Riksdagen har klubbat igenom en ny lag om fjärrundervisning i skolan. Riksdagsmajoriteten är dock inte helt nöjd utan uppmanar regeringen att gå vidare och bland annat se över entreprenadbestämmelserna i skollagen.

Riksdagen har antagit regeringens förslag om ändring i skollagen för att möjliggöra fjärrundervisning i skolan. Fjärrundervisning är därmed reglerad i lag för första gången (se faktaruta).

Lagändringen får dock kritik. Som Lärarnas tidning tidigare berättat anser Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att den inte är tillräckligt långtgående.

Enligt lagen får fjärrundervisning endast ske om den erbjuds inom den egna kommunen. Lagen tillåter alltså inte att kommuner köper fjärrundervisning av andra kommuner, det som kallas att bedriva undervisning på entreprenad. Eftersom många orter saknar modersmålslärare drabbar det nyanlända elever, enligt SKL. De riskerar att bli utan undervisning och betyg.  

När Lärarnas tidning i januari frågade utbildningsdepartementet varför fjärrundervisning på entreprenad inte är med i lagförslaget blev svaret att frågan varit för komplex att lösa.

– Om man öppnar möjligheten för kommuner att bedriva undervisning på entreprenad så öppnar man också möjligheten för nya privata aktörer. Och vi kan inte överblicka vad det kan få för konsekvenser med det underlag vi har, sa Gustav Fridolin till Lärarnas tidning.

Varken utbildningsutskottet eller riksdagsmajoriteten är nöjd med att regeringen stannar vid detta. Utskottet uppmanade riksdagen att besluta om ett så kallat tillkännagivande, vilket den också gjorde. Det går ut på att regeringen bör tillsätta två utredningar gällande utökade möjligheter till modersmålsundervisning och fjärrundervisning på entreprenad samt generellt se över entreprenadbestämmelserna i skollagen. Det senare anser utskottet vara ”mycket angeläget”.

En utredning om entreprenadbestämmelser kommer dock att ta tid, enligt utskottets bedömning. Eftersom det redan i dag finns skolor med ”uppenbara behov av fjärrundervisning” föreslår utskottet därför att en försöksverksamhet med undervisning på entreprenad i modersmål inrättas i avvaktan på att en grundligare utredning blir klar. Försöket skulle kunna genomföras inom ramen för dagens definition av entreprenad, enligt utskottet. Regeringen bör därför ”skyndsamt” ta fram ett förslag om detta.

Riksdagen tillkännagav också att regeringen bör utvärdera hur lagändringen påverkar huvudmännens benägenhet att anställa behöriga lärare och följa upp en försöksverksamhet med fjärrundervisning i alla ämnen.

Enligt webbtidningen Altinget.se håller regeringen med om det utbildningsutskottet föreslagit och som riskdagen har beslutat. Regeringskansliet ska redan ha börjat arbeta med frågan.
 

Det går bra för den kommunala musik- och kulturskolan. Antalet elever som nås av verksamheten är 367 000, enligt statistik från 2013. Dessutom finns 120 000 elever i projekt. Men varför ska ett barn välja en kommunal kulturskola när det lika gärna kan lära sig dansa eller sjunga i en kursverksamhet?

Kulturskolans fördel är att den kan nå många barn och ha verksamhet till ett rimligt pris. Den är också en smältdegel där man dels möter många andra barn och dels andra konstformer. Man får ett sammanhang som man inte får i en kursverksamhet på samma sätt.

Det menar Marie Wall Almquist, flöjtlärare på Kulturskolan i Malmö och ledamot i Lärarförbundets förbundsstyrelse.

– Jag ser heller inte till exempel Youtube som en konkurrent. Det är snarare så att eleverna lär sig både genom internet och hos oss. De tittar på flera olika inspelningar där och inspireras till att spela bättre, säger hon.

Lärarförbundet arbetar för att staten ska ta ett större ansvar för kulturskolan. Ett sätt är att den blir en egen skolform och att staten får i uppdrag att utbilda lärare till kulturskolan. Men trots att uppdraget inte finns, har högskolorna tagit på sig det uppdraget själva och de kommunala kulturskolorna har generellt sett välutbildade lärare.

– Lärarförbundet vill också att det ska bli en skyldighet för alla kommuner att tillhandahålla undervisning i musik- och kulturskolan, säger Marie Wall Almquist.

Även organisationen Sveriges musik- och kulturskoleråd, Smok, driver att kommunerna ska ha en kulturskola. Om den ska drivas kommunalt eller inte spelar ingen roll, men kommunen ska ta ansvar för kvaliteten.

– Vi hoppas också mycket på att regeringen sagt att den vill ha en nationell strategi för kulturskolan, säger Inger Carlonberg, Smoks ordförande.

Det pågår en musikalisk förändringsrörelse i Sverige. El Sistema vill bygga broar och sprida orkestermusiken till elever som traditionellt inte söker sig till kommunala kulturskolan.

Det är onsdagseftermiddag på Kroks-bäcksskolan i södra Malmö. Över skolgårdens asfalt rullar celloläraren Johanna Persson en vagn fullastad med sitt undervisningsinstrument i juniorstorlek. Det bullrar rätt mycket när lastvagnens små hjul hackar över smågruset, så hon får hojta högt där bakom cellohögen för att överrösta och upplysa de mötande kollegorna om att det fortfarande saknas notställ och tvärflöjter.

– Hämtar ni det så ses vi där i gympasalen sedan? Vad kul det ska bli! ropar Johanna Persson.

Det är lite stressigt. Snart anländer eleverna. I dag är det första gången som El Sistema-gruppen på Kroksbäcksskolan ska ha gemensam övning med motsvarande gäng från den närliggande Holmaskolan. Idrottssalen ska färdigställas till en övningsplats för en orkester, helst innan 50-talet elever anländer.

– Och så ska vi sedan ses på Holmaskolan varannan vecka för de här övningarna. Det är spännande för eleverna att mötas, de rör sig vanligtvis inte så mycket utanför sina bostadsområden, säger Magnus Ekwall som är enhetschef för El Sistema i Malmö.

Han är på väg ut från det kombinerade förvarings- och musiklärarrummet och har precis lyckats lirka den stora whiteboardtavlan med notrader över tröskeln och ut i korridoren. Men vi ska ta det här från början innan vi följer med honom in till idrottshallens orkesterförberedelser.

