Att kunna tänka bortom det jag redan vet

– Både när det gäller att arbeta med sin egen förmåga att uttrycka sig bortom ordet, men också i förmågan att ta till sig uttryck som ligger utanför språket. Den kommunikativa kompetensen, att kunna uttrycka sig, lyssna och föra dialog med sin omvärld, kräver mer än att veta hur det talade språket är konstruerat. Det kräver att vi har en förmåga och tilltro till olika uttrycksmöjligheter. Förmågan att fantisera är grunden i kreativiteten, att kunna tänka bortom det jag redan vet. Allt det tränas aktivt i de estetiska fälten.

Efva Lilja är internationellt känd dansare och koreograf, professor i koreografi och sedan fem år tillbaka rektor vid DOCH, Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm. Men det förhållningssätt och den typ av kreativitet hon pratar om är allmänt övergripande; att definiera de estetiska praktikerna som dans, musik, bild eller film är i sig ovidkommande. Estetiska ämnen representerar mellanmänsklig kommunikation. Och det i sin tur är avgörande för utvecklingen av oss som individer och av vår kultur, och i förlängningen för det som ska ge oss ett gott, starkt demokratiskt fundament, anser hon.

– Människor som aktivt tränas i en kunskapssyn som också omfattar det som ligger bortom ordet tränas i en lyhördhet, som både leder till större förståelse av andras sätt att kommunicera och uttrycka sig och ger en starkare röst till det man själv vill ha sagt.

Vårt samhälle bygger på rationellt handlande och på bland annat juridiska, etiska och moraliska regler och ordningar för hur vi exempelvis klär oss, talar, visar respekt för andras ägodelar. Egentligen är allting vi gör baserat på överenskommelser i olika strukturer. När det gäller mellanmänsklig kommunikation finns en överenskommelse kring det vi benämner som språk: att det talade och skrivna ordet är basen.

– Den snäva definitionen av språk är för mig en av den rationella världens handikapp. Den begränsar genom att exkludera andra språkliga kompetenser.

Bara en bråkdel av vår kommunikation utgörs av ordet, så mycket annat bärs genom vår rörelse, gestik, mimik och subtiliteter som färg, form, dofter, ljud, förklarar hon.

– Allt det som inte låter sig definieras lika enkelt, lagbundet och regelstyrt, men som otvivelaktigt alltid finns och påverkar hur vi gör, agerar, tänker och tycker. Det vi inte säger är lika betydelsebärande, och ibland ännu viktigare än det vi säger. Ur tilltron till detta, och ur den insikten, etableras respekten för medmänniskan. Jag tror att genom att medvetandegöra oss om det betydelsebärande i till exempel estetiska praktiker och konst så blir vi också bättre medmänniskor. Vi blir bättre lyssnare och bättre på att uttrycka oss.

Konsten behövs för att hålla en balans i tillvaron, med alla de rationella krav som ställs för att vi ska klara av att leva i samhället och bli starka, produktiva individer. Den ordlösa gestaltningen fokuserar på känslointryck och ger form och mening till det man annars kan uppleva som ogripbart; det irrationella, det som inte låter sig inordnas, struktureras eller produktorienteras. Det djupast mänskliga. Drömmar, längtan och det som håller drömmen vid liv. Mellanmänskliga processer som tillåter att det händer något annat än det planerade, och ger rum för barn att ifrågasätta och formulera sig i helt andra riktningar än läraren hade tänkt, menar Efva Lilja.

Parallellt med sitt konstnärliga skapande har hon under alla år aktivt sökt sig till skolmiljöer för privilegiet att få möta ungdomar, berättar hon. Framför allt har hon engagerat sig i arbete med dans och koreografi tillsammans med högstadieelever. I den åldern brottas man som mest aktivt med frågeställningar kring meningen med livet, varför man själv finns och varför allt är som det är. Tonåringar har ett otroligt behov av att uttrycka sig, oavsett social, ekonomisk eller annan status, säger hon.

– I det skedet är konsten livsviktig. Det är fantastiskt fruktbart att jobba konstnärligt med att fånga upp existentiella problematiker och filosofiska funderingar, och omsätta det i gestaltningar av olika slag. Att synliggöra konsten som en reell möjlighet att uttrycka sig och kommunicera det som inte låter sig sägas på annat sätt.

När det kommer en konstnär till klassen bär läraren ofta en förväntan om att det ska göra barnen glada. Men Efva Lilja upplever att många tonåringar har behov av att kommunicera och uttrycka sin frustration, desperation, ångest, rädsla, aggressivitet och andra svåra känslor som inte riktigt är accepterade. Ofta yttrar de sig i destruktiva handlingar, men det går att vända dem till något konstruktivt, säger hon.

