Forskning har visat att rektors ledarskap är centralt för att elever ska nå målen. Men vad utmärker egentligen en framgångsrik rektor?
Under min gymnasietid gjorde jag inte ett enda nationellt prov, eller centralprov som det hette på den tiden. Min klass bojkottade allihop utom ett. Det var ett centralprov i svenska. Vi gjorde det, men anonymt; ingen i klassen skrev sitt namn på uppsatsen. ”Jag respekterar ert beslut”, sa vår svensklärare, ”men det är inte särskilt svårt att lista ut vem som har skrivit vad”, tillade han med glimten i ögat.
Våra bojkotter var inte utslag av studie- eller kunskapsfientlighet. För egen del gillade jag de flesta av mina lärare och ämnen, och gick ut med över 4,5 i medelbetyg – om nu någon minns den betygsskalan.
Nej, för mig och mina gymnasiekompisar var bojkotterna en protest mot det vi tyckte var en pluggskola och fixering vid betygen. Men vår rektor förstod inte vad vi höll på med. Mina föräldrar hörde till dem som fick telefonsamtal från honom om problemen som vi orsakade på skolan.
Hur hopplöst ute är inte vår 70-talsinställning i dag, när allt handlar om betygsresultat och rankningslistor för skolor och kommuner. Forskarna Jonas Höög och Olof Johansson, som båda är verksamma vid Centrum för skolledarutveckling vid Umeå universitet, konstaterar i inledningen till den nyutgivna boken Struktur, kultur, ledarskap – förutsättningar för framgångsrika skolor att om skoldebatten under 1990-talet handlade om ”olika pedagogiska former, didaktik, elever i behov av särskilt stöd, friskolors vara eller inte vara med mera, har den under 2000-talet alltmer kommit att handla om mål och de resultat skolan uppnår”. Inte minst Skolinspektionens roll har förstärkt denna utveckling, påpekar de.
Höögs och Johanssons egen bok är i den meningen i tiden, för även den tar avstamp i skolors måluppfyllelse. Men dessbättre har boken inte något ensidigt fokus på betygsvärden och kunskapsresultat, utan här definieras en skola som framgångsrik om den lyckas med såväl läroplanens kunskapsmål som sociala mål kring demokratiska värderingar, jämställdhet, samarbete, ansvarstagande, självförtroende med mera.
En utgångspunkt i forskningsprojektet som boken bygger på var att rektors ledarskap är centralt. Forskarnas övergripande fråga var hur skolans struktur, kultur och ledarskap skapar förutsättningar för elevernas framgång i skolan. I projektet har de studerat utvecklingsmöjligheterna för 24 skolor i Sverige, och bokens olika kapitel är författade av nio forskare.
Av de studerade skolorna visade sig fem vara framgångsrika i den meningen att de uppnådde både de sociala målen och kunskapsmålen. I kapitlet Har framgångsrika skolor framgångsrika rektorer? belyser Monika Törnsén i hur hög grad dessa skolor har sina rektorer att tacka för framgången. Svaret är att i tre av de fem skolorna bedöms rektorerna som framgångsrika av både sig själva och av personalen. I en av skolorna är bilden mer otydlig, men i den femte skolan tycks framgången lite hårdraget förklaras av att skolans lärare själva sköter ruljangsen.
Ett område som enligt Törnsén har särskilt stor betydelse för lärarnas bedömning av sin chef är hans eller hennes förmåga till interaktion med personalen. Ledarens förmåga till relation tycks inte vara en separat förmåga, ”utan en förmåga som är inkluderad i rektors alla andra förmågor”, konkluderar Törnsén.
Vidare efterlyser lärare starka, involverade och kunniga rektorer: ”För att vara verkligt framgångsrik behöver en skola uppenbarligen en tydlig, stödjande och diskuterande rektor, som dessutom följer upp överenskommelser och beslut”, skriver Anders Olofsson i kapitlet Lärares inställning till rektors ledning. Där redovisas en studie om skillnader mellan rektorer på framgångsrika och icke framgångsrika skolor. Vid den allra mest framgångsrika skolan ”fungerar arbetslagen självständigt med hjälp från specialpedagoger och en öppen kommunikation med sin rektor”, skriver Olofsson. Tydlig ledning och samarbete via arbetslag tycks vara en färdriktning som många framgångsrika skolor följer, även om inte alla nått ända fram.
Olofssons syn på rektor har många likheter med resultaten från det forskningsprojekt som för några år sedan presenterades i rapporten Lärande och skolutveckling – ledarskap för demokrati och meningsskapande av Hans-Åke och Gun-Britt Scherp. Även i denna studie lyftes tydlighet fram som en betydelsefull dimension i skolledarskapet. ”Skolledare måste våga ta beslut och stå för dem”, var en av utsagorna i projektets lärarintervjuer.
De intervjuade lärarna i den här studien upplevde att ledarnas tydlighet ofta gick hand i hand med ett dialog- och lärandeinriktat arbetssätt. Skolledarnas tydlighet innebar alltså inte att de styrde och ställde efter eget tycke, utan snarare att man på skolan hjälptes åt att skapa en tydlighet tillsammans. Ett villkor var också att skolledaren hade en god förståelse av lärarnas vardagsarbete. ”Skolledningens tydlighet bygger idealt på en gemensamt skapad tydlighet utifrån såväl pedagogiska ideal som angelägna vardagsfrågor på skolan”, sammanfattar Scherp och Scherp.
De 13–15 skolor som ingick i den här studien stimulerades att tillämpa principerna i den lärande organisationen. De deltagande kommunerna såg detta sätt att arbeta som en väg att hjälpa lärare och skolledare att förverkliga skolans uppdrag. I en lärande organisation, påpekar Scherp och Scherp, formuleras målen av dem som ska genomföra dem, i stället för att överordnade nivåer preciserar mätbara mål som ska förverkligas lokalt. Uppgiften uppifrån är enligt dessa forskare att föra ”fördjupande samtal med underliggande nivå om förståelsen av uppdraget som helhet”. De tillägger att verksamheten i huvudsak utvärderas genom reflek-terande och lärande samtal samt att ”samarbete ses som en viktigare utvecklingskraft än konkurrens”.
Den lärande organisationen var ett av 1990-talets honnörsord, men jag kan bara föreställa mig med vilken vällust Maciej Zaremba och DN:s ledarsida skulle såga Scherps ansats i stycken om de bestämde sig för att ägna spaltutrymme åt det. I dag är det inspektioner, belöningar och straff som ska tvinga fram skolutveckling – trots att forskningen visar att det är andra perspektiv som faktiskt fungerar i den komplexa värld som skolan är. Från att tidigare ha haft vetenskaplig förankring som ett mantra, tycks det nya hos en del tongivande debattörer och skolpolitiker nu vara att säga att svenska skolforskare håller så låg kvalitet att man inte behöver bry sig om dem – helt enkelt för att de inte gillar forskarnas slutsatser.
Och hur ser jag då så här långt i efterhand på min egen rektor under gymnasietiden? Jag träffade honom igen, när jag under lärarutbildningen gjorde praktik på min gamla skola. En dag slog han sig ner bredvid mig i matsalen och sa: ”Det var mycket roligare när ni gick på skolan. Då var det en massa diskussioner,
vi bröt schemat och hade temadagar. I dag är eleverna bara intresserade av att plugga och få höga betyg.”
Det samtalet utspelades sig i mitten av 80-talet. Då tyckte jag, äntligen, att han var en bra rektor. Undrar vad han hade sagt om skolutvecklingsklimatet om han hade varit verksam än i dag?