"Härskartekniker är lättläst, exemplen är ofta väl valda och det är lätt att le igenkännande åt dem. Men när jag läser en bok vill jag ha något mer, jag vill ha fördjupning, problematisering, tydlig källhänvisning och tips om var jag kan läsa vidare", skriver Lars H Gustafsson.

Flera förskolor har valt att inte längre ha Luciatåg inför släkt och föräldrar. Ett skäl är att många barn blir rädda och att det inte görs för barnens bästa. Ett annat är att det är dyrt för familjerna att ordna kläder.

Det drar ihop sig till det årliga Luciafirandet på förskolor och skolor ute i landet. Många tränar julsånger med barnen för att vara redo att framträda inför släkt och föräldrar. Men allt fler tycks överge det traditionella firandet av olika skäl.

När Förskolan ställde frågan om Lucias vara eller inte vara på tidningens Facebooksida blev debatten het. Vissa rasar över att ytterligare en fin, gammal tradition ska överges. Andra tycker att det finns många andra sätt att fira på, som inte kräver lika mycket av barn, föräldrar och personalen.

”Att man inte bjuder in föräldrar och släktingar till Luciafirandet betyder inte att traditionen slopas. Traditionen jobbar man med i barngruppen. Många barn blir verkligen skrämda av att stå inför den mängd av människor det brukar vara när det är dags” är en av alla synpunkter.

Andra menar att det är synd om barnen som älskar att stå på scenen och som växer av att få framträda inför publik: ”Denna chans till upplevelse kommer många att missa om man tar bort traditionen att gå i Luciatåg. Tråkigt tycker jag.”

Flera av Förskolans läsare har hittat olika sätt att fira utan tåg, med sångsamlingar, genom att personalen eller de äldre lussar för de yngre, ljusfester, luciafrukost där föräldrar och barn sjunger tillsammans och julpyssel.

På vissa förskolor erbjuder man kläder till utlåning. På en förskola filmar personalen tåget och bjuder in föräldrarna på fika och filmvisning någon dag senare. En förskola ska i år testa att visa en inspelad Lucia-show som barnen och föräldrar tittar på tillsammans.

Vill du se hela debatten kan du göra det på Förskolans Facebook-sida som du hittar på: facebook.com/forskolan

"Läraryrket är således mycket komplicerat och innehåller en rad olika förmågor som är svåra att mäta. I Lill Langelotz avhandling Vad gör en skicklig lärare? belyses yrkets stora komplexitet på ett mycket bra sätt", skriver Sten Svensson.

"Ehrléns argumentation kring varför Kulturskolan är en byggsten för demokrati, gemenskap tvärs över skilda begåvningar, ursprung, kön och socioekonomisk tillhörighet, är bestickande. Men författarens entusiasm svallar ibland så högt att de klaraste argumenten riskerar att spolas bort", skriver Pia Huss.

"Antologin består av 14 korta, men kärnfulla och tankeväckande kapitel, skrivna av olika författare, som innehåller en del klurigheter och utmanar läsaren till personliga ställningstaganden", skriver Joanna Giota.

Stark skolkritik när elever talar fritt i Eija Hetekivi Olssons nya bok.

Läraren Daniel Everitt följer minsta lägesförändring hos sina elever i träningsskolan. Bakgrunden som fritidspedagog ger honom många ingångar till elevernas lärande.

Det är släckt i klassrummet när Daniel Everitt öppnar dörren. Elias Karlsson tittar på film vid det ovala bordet bredvid soffan längre in i rummet. Den här rasten behövde han vara inomhus för sig själv. Men nu är det snart nytt arbetspass i särskolans träningsklass på Åkraskolan i Sala och Daniel ber Elias att slå sig ned vid sin bänk.

– Det är dags att stänga av, nu är det lektion.

Två av Elias tre klasskompisar kommer in från rasten, in kommer också elevassistenterna. Eleverna kramar om Daniel och sätter sig vid sina bänkar. Där har de sitt dagsschema fasttejpat – bilder som visar vad som händer nu och senare under dagen.

Tidsuppfattning, början och slut samt spelregler som gäller både inne och ute är avgörande byggstenar i Daniel Everitts arbete.

Redan i sjunde klass visste Daniel Everitt att han ville jobba med barn och unga. Barn söker sig till honom och han har alltid haft lätt att skapa kontakt. Att det blev särskolan var en tillfällighet, säger han. Samtidigt har han ända sedan studenttiden sett fritidspedagogutbildningen som en bred bas för yrkeslivet.

– Jag tänkte att jag skulle kunna jobba med allting.

Efter några år som fritidspedagog arbetade han som vårdare på hem för vuxna med utvecklingsstörning och på ungdomsvårdsskola. En tjänst som elevassistent i skolan ledde vidare till lärarvikariat. Familjen flyttade till Sala och här fanns ledigt jobb i särskolan. Nu har han jobbat med särskoleelever i tolv år, främst i träningsskolan som vänder sig till elever med stora intellektuella funktionsnedsättningar. I Daniels klass har flera elever också autism, eller drag av autism.

Skolan har tema rymden och eleverna har börjat bekanta sig med oändligheterna. Elias Karlsson börjar långt ute i galaxen och zoomar sig in via solen och planetsystemet ned till jorden, snart har han en karta över Afrika framför sig. Daniel ber Elias berätta vad han ser.

– Där finns ju många av djuren som du är intresserad av, säger Daniel.

I kommunikationen med Elias använder han stödtecken, enstaka tecken som understöder orden.

Elias och Daniel gör en bok om djur och i eftermiddag när klasskamraterna har åkt till fritids ska de ha ett arbetspass för sig själva. Elias går i fyran och har lite längre skoldagar än de andra eleverna.

Vid bänken bredvid Elias tränar Melvin Ek ord med ett memoryspel. Höna och böna bildar par och snart har Melvin alla rätt. Han gör tummen upp och fortsätter på nästa nivå.

Daniel Everitt använder gärna läs- och surfplattor för att variera undervisningen. På listen i skärmens nederkant har han lagt de program eleverna ska använda. Programurvalet underlättar också för elevassistenterna som är med och stöttar eleverna. När eleverna jobbat klart får de välja bland andra program.

– Jag tar med målen från grundsärskolans kursplan när jag planerar undervisningen i min klass. Jag vill inte sätta stopp eftersom en del elever kan vara väldigt duktiga på ett område, säger han.

Alla elever har var sin timstock på sin bänk, en dosa med ett pärlband av små lampor som slocknar en efter en och visar hur lång tid det är kvar av arbetspasset. Nu har den sista lampan slocknat och eleverna får välja program själv. Timstockarna ställs in på nytt och räknar ned till nästa aktivitet: rast.

Fritidspedagogik är en väldigt bra bakgrund för den som vill arbeta i särskolan, anser Daniel Everitt. Själv har han stor nytta av sin breda syn på kunskap, vanan vid att arbeta ämnesövergripande och vetskapen om hur grupper fungerar.

– Det har hjälpt mig mycket att känna till barns tidiga utvecklingssteg. Som fritidspedagog har jag också med mig att inlärning kan ske i så många miljöer och på så många sätt, säger han.

