Porträtt: Yvonne Hirdman

Yvonne Hirdmans pappa var lärare, ändå gjorde hon aldrig några läxor. Han tyckte det var onödigt. Lära sig skulle man göra i skolan. Till slut fick hon knappt godkänt i historia – ett överbetyg konstaterar hon och tillägger att lite råplugg inte hade skadat. Å andra sidan ledde det till att allt var nytt och spännande när hon väl började läsa på universitetet.

Slutligen gick allt bra. I dag är Yvonne Hirdman en av Sveriges främsta forskare inom kvinnohistoria, även känd för att ha introducerat genusbegreppet. Förra året vann hon Augustpriset för biografin Den röda grevinnan om sin egen mamma. Just nu skriver hon en bok om Sveriges historia – en bok utan några som helst moraliserande förtecken, enligt henne själv.

Historieprofessorn och genusforskaren Yvonne Hirdman får nästan aldrig några förfrågningar om hon vill komma och föreläsa om jämställdhet nuförtiden. Och hon gissar att det faktiskt inte beror på hennes ålder, snarare att jämställdhetsfrågan har kommit vilse.

– Den har förminskats till en diskrimineringsfråga sedan Jämställdhetsombudsmannen lades ner och bakades in i den nyombildade myndigheten Diskrimineringsombudsmannen. Det är en olycklig förvanskning av jämställdhetspolitiken, säger Yvonne Hirdman och poängterar att den tidigare handlade om att försöka förbättra villkoren för både män och kvinnor. Men inte nu längre. Nu har frågan reducerats till huruvida kvinnor blir diskriminerade i förhållande till männen.

Men Yvonne Hirdman är inte bitter. Och just i dag är det en mycket nöjd och glad Yvonne Hirdman jag möter på T-centralen, omöjlig att missa med sina markerade röda glasögonbågar. Hon har precis varit i Göteborg. Resan gick som på räls, utan några som helst förseningar.

Trots bortfallet av föreläsningar har hon mycket att stå i. Hon är professor vid två fakulteter, Södertörns högskola och Stockholms universitet. Just nu skriver hon en bok om Sveriges historia mellan åren 1920–1965.

– Jag försöker undvika den moraliserande tendens som synts i den moderna historieskrivningen. Det gäller framförallt Sveriges roll under andra världskriget. Att det och det var vårt fel… Man talar också gärna om folkhemmets mörka baksida. Historien är mycket mer mångfacetterad än så, säger hon.

Hon är noggrann med att poängtera att hon inte är någon moraliserande historiker. Och det gäller även biografin om hennes egen mamma Den röda grevinnan, som hon vann Augustpriset för förra året. Boken består av ouppklarade hemligheter som till största del utspelar sig under mellankrigstiden i Österrike-Ungern, Tyskland och Sovjetunionen.

– Mamma gick bort hux flux när jag var 23 år och hon har följt mig som en skugga sedan dess. Hon levde ett hemligt kringflackande liv innan hon blev vår ”utländska mamma” och vi hann aldrig pratas vid om hennes bakgrund.

Väl i Sverige arbetade modern som reseledare och språklärare och var ofta frånvarande under Yvonne Hirdmans uppväxt. Boken blev ett sätt att varsamt bygga upp denna mamma igen, säger hon.

Detektivarbetet inleddes med att hon läste sin mammas dagbok och studerade den bevarade brevväxlingen mellan henne och hennes anhöriga.

– Jag hade bara de grova konturerna. Sedan har jag fyllt i.

Därefter rabblar Yvonne Hirdman, i rasande fart:

– Jag visste att hon gifte sig med en utfattig baltisk greve och att hon senare förälskade sig i en tysk kommunist. Jag visste att hon flydde undan Hitler och tog sig till Sovjetunionen, att hon lyckades ta sig därifrån innan terrorn slog till. Att hon blev politiskt flykting och att hon slutligen träffade pappa och kom till Sverige innan kriget bröt ut.

I boken avslöjas även de eventuella tvivelaktiga val hennes mamma gjorde. Kanske arbetade hon som spion i Danmark en period, kanske inte.

Yvonne Hirdman anser att kvinnoperspektivet allt för ofta läggs till som ett separat kapitel i historieskrivningen.

– Har man det perspektivet så försvinner kvinnorna igen. Det bör ingå som en naturlig del i en kontext bestående av både kvinnor och män, säger hon.

