Gunilla Aldensjö Lydén: Frågar i stället för att svara

– Räcker det där verkligen som lunch? Det är ju bara en macka! protesterar en av eleverna.

– Ja, det gör det, när det är så här mycket pålägg så får man i sig allt man behöver, svarar Gunilla Aldensjö Lydén.

Hon har ett sinnligt förhållande till råvarorna. Man kan se det på hur hon väger ett ägg mellan de kupade handflatorna eller på sättet hon skalar en apelsin med vass kniv. Några snabba, nästan kirurgiska snitt, så är det klart utan att en droppe apelsinsaft har spillts.

Redan när Gunilla Aldensjö Lydén var 16 år visste hon att hon ville bli hemkunskapslärare, berättar hon. ”Seminariet för huslig utbildning” som det hette då, låg i Göteborg. För att kunna söka dit var man först tvungen att ha två års praktik, från kök och äldreomsorg bland annat. Nu har det gått 37 år sedan Gunilla Aldensjö Lydén tog sin examen. Hon har lärt hundratals, kanske tusentals elever om kostcirklar, hemförsäkringar och tvättråd. På samma skola dessutom. Flera av de elever hon har i dag är barn till gamla elever.

– Det är ju lite omodernt, att vara kvar så länge på ett och samma ställe. Man ska ju byta arbetsplats oftare egentligen. Utvecklas och sådär. Men jag har trivts här, säger Gunilla Aldensjö Lydén.

Med tanke på att hon inte har så många år kvar till pension, och inte heller har behörighet till högskolan, hade hon kunnat få dispens för att delta i magisterutbildningen, som är den bärande delen i modellskolan. Även om hon deltar i all undervisning och skriver alla uppsatser, kommer hon inte att kunna få ett examensbevis. Man hade kunnat förstå om hon valt att inte delta i kanske det största och förmodligen också mest krävande kompetensutvecklingprogram för lärare som en svensk skola någonsin genomfört. Men Gunilla Aldensjö Lydén tvekade aldrig när erbjudandet kom.

– Nej, jag tycker det är så himla kul med någonting nytt! Visst var det turbulent i början. Och det är klart att vi får lägga mycket tid på modellskolan. Men jag försöker alltid att vända allt negativt till något positivt, det tror jag har hjälpt mig. Att jag inte kan få någon magisterexamen bryr jag mig inte om. Det är inte därför jag är med, säger hon.

En effekt av modellskolan som Gunilla Aldensjö Lydén upplever redan nu, ett drygt halvår in i projektet, är att samarbetet med kollegorna har utvecklats. De resonerar mer om lärande och pedagogik och stöttar varandra när det uppstår problem, både när det gäller de egna studierna och situationer som kan uppstå i klassrummen. Det blir många ”kloka diskussioner”, något som hon värdesätter. Handledningen, som de har i grupp en gång i månaden, har en viktig roll i projektet. Där kan man lyfta sådant som man själv gått och funderat över, och få stöd och goda råd av gruppen. I början var det mycket elevfokus under handledningen, men det tycker hon att de har ”betat av” nu och kommit vidare i diskussionerna. Nu pratar de till exempel mycket om hur hem- och konsumentkunskapen kan integreras i andra ämnen och om hur man kan få föräldrarna att engagera sig mer i skolan.

Gunilla Aldensjö Lydén känner sig – med rätta – trygg i sin yrkesroll. Med så många år i yrket och så många möten med olika elever, vet hon hur hon ska lägga upp en lektion så att den fungerar.

– Jag vet till exempel hur viktiga mina genomgångar är för elever med till exempel läs- och skrivsvårigheter. Jag hade en elev, en bullrig pojke, som en gång vände sig om mot klassen och ropade ”Håll käften!” till de andra. Han visste att han inte klarade att läsa receptet på egen hand och var beroende av att jag förklarade.

Men med den nya kunskapen följer också att hon på andra områden tvingats omvärdera, och till viss del förändra, den egna undervisningen. Gunilla Aldensjö Lydén tycker att hon har börjat tänka mer ”vetenskapligt”.

– Jag tänker till exempel mycket mer på det språkliga nu. Att inte bara svara slentrianmässigt när en elev ställer en fråga, utan i stället ställa en motfråga så att eleven måste tänka själv. ”Varför ska du sänka värmen på plattan? Vad kan hända om du inte gör det?”

Gunilla Aldensjö Lydén tycker att både föreläsningar och litteraturseminarier som regel är intressanta och värdefulla. Att föreläsarna dessutom kommer till Ribbaskolan beskriver hon som lyxigt. Men helt okritisk till modellskolan är hon inte. Ibland upplever hon att de praktisk-estetiska ämnena glöms bort.

– Häromdagen på en föreläsning blev jag sur, faktiskt. Föreläsningen handlade om hur man ska utforma skriftliga prov. Då blev det så uppenbart att föreläsaren bara vände sig till de lärare som undervisar i teoretiska ämnen.

Just nu funderar Gunilla Aldensjö Lydén tillsammans med sin kollega på hur de ska utforma forskningsfrågan för sin gemensamma C-uppsats. De vill skriva just om bedömningar av praktiskt arbete och kommer att forska på sina egna elever. Två grupper ska få recept utformade på två olika sätt och uppsatsen ska handla om hur eleverna löser uppgiften. Där en ”G”-elev kanske klarar att följa receptet och laga till rätten, ska en ”MVG”– elev kunna göra det självständigt och dessutom kunna servera maten så att den ser aptitligt ut.

– Alla andra prov i skolan ser till siffrorna. Vi ser till det praktiska, säger Gunilla.

Vi blir avbrutna av en pojke som kommer och håller fram med ett äpple med lite skrumpet skal.

– Kan jag använda det här?

– Ja, vad tror du?

– Alltså, det är ju bara skalet som är lite dåligt.

– Precis! Varför tror du att det har blivit så?

Det har blivit dags för eleverna att slå sig ner och njuta av resultatet av dagens lektion. Framdukat vid borden står sexton kostcirkelsmörgåsar. Ingen är den andra lik. Men alla ser goda ut.