El Sistema föddes i Venezuela under 1970-talet. Dirigenten José Antonio Abreu ville ge barn från fattiga förhållanden möjlighet att upptäcka klassisk musik och startade en första orkester med elva barn i ett garage. Tanken var också att erbjuda en meningsfull fritidssysselsättning och bygga broar i det extremt klassuppdelade samhället. El Sistema blev snabbt en succé som växte. Dessutom har konceptet spridit sig över hela världen. Hit till Sverige togs El Sistema av Gustavo Dudamel som 2009 var gästande chefsdirigent för Göteborgs symfoniker. I samarbete med Angereds kulturskola startade han en första El Sistema-orkester som ett projekt i stadsdelen Hammarkullen. Nu, sex år senare, finns El Sistema-verksamhet i alla tio stadsdelar i Göteborg. Konceptet har även spridit sig hit till Malmö, till Södertälje, Stockholm, Eskilstuna, Umeå och Motala.

– Dessutom är det på gång i ett tiotal mindre orter tack vare pengar från El Sistema-stiftelsen som har bildats i Sverige, säger Torgny Sandgren som är generalsekreterare på Sveriges musik- och kulturskoleråd.

På de flesta orter är El Sistema en del av den kommunala musik- och kulturskolan, berättar han. Endast i Stockholm är det i dagsläget en helt fristående verksamhet.

– En del frågar sig vad som egentligen är nytt. Sverige har ju haft orkestrar för barn i över hundra år. Men det som är speciellt för El Sistema är att det är en del av en global rörelse. Man jobbar också med att involvera hela familjer på ett mer aktivt sätt, det är inte enbart barnens musicerande som är i fokus. Det sociala är minst lika viktigt, säger Torgny Sandgren.

Men kan man då säga att den kommunala musik- och kulturskolan har misslyckats? Torgny Sandgren tycker inte det.

– Snarare är det väl så att saker behöver utvecklas och kallas något nytt för att få ny energi. Jag minns första gången jag var på Kulturhuset Lava i Stockholm. Jag sa till personalen att det var en himla fin kommunal fritidsgård de hade öppnat, för det var ju precis vad det var egentligen. Men det var förpackat på ett nytt sätt vilket gjorde att man nådde helt nya målgrupper.

Vi återvänder till idrottssalen på Kroksbäcksskolan. Läraren Lucia Goenaga, med tvärflöjt som huvudinstrument, kommer släpandes på två stora kartonger med röda äpplen. För det var ju det där med familjerna och det sociala. I samband med onsdagarnas övningar bjuds barnens anhöriga in, föräldrarna påminns med sms inför varje tillfälle. Och tillgången på frukt är behövlig, både för eleverna i orkestern och för småsyskon som är åhörare från golv eller föräldraknän.

-– Det här kommer ju från ordvitsarnas hemstad Göteborg, så onsdagarnas familjeträffar kallas Vänstay, säger Magnus Ekwall och fnissar lite.

Han har lyckats baxa hit whiteboardtavlan och ställer den nu på plats framför stolarna som lärarna har placerat ut i en månformad orkesterkonstellation. Framför cellisternas tilltänkta platser ligger runda badrumsmattor i olika kulörer, det vore ju inte så bra om cellostöden gjorde avtryck i gymnastikgolvets gröna matta. Eleverna börjar anlända. Det är många kramar, barnen vill ha lärarnas uppmärksamhet. Det märks att starka relationer har hunnit byggas, i El Sistema träffar musiklärarna sina elever tre gånger i veckan.

– Det är stor skillnad. Vi börjar redan med femåringarna på förskolan. Sedan är vi inne under lektionstid hos förskoleklassen och även i årskurs ett. Från årskurs två och uppåt träffar vi våra elever två gånger i veckan förutom de här storövningstillfällena, förklarar Sara Tufvesson som undervisar i fiol.

Hon säger att det är viktigt att det sker i samband med skoldagens slut. El Sistema ska vara lättillgängligt och hon och hennes kollegor är nöjda med ett gott samarbete med såväl skolorna som fritids. Sara Tufvesson är glad över att hon blev en av dem som fick en tjänst inom El Sistema när det blev klart att Malmö kommun skulle starta en permanent verksamhet i Kroksbäcks- och Holmaskolorna efter ett år av pilotförsök. Nu har det hunnit gå ett och ett halvt år sedan dess och Sara Tufvesson ser fram emot att få följa sina elever så här ofta under flera års tid.

– Även ur ett personligt perspektiv, som småbarnsförälder, är det här mer långsiktigt hållbart. Vi har sällan lektioner efter klockan 17 och arbetar tillsammans som team. Det är givande, som musiklärare kan man annars vara rätt ensam och ha uppdrag över hela kommunen.

Hon får medhåll av rytmikläraren Elin Rippe. De berättar att all planeringstid är lagd på skolorna, efter samverkan med Lärarförbundet kring arbetstidshanteringen. Det innebär att lärarna är på plats från ungefär nio på förmiddagen och har möjlighet att sitta tillsammans och planera, utveckla och utvärdera i det rum på Kroksbäckskolan som de har tillgång till. Dessutom befinner de sig då i elevernas vardag.

– För en rytmiklärare är det vanligt att åka runt i hela kommunen för att det till exempel kommer ett beslut om att samtliga andraklassare någon gång ska få prova på rytmik. Att i stället få arbeta så här är mer långsiktigt och jag jobbar dessutom nära mina kollegor som undervisar i olika instrument. Det är stor skillnad att få vara del av en verksamhet som pågår över många år, säger Elin Rippe.

Något annat som skiljer El Sistema från »vanlig« musikskoleundervisning är att läraren alltid har flera elever samtidigt, även när man träffas utanför orkestern för att specifikt öva det egna instrumentet. Det är en del av konceptet och det pedagogiska synsättet, det kollektiva spelandet.

– Det är en utmaning, man får tänka nytt. Att jag ska finnas till för kanske fem elever och rätta till stråktekniken och inte enbart för en i taget, säger Sara Tufvesson.

Det är dags för henne att stämma fioler. Hon säger skrattande att det är storövningarnas eldprov, eleverna står hoppande i kö till Sara och väntar på sin tur.

Amira Kaharibi, 10 år, och Tove Dahlberg, 11 år, är två av dem.

