Magiska dagar på sommarfritids

Det är dagarna efter skolavslutningen. Några barn är lediga men många är fortfarande på sommarfritids. Något spännande händer dessa första dagar efter dubbla terminer av grundskola. Det är som en ballong som långsamt blivit uppblåst för att sedan plötsligt prutta iväg och landa lite ihopsjunket på golvet. Fritids är fullt av urblåsta, avslappnade ballonger.

Det sker något magiskt på sommarfritids. Det händer saker som vi pedagoger i skolan jobbar hårt och medvetet för att uppnå under terminens gång. Det skapas grupper, det sker kollaboration och det pågår lärande. Fast ingen har planerat eller bestämt!

Två killar från trean hjälper två förskoleklassare att läsa serietidningar.

Ett par barn från tvåan visar glatt några äldre kompisar sina egna kreativa dans- och sångnummer, för att senare lära ut danssteg och sångtext vilket mynnar ut i en show som ska planeras och genomföras.

Ett gäng killar planerar för vad som behövs inför morgondagens byggande av ett medeltida samhälle. Det slutgiltiga målet är att med hjälp att kaplastavar bygga katapulter och attackera varandra. Syftet med attacken är inte krig – utan se vem som byggt den mest hållbara byggnaden.

Och när skolan börjar kommer vi pedagoger att tjata igen: Planera ditt arbete, sätt upp mål, utvärdera.

De kan redan! Om det är relevant. För dem.

Det åldersblandas, faddras, kompisgås och bordsplaceras med bättre resultat än när vi försöker planera för det optimala.

Något annat som blir uppenbart i det fria är hur barnens intressen och begåvningar präglar verksamheten. Och hur intressen och begåvningar jag aldrig ser i vardagen blomstrar. Det finns ett driv och en vilja framåt som inte är motiverad av kommande prov, betyg eller avslutande fester. Det bubblar glädje, motivation och tillfredsställelse. Är det tiden som gör det? Skolvardagen är så upphackad att få saker får spela fritt.

Det blir också tydligt hur personligt lärande är. Personligt i sin form att lära, referera och tillämpa själva kunskapen. Barnen stöter på problem i sina projekt – och löser dem. Jag får inte ett enda "jag kan inte" under de tre första dagarna. Däremot några frågor på temat: "Kan du möjliggöra detta för oss genom att ...?"

Barnen vet vad de behöver och vad de vill. De känner av en begränsning i form av tid, material, logistik eller rum och ber oss vuxna om möjligheter till mera tid, material, logistisk eller rum. Och kan vi säga annat än "ja"? Varför skulle vi hindra dem? Varför begränsa kreativitet och innovation?

Vi har också en ny läroplan. Jag är inte motståndare till läroplaner. Jag är fascinerad över alla som tar sig an utmaningen att skriva en. Att hitta ett gemensamt centralt innehåll för alla elever och deras tänkta framtid i ett samhälle i ständig förändring, samt en plats som medmänniska på jorden med allt vad det innebär.

Det går inte. I min värld. Men jag beundrar modet i projektet.

Jag skulle vilja se personliga läroplaner som bygger på barnens fokus, vilja och begåvningar. Allt detta som blir så synligt, för den som vill se, under sommarens första dagar på fritids. Då blir läroplanen viktig för var och en. Men den dagen är inte här och det väntar en spännande framtid för oss alla i skolan. En ny läroplan bjuder nya möjligheter.

Själv kliver jag in i en hösttermin med sommarens första fritidsdagar på näthinnan. Där finns min målbild för hur lärandet når högt och långt. Där ligger lusten till livet och kunskapen. Hur kan vi skapa dessa sammanhang trots en i skolvärlden ekande norm av schematik, logistik och tänkt generell lärandekultur av "från mig till dig"?