Tillsammans med föräldrarna försöker han hitta ingångar till elevernas motivation. Försöka, och prova nytt för att stödja dem att utvecklas så långt det bara är möjligt. Eller uppmuntra dem att använda hjälpmedel för att bli så självständiga som möjligt i sina vardagsliv.

Daniel Everitt har läst in specialpedagogik och en förberedande utbildning för skolledare. Tack vare lång arbetslivserfarenhet är han legitimerad lärare för hela träningssärskolan, delar av grundsärskolan och några ämnen i grundskolan, gymnasiesärskolan och komvux.

Första gången tidningen Fritidspedagogik kom i kontakt med Daniel var genom en insändare. Legitimationskraven som till en början satte fritidspedagogerna på undantag, gjorde honom upprörd.

– Jag var frustrerad. Vi har stridit för vår roll och det måste finnas plats för oss. Jag likställer fritidspedagogik med entreprenörskap och det lyfts fram mycket i kursplanerna.

Sedan ett år är han också förstelärare på sin skola, vilket inte tillhör vanligheterna för en fritidspedagog. I den rollen har han hållit kompetensutveckling för kommunens lärare om hur IT gör det lättare att få med sig eleverna. Här sitter särskolan inne på mycket kunskap, menar Daniel Everitt.

Elevassistenten Claes Larsson tittar in genom klassrumsdörren och berättar att han snart kommer in med eleven Malte Andersson. De har varit och cyklat.

– Säg åt honom att ta en padda och sätta sig i soffan, säger Daniel till Claes.

Malte behöver mycket utrymme och uppmärksamhet och ett av skälen till att eleverna snart släpps ut på rast är att Daniel ska ha ett arbetspass i klassrummet med Malte, där han ska sjunga i mikrofon. Daniel Everitt önskar att klassen hade flera småutrymmen att använda. Eleverna tränar på att gå in och ut i varandras cirklar, men ibland lär de sig bättre när de får vara ensamma.

– Kom, ropar Elias och drar i Daniel när han inte tycker det går tillräckligt fort.

– Säg till lugnt, uppmanar Daniel och kommer bort till honom.

Eleverna behöver olika slags respons. Daniel riktar sig till en i taget och har arbetat upp en säkerhet kring hur han ska prata med sina elever. Det gäller att försöka förstå hur eleven tänker:

– Jag har det i ryggmärgen, jag har tänkt ut vad som är viktigt i kommunikationen med var och en. Jag vänder mig om – och växlar om.

Och nu står Daniel plötsligt mellan två bänkar, använder stödtecken med en elev och pratar i korta meningar med den andra, samtidigt som han arbetsleder elevassistenterna. I Daniels klass arbetar tre elevassistenter med fyra elever. Daniel assisterar därför alltid någon av eleverna parallellt med läraruppgifterna.

När eleverna sitter en stund och arbetar för sig själva förbereder Daniel sångpasset med Malte. I morse gömde han förstärkaren i fläktskåpet för att inte låta Malte vänta i onödan. Eleverna har lättare att behålla lugn och motivation om aktiviteterna går i varandra. Samtidigt som klasskamraterna går ut på rast och Daniel ställer i ordning rockstjärnerekvisitan får Malte titta på ett you­tubeklipp där hans kusin spelar elgitarr. Men det går inte att komma ifrån att brytningstid är jobbigt för Malte. Han smäller i dörren och klappar i händerna.

– Kolla vad jag har.

Daniel lockar tillbaka, han har tagit fram mikrofonen och de hjälps åt att sätta i sladden i förstärkaren.

Eleverna kramar gärna om Daniel och för den som kommer utifrån kan det till en början te sig lite gulligt. Men i själva verket är det ett tecken på att Daniel får komma nära och bakom det ligger enträget arbete.

Sjunga i mikrofon har visat sig vara en övning där Daniel kan styra vad Malte gör. De tränar grundläggande kommunikation som att stopp, sluta och aj betyder samma sak. Malte sjunger igenom låtlistan som ska bli en skiva, men en fotograf och reporter på besök gör det förstås inte lättare att koncentrera sig.

– Nu vill jag höra dig sjunga, säger Daniel.

– Applåder för Malte! Bravo! ropar Malte i mikrofonen.

Daniel gör stödtecken till sångerna och fångar för ett ögonblick Malte med sången om att vara galen i glass. ”Glass i stora lass” skriker de båda innan mikrofonen åker i golvet och går i delar.

Daniel plockar ihop delarna, men Malte vill inte fortsätta. Det är något som inte är bra längre och Daniel listar ut att Malte vill gå ut och gunga.

– Jag hör dig, titta här, säger Daniel för att avleda. Då går vi ut, kan du släcka?

Senare när vi äter lunch sätter han ord på den ständiga jongleringen med avvägningar:

– Tid är något relativt. En dag kanske det bara är en kamp att hålla tiden. Om man vet att det är en jobbig dag för eleven så får man mildra kraven. Det är ingen idé att dumjobba.

– Jag funderar mycket på vad normalisering är. Vad är viktigt att eleverna klarar av? Måste jag dra den här gränsen nu? För vems skull?

Det regnar ute och Malte flyger fram i sin gula regnrock. Daniel formar händerna till dinosauriehorn och uppmanar Malte att jaga honom. De övar på stopp och aj och sluta. Så småningom brukar fler barn på skolgården hänga på, ibland från klassen och ibland från andra klasser. Då brukar Daniel ställa sig vid sidan om.

– I en lek har man regler och om alla följer dem vet de vad de kan förvänta sig av varandra. Då förstår man varandra lite mer.

Hallå där, Matilda Hellström, som just blivit enhälligt vald till Sveriges Elevråds (Svea) nya ordförande.

Hur känns det?

– Det är så fint och vackert att få ett sådant här förtroende och ett så starkt stöd.

Vilken är den viktigaste frågan du vill driva?

– Att driva igenom den politik som medlemmarna kommit överens om på vår kongress.

Ni röstade fram en tillgänglig och förebyggande elevhälsa som er nya profilfråga. Varför är det viktigt?

– Elevers välmående är avgörande för deras skolresultat. Även om man har en lagstadgad rätt till det är det svårt att få det stöd man behöver. Det behövs mer förebyggande arbete för att motverka ohälsa och kränkande behandling.

Hur kommer det att märkas att ni har en ny ordförande?

– Jag har ett otroligt engagemang för Sveriges elever och att skolan ska nå sin fulla potential. Ni kommer se en ny typ av ledarskap och jag kommer se till att vi utvecklas för att bli ännu vassare i vår skolpolitik. 

Kommunen stängde av rektorn sedan en elev mördats i sitt hem. Nu agerar Lärarförbundet, vilket kan leda till att kommunen åtalas och tvingas betala skadestånd.

Den tragiska historien började på valborgsmässoafton i år, då åttaåriga Yara hittades dödsmisshandlad i den lägenhet hon bodde i tillsammans medsin morbror och hans fru.