– Det är så kul, jag blir så glad av att spela. Jag har hållit på i ett år och fick följa med till en jättestor sal i Stockholm för en konsert, säger Tove Dahlberg och syftar på Berwaldhallen där flera El Sistemagrupper från olika delar av Sverige möttes i våras.

Lucia Goenaga står framför orkestern nu. Hon är nyss hemkommen från en veckas fortbildning med kollegor från hela världen på en El Sistema-konferens i Skottland. Nu har hon gått igenom dagens program och orkestern brakar loss i Sjung och dansa med mig-låten, en version som är specialskriven för just det här gänget av en student vid Musikhögskolan i Malmö. Samarbetet med olika aktörer i samhället är också en viktig del inom El Sistema. I slutet av den här storövningen får eleverna träffa slagverkaren Anders Hassgård från Malmös symfoniorkester som visar och berättar om sina instrument. Det är många funderingar. Lucia Goenaga får till slut begränsa antalet frågor från eleverna, en basketklubb står i omklädningsrummen och väntar på sin tur att få tillgång till idrottshallen. Pappan Nedzmi Alievski hjälper sin son Emir att försiktigt packa ner cellon han fått låna medan sonen tar på sig jackan.

– Åh, det är underbart att komma hit efter en arbetsdag. Jag hade aldrig möjlighet som barn att spela något instrument, i mitt hemland var det mycket dyrt. Men för Emir ger det här mycket, vi märker att han tycker att det är kul. Musik är helt enkelt vägen till att beröra människans inre, som jag ser det, säger Nedzmi Alievski.

Förskolans filmskola, del 1 Du har med stor sannolikhet ofta en filmkamera med dig, utan att ens tänka på det. Förskolan ger dig tips på hur du kommer igång för att filma med mobilen ­– ett verktyg som kan underlätta den pedagogiska dokumentationen.

Nationalist och humanist. Rekordproduktiv författare driven av ett förakt för böcker. Ikon i Danmark men okänd i Sverige. NFS Grundtvig är paradoxernas pedagog.

Svenska böcker om Grundtvig är fulla med rekord: Grundtvig är Danmarks mest produktiva författare genom tiderna. Han är den kulturpersonlighet som har betytt mest för dansk nationell identitet. Han är Danmarks mest betydelsefulla historiska person de senaste 200 åren.

Det är som om författarna till de få svenska böcker som finns om denne prästman, skald och pedagog måste ta i från tårna för att övertyga den okunniga läsaren om hans betydelse. Och Grundtvigs anhängare inom framför allt pedagogiken har goda skäl att ta i: de måste i dag övertrumfa retoriken från högerextrema Dansk Folkeparti. Grundtvig har alltmer kommit att utnyttjas av Danmarks främlingsfientliga läger. Något som enkelt låter sig göras, eftersom han var övertygad dansk nationalist och i skrift efter skrift återkom till det danska bondefolkets goda kraft.

Grundtvig, som hemmavid kallades Frederik, föddes i ett konservativt prästhem i Udby på södra Själland 1783. Efter studier först i Århus och sedan till präst i Köpenhamn tog han anställning som privatlärare åt en liten pojke på en stor gård på ön Langeland. Åren där fyllde honom med pedagogiska insikter, ungdomliga känslostormar och moraliska och religiösa grubblerier. Han konsumerade stora mängder poesi, som Goethe, Schiller och Shakespeare, liksom historia och nordisk mytologi, och producerade samtidigt tusentals sidor dikter och andra texter.

Danmark hade fått allmän skolplikt redan 1814, alltså före Sverige, och intresset för skolfrågor var stort. Grundtvig sökte sig vidare till lärartjänster i Köpenhamn och på andra håll, arbeten som han livet igenom kom att varva med prästgärningen. Han engagerade sig i skoldebatten och blev, särskilt sedan han själv hade gift sig och fått barn, en skoningslös kritiker av det som han ansåg vara en andefattig pluggskola. Han fick ofta mothugg och i samband med flera av dessa offentliga strider drabbades han av psykiska sammanbrott. Men han återhämtade sig alltid och predikade ända till dagen innan han dog 1872, 88 år gammal.

Ett nyckelord i Grundtvigs pedagogiska texter är livsupplysning. Som hans biograf Hal Kock skriver så återerövrade Grundtvig 1700-talsupplysningens hela optimism och tillit till den jordiska tillvaron. Stora delar av de teoretiska grunderna för hans pedagogik kan spåras till filosoferna Jean-Jacques Rousseau och Johann Gottlieb Fichte och framförallt den schweiziske pedagogen Johann Heinrich Pestalozzi, som verkade för uppfostran och undervisning av fattiga barn. Pestalozzis pedagogik byggde på det som i dag kallas hjälp till självhjälp, något som går igen i de tankar om folkliga högskolor som Grundtvig utvecklade.

Grundtvig menade att skolan inte skulle inrikta sig på kunskapsförmedling eller examen utan på personlig utveckling: att lysa upp de ungas inre liv och nära omgivning. Och inte nog med det; skolan skulle genom livsupplysning utveckla hela det danska folket och, skriver den svenska Grundtvigskännaren Bosse Bergstedt, införliva nya generationer i folkets kulturella gemenskap.

Ett annat nyckelord var växelverkan, något som framför allt skulle komma till uttryck genom samtal. Detta var en paradox, eftersom Grundtvig själv var en så engagerad föredragshållare att han sällan gav publiken utrymme för dialog. Det beklagade han för övrigt själv, men utan att riktigt förstå hur han skulle kunna ge åhörarna plats. Förhållningssättet till det talade ordet respektive det skrivna är kanske det mest motsägelsefulla i Grundtvigs hela värv. Han menade att undervisning skulle bejaka det han kallade för ”andens verksamhet” och fortsatte: ”... det enda under solen, vari denna högre betraktelse av världen och livet kan levande uttryckas, fortplanta sig och meddela sig, är det muntliga, hörbara ordet.” Han uttryckte sig självkritiskt om sin läs- och skrivlust och kämpade livet igenom för att slå ihjäl ”bokormen” i sig.

Som skoldebattör engagerade sig Grundtvig i undervisningen av unga vuxna och började i mitten av 1830-talet publicera en serie pedagogiska skrifter där han formulerade sina visioner om ”folklig kunskap eller folkbildning och folkupplysning”. Begreppet folklig var bärande för honom och omfattade såväl människorna som landet och modersmålet.

