Krönika: "Observera att bokstäver nämns över huvud taget inte en enda gång i förskolans läroplan!".
Om vi ser på artiklarna i Förskolans temanummer om att läsa och skriva så finns det neurovetenskap som talar om hjärnan och dess förmåga. Och här har jag förstått senare års forskning som att man menar att det är svårt att skilja natur (biologi) från kultur eftersom kulturen också kan bidra till att det bioogiska förändras.
Här finns exempel på modeller, som Arne Tragetons modell om att skriva sig till läsning, hur man arbetar med bokstäver som teman, bokpåsar, bokstavssamling och ett kraftigt argumenterande för att det ska finnas många böcker tillgängliga och att det ska läsas mycket för barn. Två intervjuade forskare är inte överens om huruvida man ska ägna sig åt läs- och skrivinlärning.
Det kan bero på att de menar olika saker med vad begynnande läs- och skrivutveckling är. Men det kan också bero på att detta är en komplicerad förmåga som öppnar upp för många tolkningar och sätt att arbeta.
Men låt oss börja i den reviderade läroplanen. Utan att återge varje mål så kan man konstatera att förskolan ska sträva efter att barn utvecklar: ett nyanserat talspråk och kunna uttrycka sig, en förmåga att lyssna, reflektera och förstå andras perspektiv, ett intresse för symboler och deras kommunikativa funktion, intresse för bilder, texter och olika media, samt tolka och kommunicera kring detta.
Att utvecklas till en läsande skrivande person innebär alltså att få en bred bas som är så oerhört mycket vidare än den fokusering som tyvärr blivit på bokstäver i många förskolor. Observera att bokstäver nämns över huvud taget inte en enda gång i förskolans läroplan!
Ändå verkar det vara detta som blir fokus när man tänker på barns läs- och skrivutveckling. Kanske för att man fortfarandet tänker på detta i form av inlärning, det vill säga något som ska läras när det undervisas om. Men barns läs- och skrivutveckling är ju en del av deras dagliga liv och den kultur de leveri, en kultur som bygger på media, bilder och texter, men också på att man utvecklar en förståelse för och mening om att detta är något som berör var och en av oss.
Det är här förskolans fokus måste ligga, att just ge barn möjligheter att utveckla alla de olika dimensioner som nämns i läroplanen och inte att vi fastnar i att traggla bokstäver eller träna specifika färdigheter.
Jag håller helt med Mats Ekholm om att det inte finns några modeller som är överlägsna andra, utan det handlar mer om ett förhållningssätt från lärarens sida i kombination med en kunskap om vad som är viktigt för att barn ska utveckla läs- och skrivfärdigheter.
Själv har jag under senare år arbetat med två olika projekt kring dessa frågor. Det ena handlade om estetik i förskolan, där vi fokuserade på poesi med små barn och som visade sig vara en utmärkt språkdidaktik eftersom just mening och ljud kombineras, två dimensioner av vikt för läs- och skrivutvecklingen (Glittrig diamant dansar. Små barn och språkdidaktik).
Det andra projektet var ett EU-projekt om att utveckla indikatorer för läs- och skriftspråkande i berättelser om barns agerande i övergången mellan förskola och skola i 7 olika länder (www.ease-eu.com/documentation.html).
Det som förenar dessa projekt är att läraren måste ha ett kunnande om innehållet poesi eller de indikatorer som är viktiga i barns tidiga skriftspråksutvecklande.
Möjligheterna är oändliga när det gäller att utveckla barn till läsande och skriv-
ande personer, men ingen säger att de ska vara framme vid målet att läsa och skriva när de lämnar förskolan! Men det jag vill hävda är att lärarna måste ha kunskap om tidig läs- och skrivutveckling för att veta vad hon/han ska rikta barns uppmärksamhet mot eller på andra sätt utmana barns lärande i riktning mot att bli en läsande skrivande person.