Mordet ledde till att kommunen stängde av rektorn på Karlskronaskolan från sin tjänst, eftersom han anklagades för att inte ha gjort någon orosanmälan om Yara till socialtjänsten. Beslutet meddelades på en presskonferens av chefen för barn- och ungdomsförvaltningen.

Men rektorn hade följt kommunens rutiner. Han hade pratat med socialförvaltningen om flickans situation. Problemet var att kommunens rutiner inte stämde överens med socialtjänstlagens krav om att anmälan bör vara skriftlig (se faktaruta).

Efter att ha blivit utpekad på presskonferensen blev rektorn alltmer deprimerad och skadade på midsommarafton sig själv i en våldsam singelbilolycka.

— Han blev mer eller mindre avrättad i massmedia av sin arbetsgivare, säger rektorns hustru till Blekingenytt.
Chefen för barn- och ungdomsförvaltningen har nu gett familjen en offentlig ursäkt.

Lärarförbundets regionchef Steve Nilsson har haft tät kontakt med rektorn och hans familj under hela processen.

— Det är en djup tragedi med bara förlorare, säger han till Lärarnas tidning.

Steve Nilsson kritiserar Karlskrona kommun skarpt. Dels för att kommunen bröt mot skyldigheten att överlägga med Lärarförbundet innan beslutet om avstängningen meddelades, dels för att kommunen på presskonferensen hängde ut en enskild rektor som skyldig syndabock.

— Varken polis eller socialtjänst har gjort vad de skulle göra i det här fallet. Men det var rektorn som hängdes ut. Det är ett övertramp, säger Steve Nilsson.

Lärarförbundet har nu kopplat in sina jurister för att undersöka om arbetsgivarens agerande har drivit fram rektorns bilolycka. Än i dag vårdas han på sjukhus med svåra hjärnskador.

— Juristerna utreder hur vi kan bevisföra ett orsakssamband, säger Steve Nilsson.

Om ett sådant samband bevisas har familjen möjlighet att polisanmäla kommunens agerande för arbetsmiljöbrott, vilket kan leda till åtal.

Samtidigt kräver Lärarförbundet ett skadestånd av kommunen för att den bröt mot skyldigheten att överlägga med facket innan beslutet om avstängningen fattades.
 

Homer löser historiens största talmysterium och lyckas bevisa att en munk är sfärisk. Författaren Simon Singh har studerat matematiken i världens mest populära tv-serie. Nu har boken Räkna med Simpsons översatts till svenska.

Hur upptäckte du matteskämten i The Simpsons?

– Det var när jag såg ett avsnitt där Homer Simpson försöker bli uppfinnare. I ett klipp skriver han en massa ekvationer på en griffeltavla. En av dem är lösningen på ”Fermats gåta”, världens svåraste matte­problem, som jag har skrivit en hel bok om. Jag insåg att manusförfattaren måste älska matte.

Det visade sig att flera av seriens upphovsmän är högutbildade natur­vetare och matematiker. Är det en slump?

– Nej. Många komiker har den här bakgrunden. Det är även vanligt bland musiker. Jag tror att kopplingen mellan matematik och humor är att man är intresserad av logik. Om man tänjer på logiken eller upptäcker att något är ologiskt så blir det roligt.

Når skämten fram till tittarna? Är de viktiga för att man ska förstå serien?

– Absolut inte. Folk blir väldigt förvånade när jag berättar om boken. 99,5 procent av tittarna märker inte de här skämten. Det är speciella och specifika detaljer som syns i bild kanske en halv sekund, eller är skrivna med väldigt liten stil. Men vissa saker återkommer många gånger, till exempel pi. Manusförfattarna hade redan från början en regel som de var tvungna att följa: De fick skriva in matematiska skämt om de var väl dolda. De fick inte skrämma bort tittare. Effekten blev att de lockade till sig ännu fler manusförfattare med matematikbakgrund.

Kan mattelärare ta hjälp av familjen Simpsons i sin undervisningen tror du?

– Ja, det finns stora möjligheter – både för äldre och yngre elever. Generellt är det väldigt komplicerade problem och uträkningar som förekommer. Men jag har diskuterat till exempel oändliga tal med tioåringar utifrån att en av seriens biografer heter ”The Googolplex Theatres”. Unga som är duktiga på matte önskar ibland att de var bra på något annat, som fotboll, konst eller poesi. Om de ser att det finns
så avancerad matematik i The Simpsons kanske de känner sig coolare.

Det är ofta Homer, den öldrickande och munkälskande pappan, och den busige sonen Bart som utsätts för matematiken. Inte Lisa, familjens intelligenta plugghäst. Varför?

– Det blir överraskande. Som tittare förväntar man sig att Lisa ska vara smart, och det finns flera exempel på det. Men en tecknad serie behöver inte följa verklig­hetens logik. Ena avsnittet kan Homer ha en krita i hjärnan, nästa är han ett geni.

Vilket är ditt favoritavsnitt?

– Det mest chockerande är absolut Treehouse of horror där Homer blir indragen i en ny okänd dimension. Hela storyn handlar om matematik. Där förekommer alla kända problem, från ”Fermats gåta” till ”P= NP”.

Elever i Småland ska få träffa astronauter och kosmonauter från olika delar av världen. Rymden ska få fler att gilla NO.

Underendag kommer omkring hundra astronauter och kosmonauter, från olika länder, att besöka skolor i Kronobergs län. Besöken sker i samband med att organisationen Association of Space Explorers, ASE, har sin årliga konferens, som nästa höst tar plats i Växjö och Stockholm. I år var konferensen i Beijing.

– Det har blivit stort i regionen. Alla har tänt till. Länsstyrelsen har Linnéuniversitetet och Regionförbundet som samarbetspartner. Näringslivet och kommunerna är också engagerade, säger Katrin Lindwall som är adjunkt i bland annat naturvetenskapernas didaktik på Linnéuniversitetet.

Resultatet blev projektet Mot nya höjderdär hon är projektledare för delen som vänder sig till skolan. Skolprojektet, som har konferensen som utgångspunkt, kommer att pågå under hela 2015. Det vänder sig i första hand till elever i årskurs 4–9, men kommer även att erbjuda aktiviteter för lågstadiet och gymnasiet.

Alla skolor i regionen som går med i projektet får möjlighet att möta en astronaut. Men det
gäller att eleverna är väl förberedda, påpekar Katrin Lindwall.

– När de träffar dem ska de vara inställda på mötet och laddade med frågor.

Klasserna kommer attgöra olika aktiviteter. Arbetet kommer att vara utformat som en slags storyline, med en ny uppgift varje månad. Den första går ut på att skjuta upp en raket, den sista att konstruera en landare.

Hon betonar att aktiviteterna inte ska vara för betungande för lärarna.

– Vi hoppas att de får in dem på ett bra sätt i naturvetenskaps- och teknikundervisningen.

Lärarnas och elevernas ”motprestation” är att dokumentera det de gör på en blogg. Arbetet ska finnas kvar när astronauterna har åkt hem.

– Det här är ett projekt där vi delar med oss. Vår vision är att bygga något synligt och hållbart.

På sikt handlar det om att stimulera elevernas intresse för naturvetenskap och om regionens kompetensförsörjning. Rymdtemat är en ingång.