I Skolen før livet och academiet i Sorø, en skrift som kronprins Christian hade beställt, tänkte sig Grundtvig först att den anrika akademin i staden Sorø på Själland skulle utvecklas till en skola för blivande politiker och statliga ämbetsmän, men sedan tänkte han om: ”... om nu en dansk högskola, så kunglig, så fri och folklig som möjligt, är nödvändig för utbildning av ämbetsmän, skulle den då vara mindre nödvändig för den stora del av folket, som icke vill eller kan bli ämbetsmän, men måste föda både sig själva och dem?” Alla har samma anlag för utbildning, konstaterade han i denna sin första plan för en folkhögskola.

Sorø folkhögskola blev aldrig verklighet. Den första folkhögskolan som grundades blev i stället Rødding 1844, inom några år ersatt av Ryslinge. Båda drevs av läraren och missionären Christen Kold som kom att bli den som omsatte Grundtvigs idéer i verkligheten.

Grundtvig grundade också 1856 en egen folkhögskola, Marielyst, döpt efter hans tredje hustru. I en av de föreläsningar han höll där berättade han om sin tvåårige son Frederik som inte kunde läsa och skriva men som var högst medveten om att han kunde tänka och tala. Med detta exempel ville Grundtvig säga att Marielyst skulle bli en skola just för det talade ordets växelverkan.

Men den mest fruktbara undervisningsmetoden var kanske ändå sången, menade Grundtvig. Det handlade då framförallt om att få unga människor att sjunga och att lyssna till den danska visskatten. Som den skald han var skrev han också en sång där han formulerade sin livsupplysningstanke, en sång som har sjungits på folkhögskolor även i Sverige:

”Som solen lyser i vårdagstid och som den värmer i sommardagar all sann upplysning är mild och blid så att vårt hjärta den väl behagar.Trots mörka tider ska genom strider dock ljus omsider sin värme ge”

I många av Grundtvigs pedagogiska idéer kan man spåra ett demokratiskt engagemang, men som ideolog var han ambivalent till de demokratiska strömningar som vann kraft under 1800-talet. Han ingick i den konstituerande församling som utarbetade Danmarks nya författning, men han avstod från att stödja den för tiden mycket demokratiska grundlag som blev resultatet av arbetet och som också trädde i kraft 1849. Senare ångrade han sig dock och debatterade emot inskränkningar i demokratin.

Det är inte för mycket att konstatera att Grundtvig, bland annat genom en outtröttlig produktion av dikter och psalmer, gestaltade den danska folksjälen. Än i dag är minnet av honom högst levande i dansk samhällsdebatt och han är lika kontroversiell nu som under sin livstid.

Den svenske kulturskribenten Håkan Arvidsson skrev 2011 i Svenska Dagbladet att Grundtvig såg nationen som en produkt av språket, jorden och blodet och den nationella tillhörigheten som medfödd och oföränderlig: ”I det grundtvigianska Danmark har det därför vuxit fram en folkförgudning som med aggressiv energi vänder sig mot eliter och experter. Den verkliga expertisen finns hos folket, vad det än anser och menar.”

Det finns de som skulle säga att det är en orättvis tolkning – som att döma Marx klasskamp efter övergreppen i Sovjetunionen eller Darwins vetenskap efter rasbiologiska experiment. Bosse Bergstedt har i sin analys också betonat att Grundtvig menade att ingen nations perspektiv kan upphöjas till absolut – jorden är delad men inte himlen, alla folk lever under samma sol och samma måne. Men faktum kvarstår att Grundtvig i dag är en ikon för Dansk Folkeparti. Partiets folketingsledamot Søren Krarup hänvisar ofta till honom som en förebild för danskarna och danskheten.

Grundtvigs dansknationalism är ett skäl till att han är relativt okänd i Sverige och i resten av världen. Ett annat är att han jämfört med andra stora danska författare och tänkare, som H C Andersen eller Kirkegaard, är svårtillgänglig. Stora delar av hans produktion av såväl prosa som poesi präglas av motsägelser, abstraktioner och ett bildspråk som inte lätt låter sig översättas.

Hans inflytande över den svenska folkbildningsrörelsen är heller inte överdrivet stort. De första svenska folkhögskolorna hade en annan inriktning än de danska, med fokus på arbetarklassens snarare än böndernas barn, och blev snart ett medel för folkrörelserna att förkovra sina medlemmar i direkt användbara kunskaper. Det skrivna ordet kom att prioriteras framför det muntliga och biblioteket blev tidigt en symbol för de svenska folkhögskolornas kunskapsbildning, skriver Bosse Bergstedt.

Det var egentligen först på 1940-talet, i samband med andra världskriget och det nyvaknade intresset för det nordiska, som Grundtvig fick något egentligt genomslag i Sverige. Nordiska folkhögskolan i Kungälv, som invigdes 1947, tog avstamp i hans tankar och har än i dag referenser till honom i sitt policydokument. Och 1968 grundades Nordens folkliga akademi, ett kunskapscentrum för nordisk och internationell folkbildning och vuxenundervisning inspirerat av en vision Grundtvig hade haft om ett nordiskt universitet med säte i Göteborg. Akademin, som invigdes av dåvarande utbildningsminister Olof Palme, lades ner 2004.

Går det att spåra Grundtvigs pedagogik på svenska folkhögskolor i dag? Det senaste året har jag besökt unga vänner på ett antal folkhögskolor i olika delar av Sverige. På Biskops Arnö i Uppland slog Zara upp dörren till biblioteket och förklarade stolt: ”Det är öppet hela nätterna!” Hon går en författarlinje, så det är naturligt att det skrivna ordet dominerar där. Men bland de andra, som studerar andra konstnärliga ämnen eller läser in gymnasiekurser, går det att skönja tydligare spår av Grundtvigs tankar: Någon har inga läroböcker alls utan bara muntlig kunskapsförmedling, någon har enstaka läroböcker men ”mest prat”.

Och musik finns; det kan stå ett piano i ett hörn som vem som helst kan slå sig ner och plinka på – ”så sjunger vi andra med på det vi kan”, som Tea skriver från Kyrkeruds folkhögskola i västra Värmland. Växelverkan, skulle Grundtvig ha sagt.