Den stora tonvikten vid hjältemod och krig är den främsta orsaken till bristen på kvinnoperspektiv.

– Här krävs ett vaksamt öga. Både bland dem som skriver historia och dem som undervisar om den, säger hon.

Den nya kursplanen i grundskolan trycker på historiebruk, det vill säga olika tiders historiesyn och om hur historia kan brukas och missbrukas. Och det kan komma att kräva lite försiktighet, tror hon.

– Jag förstår syftet, men det kan leda till en slags skevhet. Visst, historia är en efterkonstruktion till viss del. Men det kommer alltid att finnas obestridbara fakta. Man kan inte enbart tala om hur skotten i Ådalen 1931 har använts som politisk propaganda av socialdemokrater, men givetvis ska det finnas med.

Genuskontrakt, genusordning och genussystem är alla begrepp myntade av Yvonne Hirdman i slutet av 80-talet, begrepp som har används flitigt i jämställdhetsdebatten. Sammanfattningsvis bygger hennes teorier på ett isärhållande av könen och en hierarkisk rollfördelning som män och kvinnor har accepterat som en självklarhet.

– Det maskulina har ju alltid värderats högre än det kvinnliga. Man kan säga att den här typen av samhandling fungerar som ett oskrivet genuskontrakt som vilar på en fördelning av ansvar och rättigheter. Fast mina teorier är också ett sätt att förklara att kvinnor bidrar till sin egen underordning.

Men genusordningen ruckas ständigt och kan se olika ut för olika perioder.

– På 60-talet separerades ”paret” och blev två enskilda individer. Det var det som var det viktiga, säger hon.

I slutet av 80-talet deltog Yvonne Hirdman i Maktutredningen, en statlig utredning om den svenska demokratins villkor. I slutrapporten skrev hon ett kapitel under rubriken Genussystemet i välfärdsamhället som fick stort genomslag.

Hennes text lästes med intresse av dåvarande jämställdhetsministern Bengt Westerberg.

– Till slut förstod han mitt resonemang och valde att använda sig av mina begrepp i en av sina propositioner. Men hur det sedan blev, det vet vi inte riktigt. Att ändra på attityder är inte det lättaste.

Numera talas det mycket om ”hemmafru-vågen”, att unga kvinnor alltmer börjar försvara sitt val att satsa på familjen.

– Jag tror att media till stor del har bidragit till att sprida bilden av trenden. Man bör inte tala om den som ett faktum. Istället bör man titta på statistiken. Min tro är att kvinnor lönearbetar som förut.

Paradoxalt nog så är det just den diskriminering som Yvonne Hirdman själv har blivit utsatt för som har varit det mest betydelsefulla i hennes karriär. Hon har överklagat två tjänster som tilldelats män trots att de var mindre meriterade. Och vunnit.

– Hade systemet fått som det velat så hade inte jag haft en chans, säger hon och berättar att diskrimineringen även har haft en framsida, i hennes fall. Den har lett till att hon har fått ovanligt mycket tid till att forska – ”viktiga” uppgifter som undervisning överläts till de manliga kollegorna.

Det går nästan inte att skriva om Yvonne Hirdman utan att nämna Alva Myrdal, som funnits med som en röd tråd i en stor del av hennes forskning. För fem år sedan gav hon ut boken Det tänkande hjärtat: Boken om Alva Myrdal, en av 1900-talets viktigaste politiker enligt Hirdman och samtidigt en person som uppmärksammade många av de idéer som senare låg till grund för folkhemspolitiken.

– Hon har ibland framställts som en iskall socialingenjör som ansåg att man skulle ”investera i människomaterialet.” Det är en nidbild av en kvinna med politisk vilja. Poängen var att hon tydligare än någon annan insåg hur viktigt det var att samhället tog ett ekonomiskt ansvar för barn och för att kvinnor måste kunna ha både lönearbete och familj – ”generalproblemet” som hon kallade det.

Slutligen: Om någon skulle skriva en liknande bok om hundra år, vem skulle den handla om?

– Det finns ingen. Och Alva Myrdal skulle rysa om hon såg dagens samhälle. Hon skulle rysa över orättvisorna i samhället och över valfriheten i skolan som främst har bidragit med att skapa ojämlikheter, säger Yvonne Hirdman.