– Väldigt många blir intresserade när man pratar om rymden. Alla människor har ett förhållande till rymden, stjärnorna och månen. Det handlar om vår plats i universum.

Tommy Lucassi gillar varken handuppräckning, läxor eller prov. I stället är det namnlappar, gruppredovisningar och formativ bedömning som gäller.

Tommy Lucassi är lärare i matematik, NO och teknik på Rålambshovsskolan i Stockholm. I hans klassrum ska alla elever få tillgång till det bästa lärandet. I stället för handuppräckning drar han därför på måfå en namnlapp, samtidigt som han ställer sina frågor.

Det finns gott om forskning som visar hur effektiva klassrumsdiskussioner är för inlärningen – för dem som deltar. De som är blyga eller inte förstår undviker ofta att räcka upp handen. Det gäller att avdramatisera situationen ­och få elever att förstå att alla svar – rätt eller fel – skapar tänkande och är viktiga. Det är när eleven formulerar sig som det skapas kopplingar i hjärnan.

– Svarar en elev att den inte vet så drar jag nya lappar och låter andra svara. Senare återkommer jag och frågar kanske: ”Vilket av dina kompisars svar gillar du bäst och varför?”, berättar Tommy Lucassi.

Hans undervisningfick delvis en ny inriktning när han började arbeta med formativ bedömning och evidensbaserad inlärning.

– Forskningen har visat att det är det som sker i klassrummet som har störst effekt på elevers inlärning. Där ska man lägga krutet. Läxor, prov och sådant har en nästan försumbar effekt.

För Tommy Lucassi startar denna dag med tre lektioner på rad om matspjälkningen, om hur näringsämnen tas upp under köttbullens väg genom kroppen. Åttorna slår sig ner i NO-salen och gör sig klara för gruppredovisning vid tavlan.

– Ni som inte redovisar, glöm inte att anteckna! uppmanar Tommy Lucassi.

Föregående lektion har eleverna gjort research. Den första gruppen redovisar tunntarmens funktion. Tommy Lucassi skriver på tavlan vad gruppen kommit fram till och förtydligar och utvecklar elevernas redovisning.

När sista gruppens fakta redovisats är det dags för eleverna att värdera informationen och formulera sig.

– För tio år sedan hade jag nu sagt: ”Plugga under helgen, på måndag är det prov!” Men det ni nu ska göra är effektivare. Genom att processa alla fakta genom en krävande uppgift – genom att tänka – läggs det i långtidsminnet, säger Tommy Lucassi till eleverna.

Han delar ut nio mer eller mindre relevanta elevpåståenden som han skrivit om körtlarnas betydelse för hur näringen transporteras till kroppens celler. Elevernas uppgift är nu att välja ut fyra av dessa och motivera valet. Han påminner om vad som är kvalitet i deras svar: att använda naturvetenskapliga begrepp samt att resonera i flera led, något som eleverna numera är familjära med. Eleverna vet vad som krävs av dem för att deras texter ska nå E, C eller A-nivån.

– Får jag använda mobilen? undrar en elev.

– Det går bra, ni kan också använda datorer och böcker, men jag tror att ni hittar mycket i redovisningarna på tavlan.

En tjej frågar om hon får göra ett prov. Det får hon. Det är upp till eleverna att välja hur de vill visa vad de kan. I en enkät svarade de elever som valt prov att de gjort det för att höja betygen. Utmaningen är att få eleverna att känna att de visat vad de kan utan prov.

– Jag känner mig tryggare med prov. Då kan jag plugga hemma innan. Men får jag A redan nu avstår jag, säger Hilde Levin som verkar ganska ensam om att efterfråga prov.

Jeanette Jaoulakh tycker att det är bra att proven tagits bort och att hon lär sig mer under dessa lektioner på grund av effektivare genomgångar och att hon får tänka, analysera och motivera mer.

– Vi har flera prov i veckan i de andra ämnena. Jag blir väldigt stressad av det. I andra ämnen presenteras några sidor ur boken som det blir prov på. Det mesta glöms snart bort. Här sitter kunskaperna bättre, säger hon.

På andra lektioner räcker hon sällan upp handen. På Tommy Lucassis lektioner kan hon när som helst få en fråga och måste hela tiden vara uppmärksam.

– Jag får oftare visa vad jag kan. Annars är det samma elever som alltid räcker upp handen. Jag önskar att fler lärare tog efter det här arbetssättet, säger Jeanette Jaoulakh.

Genom att fler elever formulerar sig under lektionerna får också läraren bättre kunskap om elevernas lärande och sin egen insats.

– Det är bra att även de som inte vet får svara. Då ser läraren att han inte förklarat tillräckligt bra, säger Hilda Notstrand.

Tommy Lucassis erfarenhet är att om eleverna får verktyg och vet vad de ska leta efter så blir de snabbt duktiga på att se kvalitet i både sina egna och sina kamraters arbeten. Kamratrespons kan gå till så att eleverna läser varandras texter och ger respons utifrån sådant som begreppsanvändning, relevans och användning av konnektorer, det vill säga bindeord som länkar samman satser och skapar ett sammanhang i berättelsen.

TommyLucassi har arbetat som lärare i 17 år. De första tio åren arbetade han mer traditionellt.

– Plötsligt hände något magiskt i klassen! Det var en elev som trots mina förklaringar inte förstod hur han skulle höja sig till VG. Men så råkade han se vad en annan elev gjort på VG-nivå och utbrast: ”Men det där kan jag också!” Eleven räknade som en tok nästa lektion, visst var det på VG-nivå.

Tommy Lucassi förstod att här fanns en stor pedagogisk potential och att han på något sätt borde systematisera och använda elevexempel i undervisningen, lägga in dem i bedömningsmatriserna så att eleverna lättare förstår vad som är kvalitet i lärandet.

Efter episoden i klassrummet berättade han entusiastiskt vad som hänt för en kollega: ”Har du inte hört talas om Dylan Wiliam och om formativ bedömning?” undrade denne.

Skolforskaren Dylan Wilam hade ett par år tidigare kommit ut med boken Inside the Black Box, där han skrev om feedback, självbedömning, vikten av att göra eleverna delaktiga i sitt eget lärande och att använda dem som lärresurser för varandra.

– Det visade sig redan vara ett beforskat område, det fanns metoder! Senare visade även John Hattie att formativ bedömning har mycket god effekt på inlärningen. Tack och lov startade det för mig – precis som för eleverna – med en konkret situation i klassrummet. Jag fick forskningsevidens och förstod att detta är det värt att jobba vidare med.

I klassrummet handlar formativ bedömning om att ständigt utvärdera. Om att få fram bästa möjliga bevis för vad eleverna har lärt sig och att sedan använda informationen för att avgöra vad som är nästa steg.

Tommy Lucassi försöker använda de fem nyckelstrategier som Dylan Wiliam beskriver: att klargöra, delge och förstå lärandemål och kriterier för framsteg; att genomföra effektiva aktiviteter, diskussioner och inlärningsuppgifter som visar att lärande skett; att ge feedback som för lärandet framåt; att få eleverna att bli lärande­resurser för varandra och att få eleverna att äga sitt eget lärande.