I september 2013 skrev språkläraren Pernilla Alm ett frustrerat blogginlägg där hon tog ställning mot läxor. Inlägget spreds på sociala medier och på några dagar hade 130 000 personer läst det. Sedan blev hon snabbt inbjuden till SVT Debatt, Aktuellt, Lilla Aktuellt och andra medier. Det stod klart att läxor är ett ämne som berör. Och för Alm ledde det till beslutet att skriva boken Läxfritt– för en likvärdig skola.

Pernilla Alm arbetar på högstadiet och har tidigare själv gett läxor, inte minst för att föräldrar och elever förväntar sig det i ämnen som anses viktiga. Nu arbetar hon läxfritt och hon beskriver hur både hon själv och andra lärare och skolor utformar undervisningen på ett sätt som ska göra att lärandet blir lika bra eller bättre än med läxor. Alm konstaterar i boken att läxan som koncept är så självklar att vi oftast inte funderar över den.

”Sedan jag började som lärare 2002 har jag suttit i fler kepsdebatter än läxdebatter med mitt kollegium”, skriver hon. Men ju mer hon har satt sig in i problematiken kring läxor, desto mer kritisk har hon blivit. Det finns en hel del internationell forskning kring läxor, men de svenska forskare som ägnat sig åt frågan är få. Och forskarnas resultat är långt ifrån entydiga –  ”alla i läxdebatten kan hitta forskning som stödjer just deras synpunkt”, skriver hon.

Alms presentation av forskningen kring läxor är inte en djupdykning av det slag som när forskare behandlar ett ämne, men mitt intryck är ändå att hon ger en allsidig bild av den forskning som finns. John Hatties metastudie dyker förstås upp även i det här sammanhanget. Enligt Hattie har läxor generellt låg effekt på elevers lärande – lägst på unga elevers lärande och högst på redan högpresterande gymnasieelevers.Trots att Alm ser att det går att finna stöd i forskningen för att läxor – rätt utformade och med formativ återkoppling – kan fungera, pläderar hon kraftfullt emot dem. En viktig orsak är hennes likvärdighetsperspektiv. I boken kommer rektorer, lärare, elever och föräldrar till tals, med kortare eller längre inlägg.

Starkast intryck på mig gör de många röster från föräldrar som beskriver de konflikter och den oro, förtvivlan och ångest som läxorna skapar. Starkast är den hos de föräldrar som så gärna vill, men av olika skäl inte förmår, kan eller hinner hjälpa sina barn med läxorna. Alms slutsats är att läxorna bidrar till att förstärka samhällets ojämlikheter och orättvisor. Allra mest kritisk är hon till rutavdraget för läxhjälp, som hon menar är segregerande och gynnar de redan resursstarka.

Vass i argumentationen blir Alm även när hon tar upp påståendet att läxor tränar elevers ansvar. I många fall är det omständigheter som eleven inte själv råder över som hindrar eleven att göra läxan. Det bästa sättet att träna elevers ansvar är, menar Alm, att skapa förutsättningar för att skolarbetet kan klaras av på skoltid, och det som gör störst intryck på mig i Alms bok är den pedagogiska medvetenhet som utmärker de läxfria pedagoger som kommer till tals i boken. ”Det enda man gör med ansvaret för inlärningen när man ger läxor, är att man tar bort det från läraren”, skriver Alm.

Det fanns en tid när lärare sällan fick utrymme på den offentliga debattscenen. Med de sociala mediernas genomslag har det förändrats. Dagens hysteriska skoltempo hindrar dessbättre inte lärare från att blogga, twittra, ”facebooka”– och även skriva böcker. Man tar sig utrymme, helt enkelt. Pernilla Alms röst i det offentliga rummet är välkommen, för hon är påläst, passionerad och pedagogiskt väl förankrad. Och med sin bok har hon i alla fall vunnit över mig till den växande skaran av läxfrihetens förespråkare

Alla i mål vänder sig till alla skolhuvudmän, skolledare och lärare som är intresserade av att utveckla och förbättra arbetet i skolan. Kornhall går översiktligt och systematiskt igenom de problem ochfrågeställningar som är aktuella i dagens skolutvecklingsdebatt, och alla målgrupper får en mängd konkreta förslag.

I inledningen pekar Kornhall på att den bristande likvärdigheten är ett av dagens allvarligaste skolproblem. Ju större likvärdighet och ju fler elever som lyckas i skolan, desto bättre är det för individerna, för folkhälsan, för samhället och för demokratin, skriver Kornhall. Han visar tydligt att effekterna av ett skolmisslyckande ofta är mycket negativa både för individen och för samhället. Därför är det så viktigt att satsa på skolutveckling.

Den grundläggande tesen i boken är att det som är av avgörande betydelse sker i klassrummet. Det är lärarnas undervisning som avgör om eleverna når målen eller om de misslyckas. Därför lyfter han fram formativ bedömning liksom lesson och learningstudies som exempel på hur man systematiskt och med ett vetenskapligt angreppssätt kan utveckla och förbättra undervisningen.

Kornhall menar att uppgiften för skolornas huvudmän och skolledare är att se till att lärarna har de förutsättningar som är nödvändiga för att arbetet i klassrummet ska bli framgångsrikt. Med förutsättningar menar Kornhall inte organisationsförändringar, nya läroplaner, fler prov eller mer av marknadsstyrning. Han vill i stället satsa på ordentlig fortbildning och tid för lärarna till att utveckla arbetet i klassrummet. Kornhall dömer ut dagens ”studiedagar” om ditten och datten och vill ha en helt annan och fördjupande vidareutbildning av lärarna. Han pekar också på vikten av att bygga upp ett gott förtroende mellan huvudmännen, skolledarna och lärarna. I dag finns alltför ofta ett ömsesidigt och förödande misstroende mellan huvudmännen och professionen, skriver Kornhall.

Kornhall är initierad och har en bred erfarenhet av skolutvecklingsfrågor. Hans bok är en utmärkt och lättläst introduktion i skolutveckling och kan fungera som en mycket bra startmotor för de huvudmän och skolor som vill utveckla sitt arbete.

Ska jag peka på någon svaghet är det att boken är väl översiktlig ibland. Ett exempel är att Kornhall helt har accepterat skollagens skrivningar om att alla elever ska nå målen. Han ifrågasätter inte målens utformning eller om de är möjliga att nå för alla elever. Han analyserar inte heller hur den snabbt ökande skolsegregationen påverkar möjligheterna att nå målen. Ett mer utförligt resonemang kring dessa frågor hade varitvärdefullt.

