förstås.Susanne Zettervall har arbetar som fritidspedagog i tretton år, de flesta av dem på Ribbaskolan i Gränna.
– Jag prövade på olika saker under några år. Men så hamnade jag som praktikant på ett fritidshem och kände: Här trivs jag!
Just nu är hon på avdelningen Brahe. Tillsammans med en kollega har hon ansvar för 29 barn i de yngre åren. Susanne Zettervall tycker om den sociala aspekten av jobbet och brinner särskilt för de barn som behöver lite extra stöd. Den stora utmaningen i arbetet tycker hon är att få tid till att verkligen möta alla barn, samtidigt som man ska ”ro iland” den pedagogiska verksamheten om något oförutsett inträffar – vilket det ju ofta gör på ett fritidshem.
Ändå var hon en av dem som välkomnade modellskoleprojektet när det drog igång för ett knappt år sedan. Trots att det tar mycket tid i anspråk.
– Jag tycker om utmaningar och jag tycker dessutom om att läsa. Jag har funderat till och från i några år om jag skulle göra något annat, jag har ju jobbat några år nu. Så jag tyckte att det här var spännande och roligt. Men om jag hade fått välja helt själv hade jag förmodligen inte valt att ta en magisterexamen i lärande, då hade jag nog valt specialpedagogik i stället.
Susanne Zettervall tycker att det är en viktig del av projektet att alla lärare, från förskollärare och fritidspedagoger, till svensklärare och lärare i idrott och hälsa, deltar i utbildningen.
– Det gör att de pedagogiska frågorna kommer upp ganska ofta när vi sitter i personalrummet på morgonkvisten på ett sätt som jag inte tyckte att de gjorde förut.
Men alla var inte lika entusiastiska i början.
– Nej, det var de inte. Och vi var många som reagerade på upplägget. ”Jaha, vi ska jobba heltid och studera på halvtid. Hur har ni tänkt att vi ska klara det?”
Till viss del är det fortfarande ett frågetecken, menar Susanne Zettervall. I hennes schema är fyra timmar per vecka avsatta för studier. I de timmarna ska allt rymmas; föreläsningar, handledning och egna studier. Susanne Zettervall försöker utnyttja tiden så effektivt det bara går, men det slutar ofta med att hon får läsa hemma på kvällar och helger.
Just nu arbetar hon med att färdigställa den C–uppsats som hon skriver tillsammans med en kollega. De skriver om hur barn själva beskriver sitt lärande inom ämnet naturkunskap.
– Naturkunskap är ett ämne som vi jobbar ganska mycket med på fritids, det faller sig naturligt när vi bakar eller är ute i skogen, till exempel. Samtidigt är det ett ämne som är lite eftersatt i hela skolvärlden, därför valde vi det, berättar Susanne Zettervall.
Uppsatsen utgår från ett experiment om vattnets former som barnen fått göra. De har filmat barnen under själva experimentet – ”Hur känns en isbit? Vad händer om man lägger den i varmt vatten?” – och sedan gjort intervjuer med några av barnen. Hon tycker att hon under arbetets gång har gjort flera intressanta iakttagelser om barns lärande som hon kommer att ha nytta av i framtiden.
– Framför allt att barn lär sig väldigt olika. Man märker att barn tar till sig information på så fantastiskt olika sätt. Här tror vi att vi har ”visat” och sagt saker och att alla har förstått. Men så upptäcker man några stycken som sitter i ett hörn och där det inte alls ”runnit in” som vi har trott.
Enligt Susanne Zettervall har det sällan med barnens ointresse att göra. Snarare handlar det om barns olika sätt att lära. Hon tror att man som pedagog ofta är duktig på att prata och i vissa fall visa hur man ska göra. Men man är ofta sämre på att låta barnen få prova på och känna själva. För många barn kan ”prova på-momentet” vara skillnaden mellan att lära och inte lära, även om det bara är för en kort stund.
– Om man bara använder sina öron kan ett längre moment uppfattas som väldigt tråkigt. Och på slutet kanske vissa barn har slutat att lyssna helt.
En viktig del av modellskolan är den handledning som alla lärare deltar i ungefär en gång i månaden. Susanne Zettervall upplever den som mycket värdefull.
– Att få sitta ner med sina kollegor i två timmar ostört och välja att fokusera på ett problem som är vardagsnära är en jättebra grej. Det kan vara ett ganska litet problem, men som man faktiskt kan vända ut– och in på hur mycket som helst.
Till skillnad från samtalen i personalrum och korridorer är handledarsamtalen noggrant strukturerade, vilket gör att alla får komma till tals. Och i stället för att komma med goda råd ställer man frågor till varandra, vilket ofta leder fram till att personen som formulerade frågan också kan formulera ett svar.
Om fyra år ska projektet modellskolan avslutas. Det är långt dit, men Susanne Zettervall hoppas att projektet ska leda till en bättre skola för alla.
– Jag hoppas ju och tror att vi kommer att kunna möta våra elever på ett annat sätt som gör att vi faktiskt blir bättre både på barnens ”mående”, som ju jag bryr mig mycket om, och självklart också på barnens lärande.
Och för egen del ser hon modellskolan som en dörröppnare.
– Är det här ett sätt för mig att faktiskt göra något annat än att vara fritidspedagog? Så kan jag tänka ibland. Jag känner att jag vill göra något av allt som jag lär mig nu. Nästa vår kan vi välja att fördjupa oss i ett ämne, varav just handledning är ett. Jag tänker att det skulle kunna vara något för mig, säger Susanne Zettervall.