Svängig musik om vilda djur

Recension. Tore bland Afrikas djur är en musiksaga i bokformat med illustrationer, foton, en karta över Tanzania, låttexter och lite rörelseförslag. Framför allt ingår en musik-cd med sagan berättad och sångerna framförda. Sagan handlar om pojken Tore som är på semester i Tanzania med sin familj.

Hans mamma får sin handväska stulen av aporna och han bestämmer sig för att leta reda på den. Ute på savannen träffar han massajflickan Ama som hjälper honom och de träffar många afrikanska djur som både pratar och sjunger. Vi får genom sångtexterna lära oss något om djuren och om massajerna. Musiksagan blev Grammisnominerad 2011 i kategorin ”Årets barnalbum”.

Pelle Höglund är författare och låtskrivare till denna bokskiva. På skivan sjunger Sara Rumar, Tommy A, Micke Mojo, Johan S, Natalie Nordman och Pelle Höglund. Spelar gör Tommy Andersson, Johan Sundström och Henke Ekberg,

Första sången gör mig en aningen besviken, den känns lite smörig med country- och slidegitarr vilket jag inte alls associerar till Afrika. Sedan blir det snabbt bättre och svängigare. Elle Elefant blir på en gång en förskolehit som barnen sjunger med i direkt – sköna rytmer och lite brasiliansk karnevalskänsla. Lite längre fram kommer skönt trumspel i sången om lejonmamman som är på jakt efter mat.

Musiken på cd:n är härligt svängig – lite mer reggae, calypso och salsa än afrikanska rytmer, men det fungerar bra tycker jag.

På ett rörelsepass använder jag delar av cd:n. Det är roligt och lärorikt att föreställa olika djur. Det finns rörelseförslag till de flesta sångerna, men man måste hitta på lite själv också. Elle Elefant är given att ha med – Sara Rumar sjunger härligt. De busiga lejonungarnas sång är så klart rolig att gestalta.

Lejonens mat-sång gillar jag starkt, den är det sug i och vi smyger omkring som lejon på jakt. En helt annan karaktär har den charmiga sången Farbror Flodhäst, där vi förvandlas till tjocka klumpiga varelser, som gillar gräs och är smidiga i vattnet.

När vi blir giraffer i Raffe Giraff får vi sträcka på oss ordentligt och dessutom räcka ut tungan utan att vi är dumma. Sist men inte minst får vi skoja som aporna i Apornas sång, göra fula miner och hoppa omkring. Lite trötta är barnen då, men har svårt att sluta skratta när vi plockar loppor på varandra.
Positivt: Svängigt, ej överproducerat.
Negativt: Lite kort saga i förhållande till musik-en (fast det är bra i samband med rörelsepass).

Lilla Trams är en cd med 17 spår fullproppade med musik. Denna cd är en uppföljare till Trams som kom 2008 och var Dan Bornemarks första skiva producerad utan mamma Gullan Bornemark.

Båda skivorna har blivit Grammisnominerade i kategorin barnmusik. Lilla Trams är ännu mer inriktad mot förskolebarn då Trams-skivan var mer mot skolåldern.

Cd-skivan inleder med Intro där vi bjuds på rytmer, skratt, flöjter och brass som ger känsla av stor föreställning. Följande sång, Lemur, är en kul låt där det rimmas på ovanliga djur som manet, kajman, kondor, termit med mera.

Grisen och Lisen är en svängig och skojig låt som handlar om två tofflors äventyr. Det låter jazzorkester och stråkar, lite à la Aristocats ScatCat-gäng. Alistika och Hermod är en poppig kompissång om två bästa vänner.

Min favoritsång är Hjärva Hjördis piratlåt med riktigt härlig barnsång med ljudeffekter av hav och som går lätt att sjunga med i. Musiken är vacker och pampig med oboestämma. En riktig kanonlåt som skulle kunna platsa som filmmusik.

Flytande gegga är en discolåt som får mig att associera till 70-talet – bas, stråkar à la Boney M och pichade trummor. Två sånger om Lingonet som även skulle passa bland Bornemarks tidigare Fruktsalladsånger.

Cd-omslaget är rött med kollage av tårta, vitklädda barn och en hund som är i en stor gräddtårta. Texthäfte ingår som fyllning också. Det är mycket spelglädje, skoj och trams och skickligt musikspel och arrangemang med symfoniorkester, popgitarr, jazzklarinett, rocktrummor, afroflöjter med mera.

Om man inte nöjer sig med skivan kan man se Dan och hans två ”Tramsmusiker” live på deras ”Lilla Trams”-konserter som kan beställas till förskolor.
Positivt: Välarrangerat med många orkesterinstrument. Barnen sjunger bra, fröjdigt och med stor närvaro och inlevelse.
Negativt: Att inte ha dem live på förskolan hos oss. Ibland lite överkäckt, inga lugna låtar.

Imse och Lilla Snigel är små rejäla pekböcker för de minsta i tjocka kartongark som tål att tittas i ordentligt. Framför allt för de yngsta barnen, men mina 5-åringar gillar också att titta och sjunga dessa sånger.

Böckerna är med i serien Ellen och Olle sjunger och finns med våra mest kända barnvisor och Catarina Kruusvals som illustratör. Bilderna är charmigt söta och humoristiska i milda färger. Imse klättrar med skor på sex av sina åtta fötter i sitt spindelnät och vädret ändrar sig från regn till sol.

Lilla snigel träffar på en hund, en katt, och en igelkott och försöker fly in i morotslandet. Hon klarar sig bra för hon kan ju krypa in i sitt skal. Och just denna snigel har dessutom fönster på sitt hus som hon kan titta ut genom. Det blir som små äventyr av sångerna.

Böckerna är fina att läsa som saga och kombinera med sång. Bilderna går att prata till, benämna begrepp, räkna ben med mera. Det är inte helt fel att sätta sig med de äldre förskolebarnen med dessa böcker. De finns många som väljer dessa sånger när de får önska sig sånger till sångstunder.

Tidigare utgivna i samma serie är bland andra En elefant balanserade, Prästens lilla kråka, Bä bä vita lamm och Var bor du lilla råtta.
Positivt: Bilderna, tåligt material.
Negativt: Inget.