… som inte hade en enda anmärkning på arbetsmiljön efter sin inspektion av Stöde skola utanför Sundsvall.

Hur ovanligt är det att ni inte har någon anmärkning på arbetsmiljön?
– Det här är den första av mina 30 inspektioner i den nationella tillsynsaktiviteten av landets skolor som inte har resulterar i något krav på åtgärder.

Vad är det Stöde skola gör som är så bra?
– I ett systematiskt arbetsmiljöarbete är samverkan en nyckelfaktor för framgång. På Stöde skola verkar samverkan mellan skolledning, arbetstagarnas skyddsombud och elevskyddsombuden vara god. Parterna har regelbundna möten, de noterar eventuella risker och tar tag i de problem som finns. Elevernas delaktighet är viktig, de kan uppmärksamma andra saker än vad vi vuxna gör.

Hur känns det att ha inspekterat en skola där arbetsmiljöarbetet faktiskt fungerar som det ska?
– Det är förstås jätteroligt. Annars får vi ju ofta rycka ut när arbetsmiljön inte alls är så bra.

Elever på sjukhus får rätt till undervisningen även om de bara vårdas på sjukhuset en kortare tid. Dessutom ska sjukhuslärarna vara legitimerade. Det beslutade riksdagen på onsdagen.

En enig riksdag röstade ja till propositionen om utbildning för elever i samhällsvård och på sjukhus. Elever som vårdas på sjukhus får rätt till undervisning om de annars riskerar att komma efter i sin fortsatta skolgång. Och det gäller även om sjukhusvistelsen är kort. Hittills har det krävts att eleven inte kunnat delta i skolarbetet under en längre tid.

Dessutom får skollagen ett tillägg om att den som undervisar på sjukhus ska vara legitimerad lärare.

Sveriges Sjukhuslärarförening har tidigare sagt till tidningen Specialpedagogik att man välkomnar en lagändring.

– Vi ser det som en garanti för att legitimerade lärare får tjänsterna när dagens sjukhuslärare går i pension, sade Jane Oxalaryd som är ledamot i föreningen.

Hon var även positiv till att elever får rätt till undervisning även om de bara vistas på sjukhuset en kortare tid.

– Det är utmärkt så att vi kan undervisa även dem som exempelvis kommer in på behandling en dag i veckan.

De nya reglerna träder i kraft den 1 juli i år.

Tidiga skolmorgnar är en fara för tonåringars hälsa, hävdar forskare. Det finns därför biologiska skäl till att låta tonåringar att sova ut på morgon. Elevernas skolresultat skulle förbättras och deras välbefinnande öka.

Flera studier har visat att för lite sömn påverkar elevernas prestationsförmåga och koncentrationsförmåga samt möjligheten att minnas det de lärt sig. Nu finns det även belägg för att tonåringarnas hälsa kan påverkas negativt av sömnbrist. Det skriver en rad forskare i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet.

Förra året redovisades ett treårigt projekt vid University of Minnesota där 9.000 gymnasieelever deltog. När skoldagen flyttades fram från 7.50 till 8.40 på morgonen var det inte bara skolresultaten som förbättrades. Även elevernas trötthet, depressionssymtom och konsumtion av koffeindrycker minskade.

Enligt forskarna har sömnbehovet att göra med tonåringarnas biologiska klocka, som skiljer sig markant från exempelvis tioåringar eller medelålders personer.

I puberteten ökar sömnbehovet till nio timmar per natt samtidigt som den biologiska insomningstiden förskjuts ett par, tre timmar. I praktiken blir det nästan omöjligt att lägga sig så tidigt som skolans tider kräver vilket får till följd att många elever i tonåren lider av kronisk sömnbrist, hävdar forskarna.

Fullständig information om asylsökande barn från Migrationsverket, höjd ersättning för dessa elevers skolgång och underlättad rekrytering av utrikes födda lärare. Det är några av förslagen som Skolinspektionen och SKL kommer med för att kommunerna ska klara av att ge asylsökande barn en bättre skolgång.

Asylsökande barn och unga har ingen skolplikt – men rätt till utbildning. Kommunerna ska erbjuda dem denna på samma villkor som andra barn. Men i en rapport från Skolinspektionen pekar många kommuner på att ersättningsnivåer och ersättningssystem inte är anpassade efter rådande förhållanden, skriver Skolinspektionen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) på DN Debatt.

Ett grundläggande problem för kommunerna är att de inte har säkra uppgifter om hur många asylsökande barn som vistas där. För att kommuner och skolor ska kunna planera och ta sitt ansvar bör därför dagens sekretessregler – som hindrar Migrationsverket från att lämna uppgifter till kommunerna – ses över, skriver artikelförfattarna Ann-Marie Begler, generaldirektör för Skolinspektionen, och Håkan Sörman, vd för SKL.

Andra problem är att det är svårt att få tag på personal med rätt språkbakgrund, till exempel flerspråkiga ämneslärare, eller har kunskap om asylsökande barns behov och situation. Många kommuner klarar inte heller av att göra individuella anpassningar efter elevers förutsättningar.

Antalet asylsökande i Sverige ökar för närvarande, till stor del på grund av situationen i Syrien. Cirka 18 procent av de asylsökande i Sverige är barn i skolåldern.

Ett nytt avtal mellan Google och Simrishamns kommun gör det möjligt att använda så kallade molntjänster i skolan på ett lagligt sätt. Avtalet får sannolikt stor betydelse för landets skolor.

Datainspektionen har godkänt ett avtal mellan Simrishamns kommun och Google gällande användandet av företagets molntjänst Google apps for education (GAFE) i skolorna. Avtalet är principiellt viktigt och blir sannolikt vägledande.

– Nu kan skolor känna sig trygga med att det är lagligt att använda molntjänster i verksamheten, säger Per Mosseby, chef för avdelningen för digitalisering på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

På grund av det osäkra rättsläget har många kommuner hittills valt att avvakta med att använda molntjänster. Andra har valt att ingå avtal med Google trots att dessa, enligt Datainspektionen, inte levt upp till kraven i personuppgiftslagen (PUL).

