Du är journalisten som började jobba som fritidsledare och sedan speciallärare. Varför?
– Jag frilansade som journalist och tyckte att det var för osocialt. Det har alltid legat för mig att jobba med människor. På ett sätt är det en ego-grej. Barn och ungdomar får mig att må bra, de lockar fram de bästa sidorna hos mig. Om man får säga så banalt: det är så himla kul och tacksamt!
Men varför blev du just speciallärare?
– Det som är så kul med specialpedagogik är den psykosociala utmaningen. Man måste hitta kroken, motivationen hos eleven. Jag får också bidra till skolutvecklingsarbetet. Vissa skulle tycka att man drunknar i det jobbet, men jag tycker att det är roligt. Jag sitter inte så mycket i möten eller med utredningar att jag inte hinner träffa elever. Jag arbetar direkt med elever i genomsnitt halva arbetsdagarna.
Beskriv din drivkraft!
– Jag träffar elever som riskerar att hamna vid sidan av. Jag vill vara med och kompensera för deras svårigheter, så att de också kan få en gymnasieexamen. Rättvisefrågorna har jag med mig hemifrån. Mina föräldrar jobbade politiskt och fackligt.
Vad är svårt i ditt jobb?
– Att få alla personer som finns runt en elev att dra åt samma håll. Det finns egentligen ingen bra kompass att följa, utan man behöver tid med eleven, och den tiden finns inte alltid. Sen ska man inte sticka under stol med att alla lärare inte har samma människosyn. Alla vill inte se att en elev behöver få texten uppläst. Ibland är det en facklig fråga: läraren hinner inte anpassa till varje elev. Då blir det komplicerat. Är det läraren som sätter sig till motvärn eller rektorn och huvudmannen som inte skapar förutsättningar?
Vad önskar du ska ha hänt om fem år?
– Högst på min önskelista står systematisk kompetensutveckling för alla lärare inom specialpedagogik och ämnesdidaktik utifrån elever med särskilda behov. Det handlar inte om en halvtimmes apt utan något man ska få i tjänsten. Staten bör ta ansvar för kompetensutvecklingen för där har kommunerna inte lyckats.
Du byggde upp en Aspergerverksamhet på ett gymnasium. I Skolsverige råder en inkluderingssträvan, vad tycker du om den?
– Det är en missuppfattning när man sätter likhetstecken mellan inkludering och fysisk integrering. I en inkluderande skola ryms satelliter. Om elever med svår autism ska inkluderas i ordinarie skolor krävs en enorm kompetens, en mycket högre personaltäthet och en anpassning av lokaler.
Skolan kan inte göra en uppryckning så fort. Det enda som inkluderingen leder till då är att eleven mår sämre.