Identitet, gemenskap, ilska och spelglädje hör till de drivkrafter som får tjejer att spela i band. Det kommer fram i de intervjuer med unga kvinnliga rockmusiker, som Marika Nordström har gjort för sin avhandling i etnologi.
Identitet, gemenskap, ilska och spelglädje. I laddningen mellan dessa poler uppstår de drivkrafter som får tjejer att spela i band. Det kommer fram i de intervjuer med unga kvinnliga rockmusiker, som Marika Nordström har gjort för sin avhandling i etnologi.
Hon har träffat medlemmar i två feministiska musikföreningar, She´s got the Beat i Umeå och Rockrebeller i Uppsala, som verkar för att fler tjejer ska börja spela rock. Den tillhörigheten är ständigt närvarande i intervjuerna. De unga kvinnorna upplever sina olika identiteter som starkt sammanvävda – som kvinnor, som musiker och som ”aktivister” för föreningarnas syfte.
Kvinnorna tolkar sina erfarenheter främst ur ett genusperspektiv. Det faktum att de har valt att spela just rock innebär en motsättning – dels ses genren som rebellisk, dels har den av tradition ett manligt tolkningsföreträde och flest manliga utövare.
Ett uttryck för det dilemmat är hur man som kvinna och rockmusiker ska komma vidare ur en marginaliserad, underordnad position utan att reproducera just den positionen som en identitet.
Marika Nordström vill också lyfta fram de många positiva sidorna med att spela rock, som glädjen och utlevelsen i att skapa och spela musik, tillsammans och även på egen hand samt den starka musikeridentitet som utvecklas.