Det har visat sig vara ganska besvärligt för skolor att använda sig av Google apps utan att bryta mot PUL. Kritiken har gällt hur personuppgifter lagras. Det har framför allt handlat om två stötestenar. Den ena är att det har varit oklart om leverantören kunnat garantera att personuppgifter helt raderas när avtalet upphör. Den andra har gällt huruvida leverantören har rätt att använda personuppgifterna (anonymt) i kommersiella syften.

Båda punkterna är åtgärdade i det nya avtalet. Personuppgifterna ska raderas och de får inte användas kommersiellt. Därmed banar överenskommelsen väg för fler kommuner och skolor att sluta lagliga avtal med Google – med Simrishamn som modell.

Helt fritt fram är det dock inte. Den som vill använda sig av tjänsterna måste klargöra vilken typ av information som ska finnas i respektive system.

– Kommunenmåste fortfarande genomföra en risk- och sårbarhetsanalys så den inte lägger in känsliga personuppgifter i systemet, till exempel sådana som faller under socialtjänstlagen, säger Per Mosseby.

Utbildningsföretaget Karl-Oskar Utbildning med skolor på tio orter i Sydsverige befinner sig i ekonomisk knipa och har ansökt om rekonstruktion.

Ansökan lämnades in till Växjö tingsrätt i går eftermiddag, rapporterar Smålandsposten.

Företaget har haft ekonomiska problem en längre tid och stoppades förra sommaren från att starta en ny grundskola i Växjö på grund av detta. Enligt tidningen har utbildningsföretaget gått med förlust ända sedan 2009, men enligt ägarna har det berott på att man satsat på expansion.

De berörda skolorna finns i Eslöv, Falkenberg, Falköping, Hässleholm, Kalmar, Karlshamn, Ljungby, Ronneby, Växjö och Älmhult.

Sveriges Kommuners och Landsting (SKL) har fått sin första kvinnliga ordförande. – Vi behöver en skola där lärare får vara just lärare och också tillåts växa i yrket, sa Lena Micko (S) i sitt invigningstal.

SKL har haft valkongress och utsett en ny politisk ledning. En röd-grön majoritet tar därmed över styret fyra år framåt.

Den nyvalde ordföranden, Linköpings kommunalråd Lena Micko (S), lyfte i sitt tal fram vikten av god ledning och styrning, bra lärare och politikers engagemang för att skolresultaten ska bli bättre och alla elever ska lyckas. Hon sa också att kommunerna och staten måste ha en tät dialog och att det behövs en samsyn om skolans problem och lösningar.

– Det är en förutsättning för att utvecklingen ska gå åt rätt håll, sa Lena Micko.

På onsdagen valdes två andra personer till poster inom SKL viktiga för skolan. Lena Baastad (S), kommunalråd i Örebro, blir ny ordförande i beredningen för utbildningsfrågor och Heléne Fritzon (S), kommunalråd i Kristianstad, ska leda förhandlingsdelegationen. Den senare är den som Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund förhandlar fram nya löneavtal med.

Nästa läsår kommer delar av de nationella proven för årskurs 6 och 9 att genomföras redan i höst. Det är de muntliga delproven som tidigareläggs. – Syftet är att sprida på arbetet med de nationella proven. På det här sättet kan vi minska på antalet prov på vårterminen, säger Karin Hector-Stahre, chef för prov- och bedömningsenheten på Skolverket.

Förändringen berör de nationella proven i svenska, svenska som andraspråk, matematik och engelska i årskurs 6 och 9. Det är första gången som delar av nationella prov i grundskolan bryts ut och förläggs vid ett annat tillfälle än resten av provet.

En nackdel med att tidigarelägga ett delprov kan vara att eleverna inte har kommit lika långt i ämnet. Skolverket kommer efteråt att analysera om det leder till skillnader i provresultaten.

– Jag tror inte att risken är så stor att elevernas resultat påverkas negativt av att det förläggs tidigare. Den muntliga delen är den som eleverna brukar få bäst resultat på, säger Karin Hector-Stahre.

Hon betonar också att det är förmågor och inte ett särskilt stoff som behandlats i undervisningen som prövas.

De muntliga delproven kommer att genomföras under andra halvan av höstterminen. Till skillnad från andra nationella prov skickas de inte till skolorna med posten utan kommer bara att finnas tillgängliga i Skolverkets bedömningsportal.

Just nu är det inte aktuellt att genomföra andra förändringar i nationella proven, enligt Karin Hector-Stahre. Skolverket avvaktar den utredning som regeringen tillsätter inom kort för att minska på lärarnas arbete med proven. Utredningen ska se över de nationella provens omfattning och hur en digitalisering kan förenkla arbetet med att rätta proven.
 

En tragisk olyckshändelse blev en väckarklocka för fritidspedagogen Henrik Posselt. Sedan dess lär han alla barn på Ängåsskolans fritidshem att simma.

Det är mycket snack i tjejernas omklädningsrum. Dit får inga manliga lärare gå in, så åttaåriga Maryam Hussein Sayed, som är äldst av de fem flickorna, har ansvaret för nyckeln till skåpen.

Hur är det att simma?

– Det är jättekul, fast nu har jag fått en blåsa på foten, berättar Maryam Hussein Sayed medan hon kränger på sig sin bikini.

– Jag måste lära mig fortfarande, måste träna på att titta under vattnet, säger sjuåriga Diana Alipanah insiktsfullt.

Hon tittar på tvillingsystern Jovana, som nickar medan hon tar på sig en bångstyrig baddräkt med sjöjungfrur på. Sara Manrös el Nabolsi intill har varit på badhuset och simmat med sina föräldrar många gånger och är van vid miljön.

Nu samlas alla inne i den fuktiga och tropiskt varma simhallen för att få reda på vad som gäller under en och en halv timma framöver. Killarna är redan i, tillsammans med Henrik Posselts kollega Peter Lindström.

– Om man inte kan simma 25 meter på egen hand måste man ha på sig en simdyna, det vet ni. Och det är viktigt att en vuxen får sätta på den så att den inte glider av eller sitter fel, för då påverkas balansen i vattnet, berättar Henrik Posselt.

I en litenbadbok fyller han i hur långt barnen har kommit i sin simkunnighet. Den är klädd med silvertejp för att klara vätan.

Men nu är det för mycket snack och för lite verkstad tycker tjejerna och släpps äntligen i väg. Ingen badkruka så långt ögat kan nå, alla hoppar i direkt. Sara Manrös el Nabolsi är den enda av de fyra flickorna som idag slipper simdynan, hon kan redan simma 25 meter.

