Mustafa hade varit hos mig i skrivarverkstan och försökt komma på något att skriva om. Jag hade vänt ut och in på mig och försökt med alla tänkbara knep för att kicka i gång hans fantasi. Men efter sextio minuter hade han till sin stora irritation inte hittat några ord som han ville få på pränt.
Alla har en berättelse som vill bli berättad. Det är min övertygelse. Det gäller bara att hitta orden. Och hitta någon som lyssnar.
Orden skulle jag hjälpa till att skriva ned. Att lyssna och nyansera, det skulle jag också göra. Det var det som var grejen. Men berättelsen, den skulle vara elevens egen.
Oftast stod de och hoppade utanför dörren till skrivarverkstan, flera minuter före utsatt tid. Ibland kom de i grupp och under stora förhandlingar skrevs en gemensam berättelse där alla stod som författare. Ibland kom de själva. En del sammanbitna och koncentrerade, andra mer lösa i lederna och författande sina berättelser under ständig rörelse. Ofta en påhittad saga med fantastiska inslag, ibland en berättelse ur verkliga livet, lite lagom saltad.
Jag rasslade ner det barnet valde att säga och tillsammans bearbetade vi sedan texten till dess att den nyblivne författaren var nöjd. Lönen efter dessa intensiva timmar var att få se de där stegen som bara en riktigt stolt person tar. Med sitt alster i sina händer.
Men den här måndagen gick Mustafa i väg med tunga, besvikna steg.
Därför vet jag inte vem som blev gladast när han haffade mig ute på skolgården nästa dag. »Nu vet jag! Nu vet jag, fröken!« Han kom springande efter mig en rast. »När har du tid? Kan jag komma i dag?!« Han studsade framför mig och höll bokstavligen på att explodera av iver.
När vi sedan satt där framför datorn började han berätta. Om sina kusiner. Om att han skulle få gå på bio om skolan gick bra den här veckan. Han berättade om en hund, om en annan hund och om tre hundar samtidigt. Han berättade.
»Jag snackade med mina kompisar på rasten och då hörde jag att det lät bra« sa han nöjt där han satt bredvid mig. Det var en rätt klok iakttagelse.
Har du lyssnat på dina elever när de berättar saker för varandra? De berättar ofta med liv och lust och lägger till lite extra där det behövs för att behålla lyssnarens intresse. De har koll på kronologi och gör spännande tankehopp. De äger sina historier. De är historieberättare.
Det är där skrivandet börjar. I berättandet. Och det var Mustafa som lärde mig det.