– Får man till en bra mix av detta – då händer det grejer! Men när folk talar om formativ bedömning så tror många att det främst handlar om betyg. Det är sekundärt. Formativ bedömning handlar om kvalitet, självförtroende och mognad. På norska talar man om att värdera kvalitet. Det är en bättre beskrivning av vad det handlar om.

Hur ser kunskapens natur ut? Hur förstår skolans olika aktörer den och vad får det för konsekvenser för matematikutbildningens utformning? Detta vill läraren, forskaren och matematikern Anette Jahnke att vi pratar mer om.

Redan i förordet till sin avhandling slår Anette Jahnke fast att den generella synen på skolans matematikutbildning är att problem som uppstår försvinner med en tillräckligt bra punktinsats.

– Jag menar snarare att vi måste se på skolans matematikutbildning som en levande varelse. Det kommer ständigt ny teknik och nya människor som förändrar den. Jag tror att vi begränsar oss när vi hela tiden söker en universallösning, som om skolans matematikutbildning vore en gåta att lösa en gång för alla, säger hon.

AnetteJahnkebörjadesin yrkesbana som doktorand i matematik. Efter en licentiatavhandling fick hon jobb som lektor på en gymnasieskola i Göteborg. Hon har anlitats som expert vid revideringen av kursplanerna i matematik ett flertal gånger och arbetar nu på Nationellt centrum för matematik vid Göteborgs universitet, med särskilt ansvar för matematiklyftet.

– Jag har deltagit i matematikutbildningen i svensk skola i snart 20 år och sett den ur flera olika perspektiv. Det har väckt frågor som ”Varför har vi den matematikutbildning vi har?”

Det är på många vis en annorlunda avhandling Anette Jahnke har författat. Den kan närmast beskrivas som en djup analys av hennes egna erfarenheter inom matematikutbildningen. För att styrka sitt resonemang tar hon hjälp av såväl kända filosofer som matematiker.

– Jag är intresserad av det upplevda, den kunskap som bildas och visar sig i praktiken, säger Anette Jahnke som disputerat vid Senter for praktisk kunnskap vid universitetet i Nordland i Norge.

I avhandlingen analyserar hon de fyra praktiker som bidrar till skapandet av skolans matematikundervisning: rektorns, lärarens, matematikerns och kursplaneförfattarens. För de tre senare använder hon sin egen erfarenhet som analysunderlag. När det gäller rektorerna ligger en serie dialogseminarier till grund, genomförda av verksamma rektorer.

I analyserna ingår att formulera den tysta och oreflekterade kunskap som bildas inom de olika praktikerna. Denna praktiska och delvis tysta kunskap, är viktig att uppmärksamma eftersom även den behöver utrymme att utvecklas, menar Anette Jahnke.

– I klassrummet existerar en massa tyst kunskap eller egna spelregler. Ett exempel är att vi i matteklassrummet förväntas förklara hur vi tänkt, något vi sällan behöver göra annars, förklarar hon.

Ett annat exempel är algebra som innefattar många outtalade regler, som
att f(x) inte står förf x (x).

Inom alla praktiker finns tyst kunskap som man måste behärska för att bli framgångsrik inom den.

Vidare beskriverAnette Jahnke sex fenomen som de olika yrkesgrupperna möter i sin vardag och vad de får för följder för matematikundervisningen. Hon kallar dessa fenomen för ”vis” som ett sätt att besvara frågan ”Varför är det på detta viset?”.

Ett av visen är ”Oron över det oförutsedda och människans kunskap”. Något hon tror att nästan alla lärare brottas med i sin vardag.

– Vi lärare möter ständigt elever som inte förstår det vi går igenom. Det kan skapa en oro hos läraren, säger hon.

En oro om att eleven är okunnig och så kommer att förbli. Kan läraren inte förklara så att eleven förstår leder det till en oro över den egna kunnigheten.

Denna oro blir som störst i oförutsedda situationer. Anette Jahnke skriver i avhandlingen: ”Som lärare kunde jag inte förutse hur eleverna skulle agera eller reagera på en viss undervisning. Deras tankar, idéer och frågor förvånade mig ständigt.”

Den oro som detta frambringar kan vara jobbig, men att försöka undvika den är fel väg att gå. Anette Jahnke skriver vidare: ”Vår oro över okunskap kan leda till handlingar som gör att upplevelserna tar slut för eleverna. En alltför ensidig inriktning på de elever som inte når ”målen” eller kunskapskraven medför att de som har nått målen anses färdiga.”

– Det gäller att kunna hantera och bejaka det oförutsedda för att bli riktigt skicklig, oavsett om du är elev, lärare, matematiker eller rektor, säger hon.

Anette Jahnke hoppas att hennes avhandling ska vara inspirerande för personer verksamma inom alla fyra beskrivna praktiker och få lärare och rektorer att reflektera över varför de gör som de gör.

– Vi behöver också hjälpas åt att reflektera tillsammans, ge varandra feedback på vad som sker i vår vardag. Förhoppningsvis kan min avhandling ge lärare och rektorer en känsla av att deras tankar och reflektioner är värde­fulla för att utveckla skolans  matematikutbildning.

Det är inte bara solen som lyser i Karlstad. Det gör också månen, planeterna, himlens alla stjärnor – och eleverna i årskurs tre på Orrholmsskolan. De kastar sig in i tema rymden, med alla sinnen öppna.

Saturnus, Jupiter och Mars trycker sina näsor mot rutan. De ser ut att vilja komma in undan höstblåsten, som river i tallkronorna utanför. Sommarens sista båtar guppar i allt grövre sjö i Orrholmens småbåtshamn, på andra sidan skolgården.

Planeterna har eleverna målat och satt upp på fönstret i klassrummet. Efter några veckor med fokus på rymden börjar rummet fyllas med elevarbeten och annat på temat. Att låta eleverna använda alla sinnen och arbeta kreativt, med bland annat bild och musik, är viktigt för att ta in och befästa kunskaperna, anser Louise Helgar. I taket hänger hela planetsystemet, i uppblåsbar form. Jordklotet ser lite skruttigt ut, luften börjar gå ur.

– Jag blåste upp det före helgen, det behöver nog fyllas på. Men solen orkar jag inte blåsa upp, jag måste ta hit en luftmadrasspump, säger Louise Helgar med ett skratt.

Hon är 1–7-lärare med inriktning matematik och NO och har just visat en UR-film, Himlabilder och stjärnmönster, för treorna. Hon börjar gärna lektionerna med en kort film, för att väcka elevernas intresse, sätta igång deras funderingar och som repetition.

– Åh neej, är filmen redan slut …, suckar flera när eftertexterna börjar rulla.

Louise Helgar harde centrala målen i NO för årskurs 1–3 uppnålade vid tavlan. ”Jordens, solens och månens rörelser i förhållande till varandra. Månens olika faser. Stjärnbilder och stjärnhimlens utseende vid olika tider på året.” Allt detta går hon igenom med klassen under terminen, men före varje moment brukar hon öppna för elevernas egna tankar och funderingar.