I dag har Jovana Alipanah ett bestämt mål. Hon ska klara av att simma utan simdyna.

– Lägg dig på magen upp på bassängkanten, visar Henrik Posselt. Så gör du grodan först och pinnen sen, med benen.

Hon glider ner i vattnet och Henrik Posselt håller henne under hakan medan hon tar simtag med armarna.

– Blås upp dig, blås upp dig, säger han på omisskännlig skånska och Jovana Alipanah kämpar på och skrattar hela tiden.

Här kan man snacka om individualisering. Henrik Posselt visar, berömmer, peppar och tittar Jovana Alipanah rakt in i ögonen. Nu simmar hon redan sex meter utan dyna!

Kollegan Peter Lindström sitter på en blå, grön och gul flytande plastrundel mitt i bassängen och barnen hänger i klasar runt honom. Det blir kamp om vilka som lyckas hålla sig kvar. Stämningen är hög och alla deltar.

För dagen finns ännu en vuxen med i bassängen, Tobias Lilja. Han gör sin första praktik på fritidshemmen på Ängåsskolan, går första året på grundlärarutbildningen mot fritidshem. Att han är med under badtimmarna underlättar för de båda andra vuxna.

Leken är viktig och man får gärna stänka vatten, göra kanonkulan så att svallvågorna går höga i bassängen. Barnen hoppar från kanten, trampolinen och från den lägsta nivån på hopptornet. Upp kilar en flicka med heltäckande baddräkt och slöja för att hoppa från den högre avsatsen. Hon är betydligt äldre och tillhör inte badbarnen från fritidshemmet Ädelstenen.

I en färsk rapport från Skolverket meddelas att var tjugonde sjätteklassare inte är simkunnig, enligt kraven som ställs i grundskolans kursplan för idrott och hälsa. Det innebär att 4 500 elever i Sverige inte kan simma. Enligt undervisningsrådet Lars-Åke Bäckman på Skolverket, beror det på att lärare behöver lära sig mer om simundervisningsmetoder, men också att tillgången på simhallar är begränsad runt om i landet. Inget av detta har elever eller lärare på Ängåsskolan problem med.

– Jag har alltid haft stöd för mina simaktiviteter av rektor och vi har nära till simhallen, men också till havet. Men simkunnigheten minskar nationellt bland barn och överviktigheten ökar, säger Henrik Posselt.

Enligt Livräddningssällskapet drunknade 137 personer under 2014, den högsta siffran på tolv år. De som dominerar statistiken är inte barn, utan män över 50 år. Livräddningssällskapet vill nu att man antar en nationell plan för hur myndigheter, organisationer och företag ska arbeta med att förebygga drunkningar, både bland barn och vuxna. Två tredjedelar av allt förebyggande arbete sköts i dag av ideella föreningar och krafter, resten av kommuner och detta vill man nu samordna.

Det var en händelse för nästan 30 år sedan som gjorde att Henrik Posselt bestämde sig för att lära barn att simma. Under sommaren ramlade en pojke, på det daghem där han arbetade, i vattnet och drunknade. Han kände honom väl, hösten efter skulle han ha börjat på fritids.

– Det blev en markering för mig att det är livsviktigt att kunna simma. Fler och fler kommer till oss från andra länder, där det kanske inte är så naturligt med simkunnighet. Fritidshemmet ska komplettera hemmet och det gör vi, säger han allvarligt.

Målet är att barnen ska bli lite modigare för varje gång de kommer till badhuset. Det finns de som måste peppas och lyftas och andra som behöver hållas tillbaka.

– Problemet är inte de som är rädda, även om det tar tid kan man hjälpa dem att komma över sin rädsla. Det är istället de som är riskbenägna som så snabbt som möjligt måste lära sig simma. De måste lära känna sina egna begränsningar och förstå att de inte är odödliga, säger Henrik Posselt bestämt.

I trean gör alla barn ett simprov. Man får hoppa från kanten i den djupa delen av bassängen, simma 25 meter bröstsim och 10 meter på rygg. Den som inte klarar provet får gå i kommunens simskola, under skolans idrottstimmar tillsammans med barn som de ofta inte känner. Det gör att många av barnen är motiverade att lära sig tillsammans med sina kompisar på fritidshemmet, det är sällan som någon väljer att inte delta.

I början när Henrik Posselt började simma med fritidshemsbarnen, var det lite sisådär med simkunnigheten. Så småningom ville han lära sig mer om undervisningsmetoder och gick därför en utbildning till simlärarassistent.

Det händer fortfarande att barn inte klarar simprovet i trean, men då får de prova igen nästa år. Rent motoriskt säger Henrik Posselt kan barn lära sig simma redan i förskoleklassen.

Simmandet och badandet skapar en närhet till barnen, de båda kollegorna tycker att det skiljer sig lite från andra aktiviteter.

– När vi badar med ungarna får vi en särskild relation till dem som vi inte får annars. Den relationen kan jag surfa på när vi gör annat på fritidshemmet, säger Henrik Posselt.

I år har fritidshemmen på Ängåsskolan färre barn, men samma bemanning. Under flera år har en del av barnen gått över till friskolorna, men glädjande nog har några kommit tillbaka.

När ni badar idag är ni tre personer på nio barn. Många fritidshem har ansvar för många fler barn, hur kan de göra om de också vill simma?

– Framöver kommer det nog att förändras för oss, grupper kommer att slås samman. Men tidigare har jag gått ensam med barnen till badhuset och då får man prata med badvakterna. När jag undervisar ett barn får de hjälpa till att hålla ordning på de andra. Min gräns är åtta barn, men det beror på vilka barnen är och din egen förmåga, säger Henrik Posselt.

När badpasset äröver och barnen ska upp, märks det att Peter Lindström känner dem väl. Han puttar ner ett par flickor från ringen, bestämt och helt utan irritation. De hamnar under vattnet, kommer upp igen och ruskar bort vattnet ur håret. Ingen dramatik, nu är passet slut, helt enkelt!

Utanför simhallen väntar flera pappor och en och annan mamma. Jovana Alipanah och flera andra får märket Silvergrodan, ett bevis på att man kan simma 10 meter bröstsim på egen hand. Trötta, rödögda och blöta i håret kilar de stolta hem med sina föräldrar.