Hur kommer det sig att det i en inkluderande ”skola för alla” som grundskolan, ansetts självklart att invandrarelever ska lära sig svenska separat i ämnet svenska som andraspråk? Den frågeställningen analyserar Lena Fridlund i sin avhandling "Interkulturell undervisning – ett pedagogiskt dilemma" (Göteborgs universitet).
Nära 70.000 elever undervisades läsåret 2008/2009 i svenska som andraspråk. Ett stort antal elever med utländsk bakgrund gick också i förberedelse- eller introduktionsklasser.
– Man kan fråga sig varför särskiljande lösningar som visat sig vara stigmatiserande och negativa, kommer till användning i relation till vissa elever och deras språkutveckling, säger Lena Fridlund.
I internationell forskning kritiseras en uppdelning av elever på grund av att de är olika utvecklade språkligt, medan det i svensk och i viss mån nordisk forskning snarare förespråkas.
– Det är förvånande eftersom man i Sverige och Norden i övrigt förespråkar inkludering, ett demokratiskt deltagande och ”en skola för alla”.
Ämnet svenska som andraspråk etablerades i mitten av 1990-talet. Tidigare hade ämnet praktiserats i form av bland annat stödundervisning, vilket ansågs bidra till att ämnet hade låg status. Ett självständigt ämne med egen kursplan ansågs därför vara nödvändigt för att höja ämnets status.
Det är i förordningstexter, läroplaner och kursplaner som villkoren för undervisningen skapas.
– Men styrdokumenten är ofta otydliga och motsägelsefulla vilket gör det svårt för lärare och rektorer att motivera uppdelningen.
De hamnar i sin tur i att på något sätt legitimera den uppdelning som andraspråksundervisningen innebär.
– Det gör de ofta genom att hänvisa till att dessa elever behöver lugn och ro och enklare undervisning.
Elisabet Rudhe