– Glädjen tar de ut på annat håll, men genom konsten kan vi också ge utrymme för allt det där andra. Istället för att sparka sönder en vägg kan jag skapa ett uttryck kring min aggressivitet och frustration, så att jag visar den för min omvärld på ett sätt som också får ett svar istället för ett straff. Även om jag inte kan hitta lösningar, så kan jag sätta igång någonting inom mig genom att göra det.

– Det är förmågan att vara närvarande i allt detta som betyder något. Att få använda sin erfarenhet av det efterlängtade och det oönskade, av det dyrbara och det vidriga. Att inte väja för att också det hemska ska ges uttryck.

Koreografi och andra konstarter ger också en arena där vi kan experimentera med vår identitet och självbild. I scenens värld finns möjligheter att applicera sin självbild, förändra den, slå sönder, bruka våld på den och sedan göra en helt ny, säger Efva Lilja.

– Man kan experimentera för att få fram bilder av det som är mest angeläget på de mest häpnadsväckande sätt. Konsten är en oändlig resurs! Vissa av oss väljer att leva i den, andra tar del av den, men jag upplever, känner och vet att vi alla är beroende av den. Vare sig vi tror det eller ej.

Efva Liljas erfarenhet är att det är de ”besvärliga” eleverna som starkast tar för sig av möjligheten att uttrycka sig genom dans. De som inte inordnar sig, inte väntar, inte håller sig själva tillbaka. De som hela tiden har den underbara drivkraften att ”jag vill ha något mer, jag vill något annat” – en viktig källa både i konsten och i det mellanmänskliga, kommunikativa samtalet, poängterar hon.

Ofta är det killar som tar för sig mest; tjejer behöver mer stöd eftersom de är mer fostrade i en idé om dans där man gör rätt eller fel, eller helt enkelt bara ska se snygg ut.

– I det sätt jag jobbar konstnärligt är ”besvärligheten” ofta källa till kreativitet. Jag talar inte om för eleverna vad de ska göra, jag ger dem redskap att använda sin egen kreativitet. Då är det lätt att tjejerna kommer till korta, eftersom de inte är vana att bejaka sin kreativitet på samma sätt som killarna.

– Detta gäller generellt, att vi kvinnor behöver bli bättre på att ta för oss och se möjligheterna. Då är det jätteviktigt med kreativa processer, att hela tiden jobba kritiskt, reflekterande och kreativt. Och på det sättet också bidra till att hitta nya former och uttryck, sätt att få ur sig det man tänker. Det är väldigt, väldigt tydligt på högstadiet.

Skolan borde utveckla sin pedagogik och didaktik genom att se elevernas kreativitet som en tillgång. Att fånga upp den, använda den och problematisera tillvaron genom andra aktiviteter skulle smitta av sig på alla ämnesområden, hävdar Efva Lilja. Forskning om hur hjärnan fungerar visar också att tonåren är den period i livet när den hormonella strukturen är sådan att det är ”väldigt mycket kropp”.

– Tioårsåldern är den mest aktiva när det gäller kunskapsinhämtning. Därför tycker jag man borde lägga mer tryck på teorin i den åldern, och låta det vara mycket mer kropp, kreativitet och utveckling på ett individuellt plan under högstadiet. Inte stressa betygen som värst just i den åldern när hjärnan fungerar som sämst.

Efva Lilja tycker vi har en stark och positiv kultursyn i Sverige. Men den är inte given. Den måste ha ett fundament och då är skolan den plats där alla barn befinner sig.

– Den kultursyn som odlas inom skolan är den som blir förhärskande, det är där man hämtar kraften.

Därför är hon bekymrad över förhållningssättet inom politiken när det gäller estetiska praktiker och ämnen i skolan. Att man reducerar de estetiska ämnena till någonting som ligger extra, vid sidan av i mån av plats. Att man signalerar att ämnena inte är så viktiga när de i själva verket borde vara en del av obligatoriet är djupt oroande, menar hon.

– Att samhällets hierarkiska makttopp signalerar att ämnena inte är så viktiga kommer att återspeglas långt in i samhällskroppen. Vårt kulturella fundament är så avgörande för hur vi ska fungera tillsammans som goda människor i det här samhället. Det handlar om vilket slags mänskligt klimat vi vill ha, säger hon.

– Vill vi ha kreativa, starka medborgare, som förmår tillämpa och använda sin kreativitet och sin förmåga på olika goda sätt, så måste man ge en grund för det. Själva lyssnandet och respekten för medmänniskan är en förutsättning, och det tränar man genom att lyssna. Inte bara på vad som sägs utan på vad som inte sägs. Den förmågan tränas absolut, tveklöst upp genom estetiska ämnen.