– Varför har vi inte pratat om de människor som har varit på månen, undrar en kille.

– … och en hund, som hette Lajka, fyller bänkgrannen i.

– Nej, Lajka var aldrig på månen, vet någon.

Agnes Johansson har länge viftat envist.

– En del tror att alla öar har en egen stjärna, säger hon – i filmen berättades att den synen har funnits på öar i Polynesien.

Louise Helgar frågar vad en stjärna är och nästan alla händer far ivrigt upp i luften. Det här har de pratat om förut, det är tydligt.

– Alla stjärnor är en sol.

– Nej, solen är en stjärna!

– Stjärnor är gasklot!

Louise Helgar börjar rita en tankekarta på tavlan. Hon skriver upp fler förslag från eleverna, som att stjärnor har olika färger, röda eller blå, om de ser varma eller kalla ut.

Vi kan se fyra olika stjärnhimlar, en för varje årstid, berättar hon och ritar upp ett kors där hon placerar in de fyra. Sedan lånar hon en av de snurror med sol, jord och måne som eleverna har gjort tidigare, för att visa hur stjärnhimlen förändras.

– Du sätter väl tillbaka min sol igen, mutt­rar Muhammed Jasim, som har gjort snurran.

De kommer in på stjärnbilder, vilka av dem barnen har sett och vilka som också är stjärntecken. Om att sjöfarare förr navigerade efter stjärnorna, och att det än i dag finns astrologer som spår i stjärnorna. Stor diskussion utbryter om vilket astrologiskt tecken var och en har, inför dagens praktiska uppgift – att göra en bild av sitt eget tecken. Louise Helgar har tre olika varianter av uppgiften att välja mellan.

Till utmaningarnaför henne som lärare hör att det tar ganska mycket tid att hitta material utifrån elevernas frågor och att få med allt i det centrala innehållet, tycker hon. Det gäller också att hitta rätt svårighets­nivåer och räkna med att elever behöver olika mycket tid.

De flesta fastnar för att ”stansa” ut symbolen för tecknet med en nål i ett mörkt papper, så att ljuset lyser igenom hålen – som stjärnor. Det kommer att bli fint att sätta upp tecknen på fönstret, så att solen lyser igenom och bildar mönster på väggen mittemot, säger hon.

Eric Nilsson prickar ut symbolen för Lejonet. Han har sett den stjärnbilden på riktigt, och Karlavagnen med flera med hjälp av stjärnkikare. Det är roligt att arbeta med rymden, tycker han.

Felicia Ek Johansson gillar också rymden, för att det är spännande med solen, stjärnorna och alla stjärntecken – själv är hon Oxe. Hon visar den rymdbok, som alla har gjort sin egen version av. Där har hon ritat och skrivit om alla planeter.

– Jupiter och Mars är mina favoriter, de verkar roliga, säger hon.

Eleverna ska bli nyfiknapå rymden, få en förståelse för vad fysik är och en grund att stå på när området återkommer i senare årskurser, berättar Louise Helgar. Något som kan vara svårt är alla fackuttryck.

– Det är inte så mycket vardagsord i rymden direkt, säger hon.

Därför samlar de på begrepp kopplade till rymden och fysikämnet, till exempel universum och tyngdkraft, ord som eleverna får öva på. Där kommer även svenskämnet in.

– Jag försöker räcka till, att vara så ”grundplanerad” som möjligt, men det är klart att det alltid dyker upp nya situationer. Men jag är inte så rädd för kaos, för jag vill jobba kreativt. Jag tycker om att göra det, och jag tror att om man som lärare gör det smittar det av sig till eleverna.

Hon menar att man inom NO-ämnena behöver ha tålamod, kunna forska och vänta. I kemi och fysik kan svaren bli olika, flera svar kan vara rätt. Det är något som elever generellt inte alltid förstår – då tror de gärna att något av svaren måste vara fel.

Allra roligast är det när eleverna får aha-upplevelser, när de förstår hur något ligger till, tycker Louise Helgar.

– Till exempel att alla planeter i solsystemet rör sig i olika banor – utan att krocka! ”Som en beyblade-bana”, ett slags leksakssnurra, var det en elev som sa.

Lektionen börjar gåmot sitt slut. Louise Helgar tejpar upp färdiga stjärntecken på ett ledigt fönster. Felicia Ek Johansson, Agnes Johansson och Tuva Johansson tar spontant upp en minnesramsa om planetföljden, från Merkurius till Neptunus:

– Mamma Vattnar Jorden, Medan Jag Sätter Ut Nytt …, sjunger de unisont.

Louise Helgar tror mycket på musiken, och att använda hela kroppen, alla sinnen, för att lära. Förra läsåret satte hon upp en rymdmusikal med en årskurs 3. Hon använde ett färdigt material, musikalen Hej spejs. I år kommer kanske några sånger om rymden att ingå i avslutningen på temat, tillsammans med att visa och berätta om elevarbeten. Det är viktigt att ha mottagare för det man gör, att till exempel bjuda in föräldrar eller förskoleklass, menar hon.

– NO är ett kreativt ämne! Vår uppgift som lärare är att förvalta det. Till nästa gång tänkte jag att eleverna ska få fundera över vad vi ska använda stjärnhimlen till i fram­tiden. För det vet vi faktiskt inte!

Många elever är intresserade av rymden. Det gäller att ge dem en upplevelse som väcker frågor och sätter fart på lärandet. Det anser Urban Eriksson som är Sveriges enda astronomididaktiker.

Gå ut! Se upp! Upplev! Det är Urban Erikssons devis och något han genom åren fått många – från förskolebarn till pensionärer – att göra. Han glittrar som en stjärna när han berättar om visningarna i observatoriet och skolbesöken med det portabla planetariet.

För det är just upplevelserna som väcker tankar och frågor och som gör att vi lär oss.

– Vad är det egentligen vi ser på himlen? Alla ser otroligt olika saker.

Själv hade Urban Eriksson förmånen att växa upp i en liten by där det var väldigt mörkt på nätterna och uppmuntrades att vara nyfiken på stjärnorna. Dessutom hade han turen att ha bra lärare som entusiasmerade och lyfte hans intressen.

Urban Eriksson är gymnasielärare i matematik och fysik. I början av 1990-talet utvecklade han en kurs i astronomi som ledde till liknande kurser på Högskolan i Kristianstad. Numer undervisar han blivande lärare i fysik och astronomi. I tjänsten ingår också att berätta om rymden för skolklasser.

– Det är otroligt värdefullt. Jag gör det så mycket jag kan. Det är upplevelserna i planetariet som ligger till grund för mina funderingar över vad de egentligen ser på himlen.

I december är det dags att försvara av­­handlingen Reading the Sky, som bland annat handlar om vad lärarstudenter tänker att stjärnorna är och deras förståelse av universums struktur.

– I praktiken handlar det om vad de blivande lärarna läser ut ur ämnesspecifika representationer, det vill säga olika saker som används för att illustrera något i undervisningen. Vad säger dessa vackra bilder för något?

Urban Eriksson har studerat vad möjlig­heten att använda simuleringar i astronomiundervisningen betyder för lärandet. Människor behöver en upplevelse att hänga upp saker på, konstaterar han.

