I Haparanda satsar man på bred front på att barnen ska få använda datorer för att skriva sig till läsning, redan i förskolan. Närsta förskola var en av de första i kommunen med att pröva metoden. Efter ett år ser de redan stora framsteg bland barnen.
Trots att det är en bra bit in i maj månad har våren ännu inte anlänt till Haparanda. Björkarna är fruset rosa. Det krävs ytterligare några dagars värmande sol för att få isarna att helt släppa greppet och grönskan att explodera, som den brukar göra här uppe.
På Närsta förskola, i utkanten av staden, har de första barnen börjat droppa in redan runt 05.30 på morgonen då dörrarna öppnas. De flesta som bor i Haparanda och grannkommunerna arbetar med detaljhandel, i vården och för kommunen. För att möta deras behov av flexibla barnomsorgstider har en av avdelningarna på Närsta förskola öppet även på kvällar och helger.
En annan satsning på Haparandas barnfamiljer är beslutet om att förskolan ska vara kostnadsfri för alla kommuninvånare, som fullmäktige klubbade 2007.
–Syftet är politiskt, att alla ska ha råd att ha barnen i förskolan, säger Kåre Strömbäck (S), ordförande i barn- och ungdomsnämnden och pensionerad speciallärare.
Förhoppningsvis kan det också påverka kommunens ganska svaga skolresultat på sikt, att alla barn får möjlighet att gå i förskola, tror han.
Bara en ganska kort bro över Torne älv skiljer svenska Haparanda från finska Torneå och de familjer som bor i regionen kan välja på vilken sida av bron som de vill att barnen ska gå i förskola och skola.
En del av barnen som bor i Haparanda talar bara finska när de kommer till förskolan. Majoriteten av personalen är svensktalande men eftersom man vill värna om barn-ens modersmål finns det personal på varje avdelning som talar bägge språken.
Strax efter nio, när morgonsamlingen är över på avdelningen Månen, har några av barnen ställt sig vid datorerna för att skriva. De två datorerna är alltid påslagna och det är fritt fram för barnen att använda dem när lusten faller på. Nu står Edwin, 4, vid den ena och Nea, 4, vid den andra. Det har gått drygt ett år sedan varje avdelning på förskolan försågs med två datorer var, som barnen får skriva på.
Datorerna står mitt emot varandra för att pedagogerna lättare ska kunna ha ögonkontakt med barnen och kunna hjälpa barnen vid båda datorerna samtidigt. Och det finns inga stolar vid bordet. ”Barnen sitter så mycket i alla fall”, tycker den norske forskaren och lärarutbildaren Arne Trageton, som brinner för arbetssättet som han kallar för ”Att skriva sig till läsning, ASL”.
För drygt ett år sedan kom han hit till Haparanda för att lära pedagogerna hur de ska använda datorerna som ett verktyg för att utveckla barnens skrivande och läsande. Mycket kortfattat kan man säga att det går ut på att barn ska kunna komma igång med skrivandet utan att behärska finmotoriken som handskrivandet kräver.
Hans grundtanke är att det är lättare att lära sig att skriva än att läsa och att man ska börja i rätt ände, med skriv- och läslärande istället för med läsningen först. På det sättet blir det både lättare och mer lustfyllt, menar han.
–Vi smygstartade faktiskt redan innan Arne Trageton kom hit. Jag fick inspiration från min dotters förskola i Karungi och från en artikel som jag hade läst och blev sugen på att sätta igång direkt. Några saker ändrade vi efter att ha bearbetat litteraturen, som placeringen av datorerna och metoder kring efterarbetet av barnens texter, säger förskol-läraren Susanne Liikamaa.
Närsta förskola var bland de första i kommunen att arbeta med metoden men nu är alla förskolor och grundskolor involverade i arbetet.
Just nu arbetar man med ett tema om familjer på avdelningen Månen. Barnen har byggt modeller av sina hus, tillverkat små trägubbar som ska föreställa familjemedlemmarna och gjort egna böcker. Edwin har just kommit hem från en semesterresa i Spanien och Susanne Liikamaa har fått lov att hämta bilder från Edwins mammas Facebooksida, som de sätter in hans bok.
Edwin skriver ”EDWIN” ”ALVIN” ”LOLO” ”SLOT” ”BADA” ”MEDLHAWET” i svarta versaler på skärmen. ”JAGRFARTTLSPIEN” står det överst på sidan i boken (Jag har farit till Spanien).
–Vi rättar sällan det som barnen skriver utan brukar fråga barnen om de är nöjda, säger Susanne Liikamaa.
Arvid, 2, ljudar ”mamma” och ”pappa” när han står framför skärmen och växlar mellan bokstäverna ”M” och ”P” på tangent-bordet. På hans teckning på väggen har han skrivit sitt namn: AAAAAAA. På Ellas står det EALL.
–Barnen kan ofta känna igen bokstäverna men har inte alltid koll på i vilken ordning de ska skrivas, men det är ganska oviktigt. Det viktigaste är att de intresserar sig för skriftspråket och upptäcker det i meningsfulla sammanhang, och det hjälper datorerna oss med, säger förskolläraren Linn Pohjanen.
–Eftersom vi i förskolan har verksamhetsmål och inte uppnåendemål finns det inga krav på att barnen ska uppnå några bestämda färdigheter.
