”Än slank han hit och än slank han dit – och än slank han ner i diket.”
Denna ramsa dyker upp i mitt inre – om jag nu har något – efter att ha läst Maciej Zarembas utskåpning av oss lärare i DN (Hem till skolan 12/4-11). Jag vet ingen annan yrkesgrupp som så kategoriskt kan utsättas för kritik från en lekman utan att denne förklaras otillräknelig. Visst, han hittar någon enstaka, överlevande värd titeln men helheten blir att en hel yrkeskår får klä skott för de politiska beslut och besparingar som drabbat skolan de senaste decennierna. ”Sverige har slutat undervisa”, skriver Zaremba.
Självklart finns det inom alla yrken ett professionaliseringsdilemma. Inom läraryrket kan man tro att det är mycket stort. Här verkar ju vem som helst kunna ta på sig kännarminen, använda sig av anekdotisk evidens som vetenskap genom att med ord som trollformel konstatera att det helt enkelt förhåller sig så som ”jag” säger. Med tillägget: ”och det finns flera som håller med mig.”
Var hamnar vi? Jag får känslan av vilda västern där den som skriker högst samlar ihop ett uppbåd – en grupp som är överens om något men inte nödvändigtvis av samma eller ens vettiga ståndpunkter. Är det inte det som kallas hets?
Men nog om det – dessa rader vill jag egentligen ägna åt det Zaremba inte berör – eller kan beröra: Hur skall vi förbättra skolan? För likt den blinda hönan som också hittar ett korn citerar Zaremba Delblanc när han skriver: ”Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder väg för barbari.”
Vi befinner oss i genomförandet av GY 2011. Efter sommaren är det vad många tungvrickare skulle kalla ”skarpt läge” – det vi som gör jobbet vanligen benämner verklighet. Vem genomför reformen? Politiker, tjänstemän eller vi lärare? Det är – med den syn som finns på oss lärare idag – inte helt givet.
Lärarförbundet driver på för att GY 2011 också måste innehålla en skolutveckling driven av oss lärare. Vi kan motverka avarter i reformen, motverka sorteringsambitionerna som är tydliga i reformen. Försvara bildningsidealet. Men till det krävs resurser!
De krafter vi lärare har att kämpa emot för att hålla ”barbariet” borta verkar ha svårt att skilja på orsak och verkan.
En nödvändig del av vårt arbete är de tillfällen när vi i arbetslaget reflekterar, ifrågasätter och kritiskt granskar vår pedagogiska praktik. Det är här yrkesutvecklingen och professionaliseringen sker. Tyvärr har kommunal okunnighet och politisk, ekonomisk kortsynthet gjort det svårare. Och det är klart, man skulle ju kunna säga att vi får skylla oss själva som finner oss i detta. Men det påståendet skulle vara en förenkling. Tar man del av fackliga- och ämnestidskrifter upptäcker man omedelbart att det pågår en intensiv strid mellan en medveten och, om än i för liten utsträckning, professionell yrkeskår och klåfingriga politiker som i sin marknadsekonomiska iver till och med tillåter att unga människors lärande (och fostran) utsätts för privat ekonomisk vinning.
En förutsättning för att motverka detta är att vi lärare tar plats och definierar begreppen själva. Att vi tar makten över orden och processen istället för att överrumplas.
Och att vi söker enighet med varandra för att utveckla en facklig styrka.
Den kritik vi utsätts för handlar om fernissa, om ytlighet, om populism. Det är vi lärare, det är yrkeskåren, vi professionella som måste stå för det gedigna underarbetet. Det kan ingen annan göra! Och det är en utmaning vi måste anta. För att undvika barbari.
Peer Hovden Ledamot i Skolformsnämnden Gymnasieskolan