– Det är inte som Star Wars utan illu­strerar hur rymden ser ut och vad den har för struktur. Att kunna flytta sig runt i en virtuell värld visar sig vara oerhört väsentligt.

Alla människor är på något sätt intresserade av rymden och det är viktigt att ta tillvara intresset i skolan. Allra bäst är att gå ut en mörk kväll, anser Urban Eriksson.

– Ta med ungarna ut och bjud gärna in föräldrarna. Då kan det bli intressanta diskussioner runt middagsbordet.

I november börjar det bli läge att gå ut och spana på planeter. Jupiter kommer upp på kvällarna från slutet av januari och syns sedan hela våren. Då kan det vara bra att ha tillgång till ett planetarieprogram på datorn eller en app i mobiltelefonen eller på läsplattan.

– Det är fantastiskt att hålla upp telefonen och se det du ser på himlen på den.

Men att gå ut med en klass kan vara svårt. I Urban Erikssons hemstad Kristianstad är det dessutom ofta molnigt. Därför har det mobila, uppblåsbara planetariet, med en diameter på sex meter, varit vägen till universum för många.

Elever är intresserade av olika saker i olika åldrar. De yngsta upptäcker månen, stjärnbilder och planeter och tycker att det är häftigt att se planeterna uppförstorade. Att de sedan kan se dem på riktigt lägger ytterligare en dimension till upplevelsen.

– De är underbart spontana och ser allt möjligt. Ibland börjar de fantisera och tolka när de ser Vintergatan.

Mellanstadieeleverna gillar samma sak, men nu börjar det dyka upp föreställningar om svarta hål och vad det kan vara.

– Det går tyvärr inte att svara på, på ett enkelt sätt...

Samma intressen fortsätter på högstadiet, men nu kommer även mer ämnesspecifika frågor. Det kan handla om hur stjärnor blir till, lever och dör. Men även stora kosmologiska frågor om Big Bang och universums utveckling kommer fram. Samma saker intresserar gymnasieelever, men de kan också ha frågor av astrobiologisk karaktär som om det finns liv i rymden.

Astronomi kan vara en genväg till natur­vetenskapen, anser Urban Eriksson.

– För att få en förståelse för vad du ser krävs naturvetenskapliga kunskaper. Då hamnar vi i matematik, fysik, kemi, biologi och inte minst i teknik.

Det gäller att inte vara rädd för de frågor barn i alla åldrar kommer med utan i stället uppmuntra deras nyfikenhet.

– I astronomins värld är det okej att säga ”Jag vet inte”. Det tycker jag är skönt. Det är så mycket vi inte har en aning om.

Många lärare tycker att det är svårt att undervisa om astronomi. I lärarutbildningen finns inte så mycket ämnesdjup, men det finns kurser på olika högskolor i landet för den som vill lära sig mer, tipsar han.

I astronomiundervisningen är det framför allt två saker som är knepiga. Det första är att förstå vad man ser, det andra är förmågan att förstå avstånd och djup.

– Det är 380 000 kilometer till månen och 150 miljoner kilometer till solen. Det går att säga, men vad är det? Du tappar kontrollen på avstånden. Det är vår ”aphjärnas” fel. Vi är helt enkelt inte gjorda för det.

Eleverna lämnas ofta ensamma med att bygga en förståelse för hur avstånden för­håller sig till varandra.

– Det är ”mission impossible” och leder till att de får problem när de ska bygga på förståelsen för hur universum ser ut.

En annan svårighet är att de övningar som skulle kunna hjälpa till att bygga förståelse för avstånd och skala saknas i läroböckerna.

– Finns de så är de i allmänhet dåliga. Det finns också gott om dåliga illustrationer som leder till missuppfattningar.

Upplevelser i planetarier eller observatorier är unika och värdefulla, men är tyvärr inte tillgängliga för så många. Det gäller att leta efter material på nätet. Än finns inte så mycket på svenska, men flera saker är på gång, konstaterar Urban Eriksson.

– Ett tips är att titta på vad de gör i USA. Där har de lyckats driva igenom mer astronomiundervisning.

Han är NO-ämnenas rockstjärna. När Sveriges enda astronaut berättar så lyssnar eleverna. Och ställer massor av frågor.

Det är i början av oktober och Christer Fuglesang befinner sig på skolturné i Gävleborgs län. Under en intensiv vecka besöker han skolor i bland annat Gävle, Delsbo, Nordanstig och Hudiksvall. Han hinner även med att föreläsa för blivande lärare på Högskolan i Gävle.

– Intresset är stort, även utanför skolan. Lokalpressen är på plats, konstaterar Anders Jonsson, NO-lärare i klass 8 vars elever ägnat den senaste tiden åt att förbereda sig inför mötet.

Bioduken fylls av bilder från Christer Fuglesangs arbete som astronaut och svindlande vackra ”resebilder” på jorden tagna under en rymdpromenad. Han börjar med att berätta om sin egen utbildningsresa och att han först i trean på gymnasiet kom på att matte och fysik var kul och att han skulle söka till Kungliga tekniska högskolan.

Fysiken var så rolig att han ville läsa mer och han bestämde sig för att doktorera i partikelfysik. Efter ett par år på partikelfysiklaboratoriet Cern i Schweiz tipsade en kompis om ett ”jätteroligt jobb” och en platsannons där de sökte tio astronauter. 1992 blev han uttagen till astronaututbildningen, resten är historia. Drygt 14 år senare blev äntligen den första rymd­resan av.

Det sprutar eldoch sprakar när filmen visar hur rymdfärjan Discovery skjuts iväg från Cape Canaveral till den bemannade rymdstationen ISS. Christer Fuglesang berättar pedagogiskt och humoristiskt om hur det är att bo i
rymden och hur astronauter hanterar alla praktiska nödvändigheter som mat, dryck, hygien och träning och hur det känns att vara tyngdlös och att sova upp och ner som en fladdermus.

– Tyngdlösheten är det mest fantastiska. Det går att göra mycket kul.

Flera av bilderna från livet i rymdfärjan är spexiga. En kollega leker i tyngdlösheten. Christer Fuglesang skojar med vatten och godisrymdraketer. Plötsligt blir vistelsen i rymden nästan vardaglig. Och många av elevernas frågor handlar också om de jordnära sakerna och hur det känns att vara i och göra saker i rymden.

– Vill ni höra mer om forskning? skojar Christer Fuglesang efter en stund och poängterar att det är en viktig del.

Längst fram i biosalongen sitter de yngre eleverna. De har många frågor.

– Är det svårt att somna upp och ner? undrar en elev.

– Man känner sig inte riktigt upp och ner.

– Var det roligt i rymden?

– Ja, jätteroligt. Jag vill gärna åka upp igen!

– Hur känns det att se jorden uppifrån?

– Den känns liten och skör. Vacker!

Det sorlar av rymdupplevelser när bio­salongen töms och klasserna går tillbaka till skolan.