Nea, 4, som är finskspråkig, har varit i Tomteland i Rovaniemi, där man kan träffa tomten året runt. På hennes skärm står ord-en både på svenska och på finska: ”JOULUPUKKI – TOMTE” ”PERHE – FAMILJ” ”ÄITI – MAMMA”. Barnskötaren Sirrku Ahokas, som är tvåspråkig, hjälper henne att ljuda sig fram till nästa bokstav när det behövs. När Nea inte hittar rätt bokstav söker hon systematiskt med fingret över tangent-bordet, rad efter rad.
I en låda samlar avdelningen på ord som har med temat att göra och barnen har egna ordboxar med ord som de är intresserade av. Ofta är det namn på dem själva och deras familjer. Bredvid datorerna står en annan låda med inplastade kort med barnens namn och bild och kort med andra saker, som djur och spöken, som barnen kan ha till stöd när de skriver på datorerna.
Linus, 3, hittar sitt namnkort i lådan och ställer det mellan tangenterna på tangentbordet. Han vill skriva ett L men hittar inte rätt. Viktoria, 3, som står bredvid, hjälper honom. När Linus vill fortsätta med sitt namn sitter skrivmarkören på fel sida om bokstaven på skärmen.
–Vill man ha bokstaven på andra sidan kan man trycka på den pilen. Det är en sådan funktion, säger Linn Pohjanen och visar Linus rätt tangent.
–Det sociala samspelet mellan barnen är en viktig del i det här för att barnen kan lära av varandra, säger hon.
På väggarna hänger inplastade ark med text och bilder som dokumenterar olika lärprocesser. För att stimulera språklekar, har personalen hängt upp små skyltar med ord som ”restaurang” och ”kök” på olika platser i rummet.
Och på det stora bordet i mitten ligger, papper, lim, pennor, saxar och skrivhäften. Fanny räknar hur många F det finns på utskriften med alla ord som hon har skrivit på datorn.
–En stor vinst med att få börja skriva tid-igt på datorn är just att barnen inte hindras av sin finmotoriska förmåga, säger Susanne Liikamaa.
–För de som har svårt med finmotoriken går det åt massor av energi till att försöka forma bokstäverna rätt innan de kan komma vidare. Med datorn kan man i större utsträckning fokusera på att känna igen bokstäver, ordbilder och ordens innehåll i stället, säger hon.
–Men det viktigaste av allt är att vi ger barnen glädje, känslan av att alla kan och tycker att det är roligt.
Datorerna är gamla, grå ”burkar” från kommunen. I dem finns bara ett mycket enkelt ordbehandlingsprogram. Inga färger, spel eller bilder. Och ingen möjlighet att koppla upp sig mot internet. I sin bok skriver Arne Trageton att han anser att datorerna som används för ASL ska var redskap för just skrivande.
En annan poäng med att datorerna är enkla är att det är fritt fram även för oförsiktiga 1-åringar att gå fram och ”hamra” fram bokstäver på tangentbordet om de känner för det.
–När vi satte igång för ett år sedan var det jättemycket fokus på datorerna, men nu är de en naturlig del av verksamheten. Vi har inte behövt ha turordningsregler eller begränsad användningstid. Det har löst sig ändå, säger Susanne Liikamaa.
Vissa barn är mer intresserade än andra. 2–3-åringarna verkar mest roade, tycker hon.
–Att vi infört datorerna som verktyg innebär inte att vi har uteslutit något annat. Högläsning är jätteviktigt och barnen växlar mellan att skriva på dator och för hand och att rita, klippa och klistra. De väljer själva hur de vill göra. Leken är fortfarande det som vi prioriterar mest.
Allt det här tillsammans gör att barnens finmotorik utvecklas.
I veckan ska Susanne Liikamaa tillsammans med några kollegor berätta för personal i förskoleklass och grundskola hur de arbetar med ASL i förskolan. För dem kommer det att bli en utmaning att ta emot förskolebarnen som har kommit längst i skriv-andet och läsandet. Edwin, till exempel, är precis på väg att ”knäcka koden”. Han kan redan 22 av alfabetets 29 bokstäver, Ella kan 20.
–Barn kan så mycket mer än vad man kanske tror om de bara får förutsättningarna till det, säger Linn Pohjanen.
–Det krävs ganska mycket av ett litet barn att forma bokstäver med en penna för att kunna uttrycka sig i skriftspråk. Den motoriken kan man träna på i andra sammanhang.
Det finns en poäng med att skilja på det.
Linn Pohjanen säger att det känns som att barnens intresse för bokstäver och ord har blivit större sedan de har börjat använda datorerna. Till exempel så upptäckte en pojke plötsligt att det var bokstäver på mattan i förskolans hall. Det hade han inte lagt märke till tidigare, berättar hon.
4–5-åringarna har varit lite svårare att utmana med datorerna, tycker Helen Lindgren, förskollärare på avdelningen Vintergatan. De är redan så duktiga på att skriva för hand och de flesta är vana vid att sitta vid datorer som man kan göra mycket mer saker med, som att spela.
Föräldrarna då? Hur reagerade de när datorerna monterades upp på förskolans avdelningar?
–Någon tveksam röst höjdes i början om behovet av datorer för de yngsta barnen, tills vi berättade om hur och varför vi använder dem, säger Susanne Liikamaa.
–Det verkar som om föräldrarna har
blivit mer angelägna om att låta barnen använda datorerna även hemma. Vissa har skapat egna mappar till barnen i sina datorer.
Nu har förskolan köpt in några surfplatt-or eftersom personalen tycker att det är viktigt att hänga med i den tekniska utvecklingen.
–Det ska bli intressant att se hur vi kan vidareutveckla arbetet och datoranvändningen för fortsatt lärande tillsammans med barnen, säger Susanne Liikamaa.