I kemisalenhar NO-lärare Anders Jonsson och hans elever förberett presentationen av det arbete om rymden som klassen gjorde för snart ett år sedan. Det blev till att leta fram materialet och upptäcka att datorer kraschar och papper slängs. De fick fylla i lite luckor där det fattades material, berättar han.

Tanken med arbetet var att de skulle utgå från jorden och fortsätta vidare ut till solen, planeterna och universum.

– Vi började med vår plats i rymden och tittade på vår sol och andra typer av solar, planeter, galaxer, svarta hål och nebulosor.

Klassen arbetade i små grupper och har gjort bildspel, små filmklipp, traditionella redovisningar och en affischutställning.

– Vi konstaterade att vi inte kan lära honom så mycket om rymden, så vi la mer fokus på presentationen av vårt arbete än på faktainnehållet! säger Anders Jonsson.

Emil, Isabelle, Albin och Tek visar sitt bildspel om jorden. Nästa grupp visar en utställning om universum. Christer Fuglesang tittar och ställer frågor.

För att förbereda sig inför besöket har klassen också läst på om honom och formulerat frågor.

– Jag sa åt dem att skriva tre frågor var. Själv har jag minst 100!

Någon undrade om han inte kunde avslöja en av dem och Anders Jonsson valde ”Hur rakar man sig i rymden?”. Det fick eleverna att börja tänka. Man kan ju inte spraya på sig rakskum hur som helst där…

Rymden är ett område som ligger Anders Jonsson varmt om hjärtat. Själv missar han inte ett tv-program om ämnet och gillar att undervisa om det.

– Det är ett av de lättare områdena att engagera elever i. I går frågade jag om det var någon som kunde tänka sig att jobba i rymden. Det var det ingen som ville, men däremot ville de gärna göra en rymdresa.

Besöket avslutas med en frågestund. Först kommer frågorna lite försiktigt, men efter en stund är det fullt ös. Klassen vill veta om man får höjdskräck i rymden, om Christer Fuglesang skulle vilja åka till Mars, hur det luktar i raketen, varför han har gjort barnböcker, vilket gymnasieprogram han gick på och åter igen hur det kändes.

– Det var spännande, lite pirrigt. Jag var inte rädd. Vi hade tränat så mycket att jag mest var förväntansfull, förklarar han.

Besöket avslutas med det obligatoriska gruppfotot, signering av idolporträtt och autografskrivning. Dags för den populäre astronauten att hasta vidare till nästa ort.

När klassen arbetademed rymden visste lärarna inte att de skulle få en inbjudan från Rymdstyrelsen, berättar Joakim Stigsvala som har klassen i matematik och teknik och är den som skött kontakterna med myndigheten.

Klassen fick skicka in en ansökan och beskriva hur de arbetat med rymden och blev en av fyra skolor i Hälsingland som fick besök.

– Det som var roligt var att nästan alla i klassen visste vem Christer Fuglesang var och att han är Sveriges enda astronaut.

Nyheten togs emot med glädje, berättar Anders Jonsson.

– Det blev ett lyft i klassen. Det är väldigt kul att en liten skola på landet kan få ta del av det.

Det viktigaste är att klassen får träffa honom och ställa frågor, tycker han.

– Förhoppningsvis skapar det intresse när de får se att Sverige har haft en person i rymden.

Joakim Stigsvala tycker att det är en fördel att besöket riktar sig till elever i klass åtta.

– Då har de börjat fundera på gymnasie­­­valet och får kanske en knuff åtingenjörshållet.

Han tror att det betyder mycket att eleverna får träffa en person som faktiskt varit i rymden.

– Att höra en person som sett jorden utifrån och insett hur liten och sårbar den är och som dessutom bott ett antal dagar på en rymdstation är speciellt. Det är viktigt för vår framtid. Vi måste värna och skydda jorden.

"Vi ligger alla i ränn­stenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna." Så lyder ett känt citat av den irländske författaren Oscar Wilde. Och många är de skribenter, musiker och filmskapare som vänt blicken uppåt och inspirerats av rymden. Origo har samlat några stjärnbeströdda verk och en och annan användbar resurs.

Det är en vanlig dag i skolan. Eleverna i klass 3 strömmar in i klassrummet efter rasten. Vi ska börja med ”dagens tal”. På tavlan skriver jag ett tal och eleverna ska komma fram till uppgifter där lösningen är det talet. Tillsammans samlar vi in de olika uppgifterna på tavlan. Vi har använt oss av denna övning ganska ofta, men på den senaste tiden har jag märkt en skillnad, eleverna är inte alls lika aktiva längre. Vissa tittar ut genom fönstret, andra ritar gubbar på sitt papper. Det är få som verkligen engagerar sig i uppgiften.

Detta gör att jag börjar fundera på hur vi som lärare kan skapa aktiva elever som fokuserar på uppgifterna och utvecklar sina förmågor. Så jag letar inspiration, tips och idéer på hur jag kan få aktivare elever. Inom bedömning för lärande, BFL, finns något som kallas för att ”skapa aktiviteter som synliggör lärandet”. Jag bestämmer mig för att testa det med eleverna och fixar fram skrivtavlor i A4-format samt pennor och sudd till alla. På tavlorna ska de skriva ner svaren på de olika uppgifterna.

Plötsligt märker jag en förändring. Alla elever är aktiva och engagerade. Jag får ett infall och ber klassen att ställa sig i olika grupper. De är snabbt med på idén och grupperar sig i klassrummet. Nu uppstår spontana matematiska diskussioner. Eleverna pratar matematik! Det leder till en gemensam diskussion om hur de grupperat sig. Några väljer att byta grupp, vilket självklart är okej. Eleverna suddar snabbt på sina tavlor och skriver nya uppgifter.

Jag ser direkt att den matematiska nivån har höjts. Det som från början var enkla matematiska uppgifter är nu mer avancerade. De elever som använt sig av enkel addition, testar sig fram med de andra räknesätten. Nya spontana diskussioner uppstår när de grupperar om sig. Arbetet fortsätter både praktiskt och teoretiskt med att mäta längd där fokus är att kunna enhetsomvandling mellan centimeter, decimeter och meter.

Innan eleverna får sin välbehövliga rast får de en ”exitfråga” som ska besvaras på skrivtavlan. Uppgiften är att skriva sju decimeter på så många olika sätt de kan. Alla är kvicka med att skriva ner sina svar. Jag samlar in tavlorna och får snabbt en uppfattning om lektionen varit lyckad. Har vi nått målet med den eller behöver vi angripa problemet på ett annat sätt? I dag ser jag att alla eleverna kan enhetsomvandling på denna nivå. Jag ser också att några elever har kommit längre och behöver nya utmaningar.

Tavlorna ger mig en snabb överblick över alla elever, det är få som glider undan. Jag kan inleda lektionen med en ”entréfråga” som visar vilka förkunskaper eleverna har. När lektionen är slut kan jag göra en snabb kontroll om vi ska stanna upp eller gå vidare med lektionens innehåll.

Skrivtavlorna är, i all sin enkelhet, ett riktigt vasst verktyg som skapar aktiva elever. Ingen sitter med en vit tavla utan text. Allaär aktiva, presterar och visar sina förmågor och kunskaper.